Deus semper maior!

Näytetään bloggaukset kesäkuulta 2007.
Edellinen

Jordfästningspräst

Folk undrar ibland hur en präst orkar med så mycket sorg och död som han eller hon måste möta vid jordfästningar. Då jag nu har förrättat drygt 200 jordfästningar på drygt 10 år, tycker jag att jag är behörig att fundera kring detta.

Prästens uppgift vid en jordfästning är inte att själv sörja, utan att stöda och hjälpa de anhöriga i deras sorg. Kanske bär de anhöriga på skuldkänsor och dåligt samvete för sådant de har sagt och gjort eller underlåtit att säga och göra, och då kan de behöva min hjälp att bearbeta detta. I vilket fall som helst behöver de min hjälp med det praktiska genomförandet av förrättningen.

En del (äldre) kolleger har jag hört beklaga sig över sin roll som "ceremonimästare", som de säger, men jag upplever att den rollen är ett viktigt arbetsredskap när jag vill hjälpa folk i deras sorgearbete. Vid jordfästningen har de tillräckligt att tänka på utan att också behöva oroa sig för när de skall sitta eller stå eller lägga ner blommor. Genom att handleda dem i de praktiska detaljerna frigör jag deras energi till att kunna bearbeta de större frågorna.

Vid de flesta jordfästningar är det frågan om gamla människor som har dött. Sådana fall kan vara sorgliga, och sorg och saknad kommer till ytan för de anhöriga - men det är inte frågan om stor tragik. Den gamla har fått leva ett fullångt liv och har kanske blivit befriad från sjukdom eller allmän ohälsa. Döden har eventuellt rent av kommit som en lättnad för alla inblandade. I sådana fall är det inte så tungt att förrätta jordfästningen och förkunna det kristna hoppet om uppståndelse, återförening och ett evigt liv för dem som har blivit kvar.

De tragiska fallen blir dock ofta tunga, och det blir också de fall som på något sätt kommer en själv nära. Självmord och olyckshändelser är exempel på tragik.

Som exempel på fall som har kommit mig själv alltför nära kan jag nämna den två dagar gamla flicka som hade dött av förlossningsskador på samma sjukhus där vi själva skulle föda vår dotter några få månader senare, och den unga cancersjuka kvinna som råkade vara jämnårig med min syster och dessutom ha samma namn som hon. Med den lilla flickan grät jag i kapellet, medan med den unga kvinnan lyckades jag hålla mig fastän tal efter tal på minnesstunden lät som om det handlade om min syster - men när jag gick ut därifrån brast alla fördämningar (till servitrisernas förfäran).

Tungt blir det förstås också om man har för många jordfästningar och andra förrättningar och gudstjänster på en kort tid. För mycket jobb är alltid tungt, det säger ju sig självt. Mer än två förrättningar på en lördag börjar nog kännas - särskilt om de är av olika slag! Det är lättare att förrätta tre ("normala") jordfästningar på en dag än att förrätta, säg, först en jordfästning och så ett dop. Omställningen kräver nämligen en del energi, också den. Mellan dop och vigsel krävs ingen större omställning, för båda är ju glada tillfällen, men mellan dem och jordfästning är omställningen tung. Och värst är det om man måste göra två omställningar samma dag - t.ex. jordfästning-dop-jordfästning - för då är man nog helt färdig när kvällen kommer. Det sker ändå tack och lov inte så ofta.

Orsaken till dessa tankegångar är helt enkelt att jag nästa lördag först har två jordfästningar, av vilka en tung, och därefter en vigsel. Jag ser inte helt fram emot den dagen...

*

Uppdatering:
Den svenska prästen "Madicken" råkade blogga om samma tematik för ett par dagar sedan.
http://tinyurl.com/2f2ube


Pearly Gates 3

A young couple were killed in an accident on the day before their wedding. When they arrived at the Pearly Gates, St. Peter asked if there was anything he could do to make being in heaven even more pleasant. So they explained about dying the day before their wedding and asked if it was possible to be married in heaven.
"No problem," said St Peter, "leave it with me."

A hundred years or so later they met St Peter and asked about the wedding.
"Everything is being arranged," he assured them.

Another hundred years passed, and they met St Peter again. They reminded him about the wedding and said,
"We know that in heaven, time is of no consequence, but we have been waiting over two hundred years."
St Peter replied, "I am sorry. All the arrangements were made the day after you arrived and there is only one thing preventing us from having the wedding... We're waiting on a pastor!"

http://www.javacasa.com/humor/pearlygate.htm


Canadian Anglicans blessing gays

The Canadian Press reports through 365gay (19.6.07):

*

(Winnipeg, Manitoba, Canada) Planning a wedding is usually complicated, taking months to sort out a seemingly endless parade of details.

For Frank Kajfes, 60, the months leading up to the big day with Bryan Wannop, his partner of 30 years, were difficult for another reason.

As Anglicans, it was important to Kajfes and Wannop, 70, to have a religious component to their wedding. Since the church doesn't allow its priests to bless same-sex unions, having Kajfes and Wannop at the altar on their wedding day was a delicate matter.

Church leaders came up with a clever compromise.

Before they were legally married by a Federal Court judge at the end of a regular Sunday mass, they were prayed for by the entire congregation of St. John the Evangelist in Ottawa - instead of just the priest.

"They were blessing us, not our marriage. That was a technical point," said Kajfes, who's now retired after teaching for 37 years.

"It was the closest thing they could do without contravening the bishop's directives."

The Anglican Church has so far refused to allow priests to bless same-sex unions. Kajfes is happy with the way his wedding turned out, but says the church is still failing its gay members.

