Skulle jag sörja då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot;
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått liva som ej äter skrätt.
Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.
Himmelens dagg plär på träna nerdugga,
men så snart jorden har gett de nog saft
att de kunn’ trotsa skyn, vem kan kullhugga
samma, när yxan ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingerna gnugga;
mången tror vunnet, vad ändlykten taft.
Dy(1) lät man(2) lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej.
Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast(3) om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.
Dy skall mitt mod och blod osörgse(4) vara,
Lasse räds varken hat, avund ell’ tvång.
Ingen törs göra mer än han kan svara,
rätt måst (tross orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel när lyckan är vrång.
Tänk, min vän, att man fördenskull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.
Lasse Johansson “Lucidor” (1669-70)
(1) därför, (2) blott, (3) även, (4) sorgfria
