Deus semper maior!

Denver police want to talk to the former gay escort who blew the whistle on evangelist Ted Haggard.

The story broke when Jones brought tapes of conversations with Haggard to Denver TV station KUSA. Jones told the station that he had a long term pay for ex relationship with Haggard and had helped the pastor buy crystal meth.

Jones denied selling the drug but said he put Haggard in touch with someone who would.

Denver police immediately began an investigation into Haggard's drug use. Now that investigation has spread to Jones.

***

Mike Jones, som avslöjade att han hade förmedlat droger till Ted Haggard och haft homosexuell sex med honom, undersöks nu av polisen i Denver, Colorado, USA för användning och förmedling av droger samt prostitution, rapporterar 365gay. Haggard själv har tvingats avgå från sitt arbete och sina ledande positioner inom den evangelikala rörelsen, men har inte åtalats för någonting. Ännu. Däremot drabbas han av mycket suspekta behandlingar för att botas från som homosexualitet, och de är eventuellt värre.
http://www.365gay.com/Newscon06/11/112706haggard.htm

Det är förresten intressant (som någon påpekade) att skandalen kring Haggard s.g.s. uteslutande handlar om hans homosexuella beteende, som är lagligt, och inte om hans samröre med droger, vilket är olagligt.

Jag fick härom dagen ett bekymrat mail från en bekant i Tyskland, som menar att hans församling har "tagits över" av Willow Creek -rörelsen (http://www.willowcreek.de/) som förstås är amerikansk och har pastor Bill Hybels i spetsen. Detta övertagande har bl.a. inneburit stora (och smärtsamma) nedskärningar i personalen och en markant högervridning av budskapet.

Jag har hört rörelsen nämnas av frikyrkliga kolleger, men vet inte så mycket om den. Därför frågade jag en del kolleger om de har någon erfarenhet av den. På basen av det min bekant skrev och det som jag läste på nätet, borde man kanske undersöka saken lite närmare, tyckte jag.

En del svar kom in. Min svenska kollega Karin Långström Vinge blev rent av så intresserad att hon skrev ett inlägg om rörelsen på sin blogg. Antagligen kommer jag att återkomma till temat, men läs också vad Karin skriver.
http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2006/11/om-willow-creek.html

Christians are, of course, free to take part in the political processes in the society to which they belong. Equally natural is the fact that we Christians have a Christian ethical foundation for our political views.

What is not healthy, however, is the mixture between politics and religion, that we sometimes see even here in Europe, where they become so intermingled that no-one really can tell which is which. We mustn’t make politics out of our religion or religion out of our politics!

(Christian) ethical politics is fine - religious politics is not!

***

Det är naturligtvis helt OK att kristna engagerar sig politiskt. Också vi kristna har ett intresse av det samhälle i vilket vi lever. Också vi kristna kan säkert komma med konstruktiva bidrag till samhällsutvecklingen, delvis i våra civila yrken, delvis genom förbön, delvis genom politiskt engagemang. Ett par exempel på troende kristna partiledare är Vänsterförbundets förra ordförande Suvi-Anne Siimes och Sannfinländarnas ordförande Timo Soini. De återfinns alltså i var sin ända av partispektret.

Det är ändå viktigt att vi kristna inte blandar ihop politisk verksamhet med religionsutövning. Vår tro får finnas med i politiken - och bör finnas med i politiken! - eftersom den ger en etisk grund för vårt liv. Vi bör dock inte sätta likhetstecken mellan den etiska grunden och ett politiskt handlingsprogram. Inte heller bör vi utgå från att sådana som har en annan etisk grundval skulle på något sätt automatiskt bli våra motståndare, eller att alla kristna borde höra till samma parti och driva samma slags politik. Det håller inte. Vi lever i ett demokratiskt, inte teokratiskt samhälle.