"We will continued to be marginalized, and we will be second-class citizens in the Anglican Church."

If Kajfes and Wannop had waited just one more year, there's a chance their wedding might have been different. The Anglican Church of Canada will vote on blessing same-sex unions this week at its General Synod in Winnipeg.

http://www.365gay.com/Newscon07/06/061907anglican.htm

*

I will later write about the decisions of the Synod.



Pridemarsch och förhinder

I morgon lördag går Pridemarschen av stapeln i Helsingfors. Jag bloggade om den förra veckan.

Tyvärr har jag arbetsförhinder - jag skall viga ett heteropar - och kan inte delta i år. Jag hoppas ändå på livligt deltagande, också i Gemenskapsrörelsens avdelning. Det blir intressant att få höra om fundamentalisterna ordnar en bibelviftande motdemonstration i år igen...


Strålande vargar?

Biskop emeritus Erik Vikström (eller emEricus, som han kallar sig ibland) är, liksom många andra, upprörd över statsrådets beslut att tillåta Helsingfors att mot Sibbos vilja annektera en del av Sibbo. Han skriver en liten läsvärd fabel på sin blogg om saken.
http://tinyurl.com/29ndqy

Jag har för övrigt ett litet förslag till Sibboborna. Det är många kommuner som funderar på att anhålla om byggnadstillstånd för ett kärnkraftverk - Lovisa, Nykarleby, nu senast Kristinestad...
Tror ni att Helsingfors skulle vara intresserat av ett område där det finns kärnkraft? Fundera på saken! :-)


Veckans anekdot: När tanken slinter

Man ska nog vara frisk när man jobbar. Är man i halvbra skick händer det lustigheter.

Som exempel vill jag nämna en jordfästning som jag hade för en tid sedan. Jag var svag efter en släng av magsjuka, så min koncentrationsförmåga var inte den bästa. Därför slant tanken och tungan för mig ett par gånger.

När jag ledde församlingen i syndabekännelsen och skulle säga att vi bekänner "att vi har syndat i tankar och ord, gärningar och försummelser" så bekände vi i stället "att vi har tankat"! Jag korrigerade mig snabbt och hoppas att ingen märkte något, men pinsamt var det ändå.

När jag en stund senare vid den tredje skoveln mull skulle säga "Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen", så höll jag på att tappa koncepterna igen och säga något om "Jesus Kristus, den Uppståndne". Vilket i sak förstås hade varit rätt, men ändå i princip orätt. Jag lyckades nog använda handbokens formulering till slut, men det krävde en sekunds tankepaus...


Stuffed Animal and the Bible

In his blog "Christ, The Gay Martyr", a man using the pseudonym "Stuffed Animal" writes about the relationship between God and His GLBT children. Stuffed Animal is no theologian, but rather a regular Christian believer who happens to be gay.
http://christthegaymartyr.blogspot.com/

Recently, he has published a three-part blog entitled "The Bible Tells Me So" about the fact that he now has read through the entire Bible, using the New Oxford Annotated Bible in order to understand it better. This is something most Christians probably haven't done; in my experience many read selected parts, such as the Gospels, but few read the Bible in its entirety. Hopefully we theologians are exceptions to this, but I have my doubts.

Stuffed Animal expounds on sixteen conclusions that he has drawn based on his reading. I'm not sure I quite agree with them all, but they are interesting just the same. The conclusions are the following:

The Old Testament Is Spicy!
The Old Testament Is Boring!
Fundamentalism Is Based On Old-Testament Doctrine.
The Story of Sodom and Gomorrah Has Been Misinterpreted.
Eunuchs Are Blessed By God.
Judith Of Bethulia Is A Lesbian Icon.
If You Commit Idolatry, You're Toast!
Levitican Law Was Imposed As Punishment.
Levitican Law Has Never Applied To Christians!
Leviticus 18 Has Been Misinterpreted!
Loving Covenants Between Same-Gender Partners Are Possible.
The Gospels Have Been De-Emphasized!
Hebrew Law Is Different From Christian Law.
The 19th Chapter Of Matthew Rocks!
Jesus Christ Is The Source Of Salvation . . . Not Scripture!
Eunuchs And Virgins Don't Produce Babies.

What does he mean by all of that? Read his texts yourself and find out!
Part one: http://tinyurl.com/2nxh7p
Part two: http://tinyurl.com/2wofu3
Part three: http://tinyurl.com/2k4msu



Nyhet: SvK ska synas mer i Prideparaden

Svenska Kyrkans tidning rapporterar (27.6.07):

"Homosexuella som är anställda i Svenska kyrkan siktar på att gå som en egen sektion i årets Prideparad [i Stockholm 4.8.07].

Precis som poliser och militärer har egna sektioner i Prideparaden, vill nu homo- bi- och transsexuella präster och diakoner synas som yrkesgrupp. Ann-Catrin Bosbash är lärare vid Pastoralinstitutet i Uppsala och en av initiativtagarna till Svenska kyrkans Prideparad-sektion.

- Jag hoppas att vi blir många som går. Vi är ett gäng anställda som i flera år sagt att vi behöver synas mer i paraden.

Cirka femtio HBT-personer har redan visat intresse för att gå med, men betydligt fler arbetar i Svenska kyrkan. Sektionen kommer också att vara öppen för alla som sympatiserar med gruppen.

Får ni med några kyrkkändisar?

- Samtal pågår, säger Ann-Catrin Bosbach. Ärkebiskop Anders Wejryd och flera andra biskopar har ju tidigare markerat sitt stöd för HBT-personer."

http://tinyurl.com/2zlprd

Edellinen