Deus semper maior!

Man berättade om Amma Sara att hon under tretton år var svårt anfäktad av otuktens demon. Hon bad aldrig att striden skulle sluta utan sade i stället: "Gud, ge mig kraft!"

- ur Ökenfädernas tänkespråk

Ibland gäller det att hålla tungan rätt i mun, så att det inte kommer felsägningar vid helt olämpliga tillfällen. Jag har bland dessa anekdoter berättat flera exempel på detta; Ytterst på den tredje, När tanken slinter och Nyskapande nattvardsteologi är bara några av dem (länkar här: http://tinyurl.com/58q47z).

För en tid sedan var jag med om en nära-ögat-situation. Dop och jordfästningar har det gemensamma draget att "huvudpersonens" förnamn nämns innan prästen skovlar vatten respektive mull på - och därför höll det på att gå i kors!

Jag förrättade en jordfästning, fattade skoveln, sade "Per-Olof" (kan vi säga att det var), och tänkte fortsätta med "jag döper dig i Faderns ..."! Som tur var hann jag inte säga något, men jag måste nog titta i handboken innan jag kunde fortsätta med "av jord har du kommit ..."

Jag tror inte att någon märkte något. Själv fick jag däremot hjärtat i halsgropen!

Det är idag två år sedan domkyrkobranden. Borgåborna väntar på att domkyrkan blir färdig och invigd på Första söndagen i advent i höst.

Vad skulle hända om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland skulle försvinna ur samhället, så som domkyrkan gjorde för två år sedan? Skulle finländarna sörja? Skulle de upptäcka att de behövde kyrkan? Skulle det vara egalt?

The only fool bigger than the person who knows it all is the person who argues with him.

- Stanislaw Jerszy Lec

Det är intressant att blogga. Det har jag nu hållit på med i över två år på några olika bloggar med olika inriktning. Under den tiden har jag publicerat över 1500 olika inlägg med olika teman, där den sammanhållande länken ändå har varit en anknytning till kyrkan på sätt eller annat.

Samtidigt är det tungt att blogga. Som bloggare utlämnar jag mig själv och mina tankar till andras granskning. Jag har medvetet gått in för att inte skriva (just alls) om familjen - som någon uttryckte det är jag "personlig men inte privat" i mitt bloggande. Men också det personliga gör att jag kan råka i kläm om det är någon som ser illvilligt på det jag skriver. Av den orsaken hoppade jag av Kyrkpressens bloggportal, eftersom det som skedde och sker där emellanåt är direkt avskyvärt. Jag vill hävda att debattklimatet inom kyrkan inte är så dåligt som de exempel man kan se där. Ett annat exempel på illviljan är den anmälan till domkapitlet som jag råkade ut för i fjol.

Det verkar också som om det finns folk som tror att jag inte har annat att syssla med än att blogga. Om jag inte inom ett dygn kommer med en djup analys av något spörsmål som har kommit upp i t.ex. en kommentar, blir jag anklagad för undfylende och svarslöshet, och min "tystnad" tas som indikation på detta. Nackdelen med detta medium är just den snabbhet som också är dess fördel. Andra medier, särskilt tidningarna, har mer tid på sig, eftersom de utkommer bara en gång om dagen eller rent av en gång i veckan. Bloggare som vill skriva med eftertanke tolereras däremot tydligen inte.

En annan sak som en del blir upprörda över är det som kallas "censur". Detta innebär att jag som har ansvar för denna blogg emellanåt refuserar osakliga kommentarer och aldrig släpper igenom anonyma sådana. Är det inte intressant att jag förväntas tolerera precis vad som helst som någon får för sig att skriva? Denna blogg är offentlig, visst, men det är jag som skriver och redigerar den. Om någon är missnöjd är det bara att grunda en egen blogg - och jag kan t.o.m. komma med tekniska råd, om jag artigt tillfrågas - men denna blogg är min!

Jag bloggar i egen takt över de temata som jag väljer att blogga över och som intresserar mig. Om det stör någon, har var och en frihet att låta bli att läsa mina skriverier. Tydligen finns det ändå sådana som finner bloggen intressant, eftersom jag har mellan 100 och 150 olika läsare per dag - ingen enorm siffra, kanske, men ändå uppmuntrande. Tack ska ni ha!