Ändå har en sådan sammanblandning ofta skett i både historia och nutid. Kyrkofurstar och gudomligt utsedda monarker, “kristna” partier och politiserade kyrkor finns det många exempel på. Ser vi på situationen i USA blir detta förstås mycket tydligt, men också i vårt land finns det en tendens till detta. Det parti som tidigare kallade sig “Kristliga förbundet” visade genom sitt namnval att det strävade efter att förkristliga politiken och politisera tron. Underförstått i namnet var signalen att den som inte är med i det “kristliga” förbundet inte är “kristlig” - vilket naturligtvis var förolämpande nonsens. För något år sedan bytte partiet namn och blev kristdemokratiskt i stället, vilket är betydligt bättre. En eloge till den dåvarande ordföranden Bjarne Kallis, som drev igenom namnändringen trots motstånd från den “religiösa” falangen inom partiet! Sedan han avgick som ordförande har partiets politik visat en dragning tillbaka mot det religiösa hållet, men det finns väl hopp om att en återgång till den gamla onda tiden ska kunna undvikas.

Slutsats: Att göra politik på basen av kristen etik - kärlek till nästan, t.ex. - är fint. Att göra politik på basen av en form av kristen tro - såsom motstånd mot partnerskapslagen med bibliska argument - är däremot förkastligt.

Bengt Rönnback skriver om Haggard-tragedin i Jakobstads Tidning 22.11.06 under rubriken ”När blinda leder blinda” (tack för tipset, Frank!). Tyvärr har jag inte hittat artikeln på nätet.

Valda citat:

”[Ted Haggard] är inte den första moralpredikant som uppdagats för att ha levt exakt den livsstil de själva har fördömt. […] Det är naturligtvis inte enbart i kristna kyrkor som saker och ting pågår vilka inte tål dagsljus. Men det förefaller som om människor med psykiska problem har en benägenhet [att] dras till ledande positioner inom st[r]ängt moralistiska trossystem. I bakgrunden finns kanske en förhoppning om att Gud på något mirakulöst sätt skall avlägsna problemen. Naturligtvis gäller den här bilden långt ifrån alla ledare i rörelser vilka är behäftade med en svartvit moralistisk världsbild.”

”Haggard vill säkert bli kvitt sina problem, men så länge han tror att en frälsare kommer utifrån och tar hand om det hela försvinner inte orsaken till svårigheterna, det vill säga hans splittrade psyke. Olyckligtvis är alltför få kyrkor öppna för det som krävs för att bearbeta psykiska problem. Istället riktas uppmärksamheten utåt. […] Därmed inte sagt att en personlig tro skulle vara värdelös, tvärtom. Men ett verkligt helande förutsätter att personen i fråga är villig att gå till roten med det onda.”

”Det är djupt olyckligt att miljoner människor är fångade i trosföreställningar vilka på intet sätt hjälper dem att växa som människor och ta itu med sina problem. För att öppna den mentala fällan krävs en eller flera dramatiska händelser som slår hål på lögnerna. […] Men tyvärr sker dylika uppvaknanden inte sällan till priset av att människan förlorar all tro.”

Skulle jag sörja då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot;
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerdugga,
men så snart jorden har gett de nog saft
att de kunn’ trotsa skyn, vem kan kullhugga
samma, när yxan ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingerna gnugga;
mången tror vunnet, vad ändlykten taft.

Dy(1) lät man(2) lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej.
Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast(3) om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse(4) vara,
Lasse räds varken hat, avund ell’ tvång.
Ingen törs göra mer än han kan svara,
rätt måst (tross orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk, min vän, att man fördenskull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.

Lasse Johansson “Lucidor” (1669-70)

(1) därför, (2) blott, (3) även, (4) sorgfria

Tänään telkkarissa haastateltiin pastori Carola Sarénia, joka on lesbo. Mielenkiintoinen ohjelma nimeltään SALT (suola). Uusitaan digikanava FST5:llä ensi keskiviikkona (29.11) klo 20.20.

