Folk undrar ibland hur en präst orkar med så mycket sorg och död som han eller hon måste möta vid jordfästningar. Då jag nu har förrättat drygt 200 jordfästningar på drygt 10 år, tycker jag att jag är behörig att fundera kring detta.
Prästens uppgift vid en jordfästning är inte att själv sörja, utan att stöda och hjälpa de anhöriga i deras sorg. Kanske bär de anhöriga på skuldkänsor och dåligt samvete för sådant de har sagt och gjort eller underlåtit att säga och göra, och då kan de behöva min hjälp att bearbeta detta. I vilket fall som helst behöver de min hjälp med det praktiska genomförandet av förrättningen.
En del (äldre) kolleger har jag hört beklaga sig över sin roll som "ceremonimästare", som de säger, men jag upplever att den rollen är ett viktigt arbetsredskap när jag vill hjälpa folk i deras sorgearbete. Vid jordfästningen har de tillräckligt att tänka på utan att också behöva oroa sig för när de skall sitta eller stå eller lägga ner blommor. Genom att handleda dem i de praktiska detaljerna frigör jag deras energi till att kunna bearbeta de större frågorna.
Vid de flesta jordfästningar är det frågan om gamla människor som har dött. Sådana fall kan vara sorgliga, och sorg och saknad kommer till ytan för de anhöriga - men det är inte frågan om stor tragik. Den gamla har fått leva ett fullångt liv och har kanske blivit befriad från sjukdom eller allmän ohälsa. Döden har eventuellt rent av kommit som en lättnad för alla inblandade. I sådana fall är det inte så tungt att förrätta jordfästningen och förkunna det kristna hoppet om uppståndelse, återförening och ett evigt liv för dem som har blivit kvar.
De tragiska fallen blir dock ofta tunga, och det blir också de fall som på något sätt kommer en själv nära. Självmord och olyckshändelser är exempel på tragik.
Som exempel på fall som har kommit mig själv alltför nära kan jag nämna den två dagar gamla flicka som hade dött av förlossningsskador på samma sjukhus där vi själva skulle föda vår dotter några få månader senare, och den unga cancersjuka kvinna som råkade vara jämnårig med min syster och dessutom ha samma namn som hon. Med den lilla flickan grät jag i kapellet, medan med den unga kvinnan lyckades jag hålla mig fastän tal efter tal på minnesstunden lät som om det handlade om min syster - men när jag gick ut därifrån brast alla fördämningar (till servitrisernas förfäran).
Tungt blir det förstås också om man har för många jordfästningar och andra förrättningar och gudstjänster på en kort tid. För mycket jobb är alltid tungt, det säger ju sig självt. Mer än två förrättningar på en lördag börjar nog kännas - särskilt om de är av olika slag! Det är lättare att förrätta tre ("normala") jordfästningar på en dag än att förrätta, säg, först en jordfästning och så ett dop. Omställningen kräver nämligen en del energi, också den. Mellan dop och vigsel krävs ingen större omställning, för båda är ju glada tillfällen, men mellan dem och jordfästning är omställningen tung. Och värst är det om man måste göra två omställningar samma dag - t.ex. jordfästning-dop-jordfästning - för då är man nog helt färdig när kvällen kommer. Det sker ändå tack och lov inte så ofta.
Orsaken till dessa tankegångar är helt enkelt att jag nästa lördag först har två jordfästningar, av vilka en tung, och därefter en vigsel. Jag ser inte helt fram emot den dagen...
*
Uppdatering:
Den svenska prästen "Madicken" råkade blogga om samma tematik för ett par dagar sedan.
http://tinyurl.com/2f2ube