Det är intressant men tungt att blogga. Ibland överväger jag att sluta, för energin är ändlig. Kanske jag ska fråga er läsare om er åsikt? Jag satte in en enkät om saken på http://karlafhallstrom.blogspot.com/ ... men det är jag som tolkar svaren...

Väkivalta parisuhteessa on asia, jonka eteen kannattaa tehdä töitä.

- Vantaan Sanomat

Som uppdatering till förra veckans inlägg om kontraktsprostevalet vill jag nämna att i den omröstning som förrättades idag fördelades rösterna som följer:

Helene Liljeström, Sibbo, 16 röster
Mats Lindgård, Borgå, 7 röster
Rolf Steffansson, Pernå, 4 röster
Henrik Weckström, Lovisa, 2 röster

Av de 37 röstberättigade prästerna utnyttjade alltså 29 sin rösträtt, och 55% av dem gav sin röst åt Liljeström. Två av prosteriets kyrkoherdar blev utan röster - antagligen till sin egen stora lättnad.

Nästa vecka kommer domkapitlet att utnämna någon av de tre som fått mest röster till kontraktsprost i domprosteriet för den kommande sexårsperioden. Vi återkommer.

The ultimate test of a moral society is the kind of world that it leaves to its children.

- Dietrich Bonhoeffer

as quoted on the Rainforest Site
http://tinyurl.com/2zlr87

Jag fick e-post från Sverige:
* Hej Karl, mitt namn är [...] och har i samband med mina studier en religionsvetenskaplig inriktning. Just skriver vi B-uppsats varpå jag har valt att fördjupa mig inom ämnet "Troende homosexuella". Ämnet intresserar mig otroligt och anledningen till att jag skriver till dig beror på att ditt namn förekommer i en del forum då du uppfattas som en "homovänlig präst". Min fråga till dig är om du har några problem med att jag ställer några frågor till dig via mejl som används som visst underlag till min uppsats. Självklart får du i efterhand ta del av uppsatsen och även godkänna dina citat innan inlämning.
Tacksam för svar. *

När jag hade svarat jakande, kom så frågorna:

* Hur tror du att Gud förhåller sig till de homosexuella? *

Jag tror att Gud förhåller sig till de homosexuella som till alla andra människor: han älskar oss alla. Samtidigt tror jag att han är bedrövad över det sätt på vilket vi behandlar varandra och vill att vi skall vända oss bort från det onda, återvända till honom och ta emot hans kärlek, så vi också kan leva ut den i relation till varandra. I allt detta spelar vår sexuella läggning ingen roll.

* Hur, när och varför grundades din vänliga inställning till homosexuella? Med tanke på att du själv inte är homosexuell vill säga. *

Tja, det är svårt att sätta ett finger på det. En impuls kom när jag var utbytesstuderande i Strasbourg och där träffade andra skandinaviska teologer med liberal inriktning på den här punkten. Redan innan det hade jordmånen blivit beredd under studierna i Helsingfors. Ändå var det länge närmast frågan om ett akademiskt tänkande snarare än en direkt "vänlig inställning". Småningom mognade jag dock till insikt om att detta är en sjuk punkt i kyrkans liv, och att jag därför måste ta ställning till den och peka på den. Detta gjorde jag första gången i en predikan redan på 1990-talet, men först 2005 blev min inställning offentlig genom en tidningsintervju. Därefter har jag på olika sätt fått stå för denna åsikt.

Bakgrunden är alltså inte är att jag skulle ha haft stora mängder diskriminerade homosexuella i min bekantskapskrets eller så.

* Tror du att de homosexuellas plats inom den kristna församlingen kommer att förbättras/försämras med tiden? *

Både och, misstänker jag. Olika åsikter kommer att få fotfäste i olika församlingar, kyrkor och samfund, och en utkristallisering kommer att ske. Delvis innebär detta att kyrkor med liknande åsikter söker sig till varandra på bekostnad av sådana som har annan åsikt, men delvis innebär detta också en splittring inom de enskilda kyrkorna. Den anglikanska kyrkofamiljen är ett aktuellt exempel på detta.