***

Idag sändes då programmet SALT, som jag nämnde om 16.11.06. Min lesbiska kollega Carola Sarén berättade om sin kamp, och det var intressant att lyssna på. För den som missade programmet kan det nämnas att det går i repris i den digitala kanalen FST5 nästa onsdag 29.11 kl 20.20.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/11/homoprst-i-salt-2611.html

Pastor Carola Sarén märkte att hon var homosexuell redan när hon vaknade sexuellt i tonåren, men det var först efter att hon hade blivit prästvigd som hon egentligen accepterade saken för sig själv. Tvånget att hålla det hemligt tog så mycket energi att hon till sist hoppade av prästjobbet och började arbeta i en närliggande bransch, nämligen som skådespelare.

Hon har aldrig diskuterat saken med biskopen, eftersom hon (säkert med rätta) fruktade konsekvenserna. Nu lever hon tillsammans med en kvinna och hennes två barn på en finsk ort, och har inte så mycket med Borgå stift att skaffa längre.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/11/biskop-eriks-avskedsintervju-i-kotimaa.html

Det var några saker som pastor Sarén sade som blev hos mig.

En var frågan om välsignelse (eller vigsel) av homosexuella partnerskap. Där betonade hon att det handlar om vår förhållningssätt som kyrka till människor som önskar att Gud skulle vara en del av deras liv. Har vi rätt att neka dem detta? Gud är naturligtvis större än välsignelseriten, och kan vara med i folks liv också utan en kyrklig handling, men nog sår vi väl en draksådd om vägrar välsigna kärleken?

Kvinna, homosexuell och präst i vår kyrka är en omöjlig ekvation, menade pastor Sarén. Hon upplever att det var “streck över” direkt.

“Vad kan jag göra?” undrade programledaren Maria Sundblom. “Om du tycker att det är okej, så tala om det. Jag är tacksam för de heterosexuella som vill tala för de homosexuellas rättigheter,” var svaret. Och jag kände mig träffad - det kändes bra för mig personligen.

Tack, Carola, för att du gav problematiken ett ansikte!

The Church of Norway has discussed its attitudes to homosexuality. No decisions were taken as yet, pending further investigations.

***

I januari i år publicerade "Den norske kirkes lærenemnd" ett betänkande med rubriken Skriftforståelse og skriftbruk med særlig henblikk på homofilisaken. Nämnden var jämnt tudelad mellan ett ja och ett nej till ett kyrkligt erkännande av homosexuellt samliv. Detta avspeglas naturligtvis i betänkandet, och i nyheten om publicerandet kommer detta också fram.
http://www.kirken.no/larenemnd/laeren06/index.html

Följande steg var att kyrkomötet skulle diskutera frågan, dock ännu utan att besluta något. Det skedde nu i november i vad nyheten kallar "en respektfull debatt". En del kyrkomötesdelegater vill snabbt komma till skott, vilket följande kläm visar:

"Jeg konstaterer at det i Den norske kirke er uenighet i synet på homofilt samliv. Jeg ber om at Kirkerådet utreder og forbereder spørsmålet om tilsetting av homofile i vigslede stillinger i Den norske kirke til Kirkemøtet i 2007."

Andra vill i lugn och ro utreda och tänka över ärendet och fatta beslut först i ett senare skede.
http://www.kirken.no/?event=showNews&NodeID=23857

Biskop Erik Vikström avgår från sin post vid slutet av denna månad, nästa torsdag, och på fredag tillträder biskop Gustav Björkstrand, som vigs till biskop på söndag. Allt detta torde vara bekant för läsarna av denna blogg.

Den finskspråkiga kyrkliga tidningen Kotimaa har intervjuat biskop Erik med anledning av detta. Intervjuns rubrik, "Englannin kirkko voi hajota", är överraskande av två orsaker. För det första är biskop Erik inte biskop i England, och för det andra berörs den engelska kyrkans förestående splittring i en enda kort passus i intervjun. I övrigt behandlar intervjun mest Borgå-gemenskapen, som biskopen (med rätta) är stolt över.

