Bengt Rönnback skriver om Haggard-tragedin i Jakobstads Tidning 22.11.06 under rubriken ”När blinda leder blinda” (tack för tipset, Frank!). Tyvärr har jag inte hittat artikeln på nätet.
Valda citat:
”[Ted Haggard] är inte den första moralpredikant som uppdagats för att ha levt exakt den livsstil de själva har fördömt. […] Det är naturligtvis inte enbart i kristna kyrkor som saker och ting pågår vilka inte tål dagsljus. Men det förefaller som om människor med psykiska problem har en benägenhet [att] dras till ledande positioner inom st[r]ängt moralistiska trossystem. I bakgrunden finns kanske en förhoppning om att Gud på något mirakulöst sätt skall avlägsna problemen. Naturligtvis gäller den här bilden långt ifrån alla ledare i rörelser vilka är behäftade med en svartvit moralistisk världsbild.”
”Haggard vill säkert bli kvitt sina problem, men så länge han tror att en frälsare kommer utifrån och tar hand om det hela försvinner inte orsaken till svårigheterna, det vill säga hans splittrade psyke. Olyckligtvis är alltför få kyrkor öppna för det som krävs för att bearbeta psykiska problem. Istället riktas uppmärksamheten utåt. […] Därmed inte sagt att en personlig tro skulle vara värdelös, tvärtom. Men ett verkligt helande förutsätter att personen i fråga är villig att gå till roten med det onda.”
”Det är djupt olyckligt att miljoner människor är fångade i trosföreställningar vilka på intet sätt hjälper dem att växa som människor och ta itu med sina problem. För att öppna den mentala fällan krävs en eller flera dramatiska händelser som slår hål på lögnerna. […] Men tyvärr sker dylika uppvaknanden inte sällan till priset av att människan förlorar all tro.”