Ändå tror jag väl att på lång sikt - ja, väldigt lång sikt - så kommer inställningen till homosexualiteten och de homosexuella att bli en likadan icke-fråga som t.ex. avlatshandeln är idag, trots att frågan om avlatshandelns berättigande splittrade den katolska kyrkan på 1500-talet på ett sätt som fortfarande syns.

* Hur känns din egna relation till Gud med tanke på dina åsikter? *

På många sätt tror jag att min gudsrelation är och har blivit starkare av att jag medvetet söker honom och hans vilja utan att låta mig bindas av en bokstavlig tolkning av Bibeln. Jag sätter m.a.o. Jesus över Bibeln. Därmed är också mitt gudsförhållande beroende av mitt förhållande till Jesus, som lever nu, mer än av förhållandet till en textsamling, som en gång har fastslagits men nu måste tolkas.

* Känner du dig aldrig rädd för att gå emot "Guds ord" bibeln och bli nekad tillträde till Guds rike? *

Ibland funderar jag på det där. I min ungdom var jag fundamentalist och kunde med ungdomlig tvärsäkerhet, som bottnade i en lika ungdomlig osäkerhet, utan att tveka slå fast att de mest fantasifulla tolkningar var Bibelns ord. Fantasin behövdes i det sammanhanget för att lyckas skapa en i alla detaljer enhetlig bild av vad Bibeln säger.

Med den erfarenheten i bagaget, och efter att ha insett att detta om något är att förvränga Bibeln och dess budskap, har jag med åren insett att det är Kristus, inte Bibeln, som skall stå i centrum. Bibeln vittnar om Kristus och lär oss mycket om honom, men det är genom tron på Kristus, inte tron på Bibeln, som vi blir frälsta och får "tillträde till Guds rike", som du uttrycker det.

Förresten har jag på bloggen konstaterat redan tidigare, att det är Kristus, inte Bibeln, som är "Guds Ord". I mina mörka stunder upplever jag ibland att det vore enklare att återgå till den fundamentalistiska tolkningen, men så lyser Guds kärlek (bildligen) genom molnen och jag förstår, än en gång, vem jag är kallad att hålla mig till!

* Vad har dina åsikter fått för respons. Negativ/positiv? *

Det varierar stort. De flesta som uttrycker en åsikt är positivt inställda, men detta beror säkert på en inbyggd artighet hos folk - har man ingen orsak att ta strid, så låter man bli. Och bra så, förstås.

Bland dem som är negativt inställda varierar det mellan sådana som konstaterar att vi har olika åsikter (vilket förstås är OK) via sådana som argumenterar emot mig i olika debatter (vilket också är bra) till sådana som anser t.ex. att jag inte är kristen, att jag härstammar från djävulen och att jag borde fråntas mitt prästämbete. De sistnämnda skred från ord till handling genom att anmäla mig för domkapitlet, som dock frikände mig. Då denna väg inte hjälpte, försökte de med att utestänga mig från nattvarden, vilket dock slog tillbaka på dem själva. Efter detta fick jag ett mordhot.

Det som jag själv kanske sörjer mest över är de ekumeniska följderna. Vi har länge haft ett fruktbart ekumeniskt samarbete mellan de olika församlingarna i vår stad, men nu gnisslar det märkbart - och den orsak som anförs är just min inställning till de homosexuella.

En del som är positiva är det däremot med besked. Det gäller folk som säger att min inställning har gjort att de låter bli att skriva ut sig ur kyrkan eller att de skriver in sig igen, och det är ju trevligt. Viktigast för mig personligen är ändå de som direkt berörs av debatten, alltså hbt-folket själva. Där har jag fått uppleva att min inställning och mina åsikter har varit förlösande för sådana som har gått omkring med en mindervärdeskänsla eller en känsla av att vara utanför Guds gemenskap. Jag har alltså fått förmedla Guds kärlek till dem, och det är jag väldigt glad över!

*

Gott om länkar: http://tinyurl.com/3h6bf4

- Vet du vilken musik man brukar använda då man jordfäster en hund?
- Nej?
- Canis Angelicus, så klart!

*

Egen produktion - beklagar ...