I intervjun kritiserar biskopen Svenska kyrkan för dess beslut att välsigna homosexuella par, eftersom det fattades utan att konsultera andra.

"Vikströmin mukaan Ruotsin kirkon homoseksuaalisten liittojen siunaamispäätös oli siinä mielessä onneton, että se asettaa nyt Porvoon yhteisön sisäisiä suhteita koetukselle. Muun muassa Baltian luterilaiset kirkot ja Englannin kirkko ovat viestittäneet Ruotsin kirkolle kritiikkinsä.
– Kun tehdään tärkeitä päätöksiä, ensin on konsultoitava, Vikström tiivistää."
http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1011&Itemid=44

Biskopen har eventuellt en poäng i att man kunde ha diskuterat lite mer också över gränserna. Han torde dock vara emot också själva beslutet.

I en TV-intervju för en tid sedan konstaterade han att homosexuella inte kommer att bli prästvigda i Borgå så länge han är biskop. Det blir intressant att se hur det utvecklar sig på denna punkt nu då denna premiss snart inte längre uppfylls. Jag misstänker dock att vi får vänta (åtminstone) ytterligare tre år innan någon ljusning är i sikte.

Tack för din tid som biskop, Erik! Du är den bästa biskop jag har haft sedan jag blev prästvigd!

In today’s Borgåbladet (a local high-quality newspaper in my town), the editorial discussed the difference between American and European religiosity. Even when the same terminology is used, its contents can vary. An exemple is the role creationism plays in America, compared to its virtual non-existence in scientific circles and education in Europe.

***

I dagens Bbl (25.11.06) skriver Jan-Erik Andelin en ledare med rubriken Tro och förnuft är ett streck i sanden. Där behandlar han amerikansk och europeisk religiositet och varnar för att sätta likhetstecken mellan dem. Också när terminologin är densamma kan dess innehåll skilja sig mellan kontinenterna.

Han skriver bl.a.:

”Amerikas Gud har betydelse i Illby [i Borgå] och Paipis [i Sibbo], för att debatter om tro och vetande ofta importeras hit just från USA, fastän andra goda uppslag finns på närmare håll.

I USA har Harvard-universitet i höst debatterat det att en studieplanskommitté har ställt som mål att alla studerande bör ta en obligatorisk kurs i ”tro och förnuft”.

Den kopplingen är otänkbar vid universitet på många håll i världen. Universitetet är ett förnuftets högkvarter, också för många Harvard-professorer, som är arga. En kurs i tro är som att för säkerhets skull jämföra astronomi med astrologi, eller psykologi med parapsykologi, säger en.

Från USA kommer också den debatt om skapelselära kontra evolutionsteori som ibland förs här. De som på allvar tror att världen bara har existerat under Bibelns 6 000 år, behöver göra verkligt stora saltomortaler hos sitt intellekt, och ta ställning till vetenskapliga problem av verkligt god kaliber. Som till exempel alla spår av istiden i östnyländska sand-malmer och jättegrytor, som enligt vetenskapen är något äldre än Adam.

Då kan det vara bra att veta att de debattörer man citerar från USA utgår från ett samhälle som grundar sig på en djupt annorlunda föreställningsvärld än vår.

Många troende människor i Europa kommer mycket väl tillrätta med det att en vetenskaplig världsförklaring talar till en sida av människan – och att en religiös, mytisk eller lyrisk förklaring igen talar till en annan. Och att det i sin tur inte har att göra med om vår nation har en gudomlig mening eller inte.

Så som man har gett den det i Amerika.”

http://www.bbl.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=844&Itemid=35

... one life, it is as if he had saved the entire world.

- The Talmud,
as quoted on www.theHungerSite.com