Prästen och forskaren Elisabeth Arborelius från Stockholm disputerade 24.4.09. Avhandlingen "Finns det en klyfta mellan kyrkan och folket" är skriven vid teologiska institutionen i Uppsala i ämnet systematisk teologi med livsåskådningsforskning.
Arborelius har funnit att det finns två ungefär lika stora grupper av präster. Det är dels de som betonar att de vill föra ut det kristna budskapet och som säger att kyrkan inte ska vara en serviceinrättning, dels de mottagarorienterade som möter människor som jämbördiga, bejakar deras erfarenheter och respekterar deras hållning i livsfrågorna och deras önskemål.
Hennes forskningsresultat, som hon beskriver i en artikel i DN, bygger på djupintervjuer med 24 präster och 24 lekmannamedlemmar i Svenska kyrkan. I intervjuerna säger medlemmarna att den viktigaste egenskapen hos en präst är att denne inte "sätter sig över". De allra flesta önskar att deras dop, vigslar och begravningar - vilka i Sverige kallas "kyrkliga handlingar" och i Finland "förrättningar" - ska förrättas av präster som visar respekt och är mottagarorienterade.
Artikeln föder många tankar.
En reaktion hos mig själv är att tacka Gud för att vi i Finland har ett annat sätt att handskas med dop än det löpande bandssystem som vissa församlingar i Svenska kyrkan enligt artikeln har gått in för. Hoppas att det är en nidbild.
En reaktion är också tanken att om folk fritt ska få välja förrättningspräst (vilket i sig är en naturlig önskan), så kommer en del "skickliga" präster att överlupas med arbete, medan sådana som inte är lika populära kanske är underarbetade. Detta är knappast rätt mot någondera gruppen.
Efter att ha läst ett antal kommentarer om saken på bloggar och annorstädes, tycker jag att bloggaren Jiang har visa synpunkter:
* Hur ska man kunna förkunna Jesus kärleksbudskap om man har ett von oben perspektiv och bestämmer sig för att man själv har rätt och de som inte tycker som jag har fel och kan lika gärna lämna kyrkan? För att vara trovärdig i sin förkunnelse måste man visa att man förstått det man lär ut. Det som man kräver att andra ska ta till sig och leva efter.
Var ska man dra gränsen för sin yrkesheder? Är en annan fråga. För visst kan jag ha en viss förståelse för att en del präster känner att de blir utnyttjade av människor som vill ha en "schysst präst" för att det ska bli ett högtidligt dop för ungen eller en minnesvärd bröllopsdag men som i själva verket ger blanka *** i kyrkan och kristendomen i övrigt. Men varför inte ta tillfället i akt att få förkunna sin tro? Se det som en möjlighet att nå ut till människor som aldrig annars skulle besöka kyrkan.
Jesus såg sig som folkets tjänare. Hade han velat ha klapp på axeln och beröm skulle han verkligen inte ha gjort de val han gjorde. Känslan över av att kasta pärlor åt otacksamma svin eller att bli förlöjligad av andra må infinna sig när det nydöpta barnets släkt droppar av utan att säga tack. Men betänk ändå! Man har fått förtroendet att leda en kulturell och religiös akt som, de profana människorna till trots, faktiskt hör till de mest avgörande stegen i en människas liv: födelsen, livspartnern, döden. Det är mäktigt! [...]
Vi människor har behov av våra riter. Om vi tappar kontakten med Gud (eller vad vi vill kalla det) tror jag att vi i slutändan tappar kontakten med oss själva, vår potential, vårt arv och vårt syfte. Även om många inte anser sig vara kristna tror nästan alla på en högre makt. Den längtan, nyfikenheten, sökandet, viljan - borde vara varje prästs självklara vilja att gå till mötes. För att vara krass, så tror jag att ni präster är så uppskattade som ni förtjänar. *
Tack, Jiang. Det ligger något i det du säger!
Samtidigt vill jag konstatera att jag personligen alltid har trivats i förrättningssammanhang, där jag får både möta människor i deras (positiva eller negativa) livskriser och försöka förmedla Guds frid och kärlek till dem. Som Jiang säger: "Det är mäktigt!"
