Deus semper maior!

Den första Lambeth-konferensen hölls år 1867. Redan då var det många som vägrade komma - endast 76 av de dåvarande 144 anglikanska biskoparna anlände. Den gången var orsaken till både sammankallandet av konferensen och bojkotten av densamma biskopen av Natal i Sydafrika, John Colenso. Den anglikanska kyrkan i Kanada var oroad över att Colenso tolererade polygami bland afrikanska konvertiter till kristendomen och dessutom ifrågasatte traditionella dogmer om nattvarden och om evigt straff.

Årets Lambeth-konferens, den fjortonde i ordningen, är inte så annorlunda, bara att situationen är geografiskt omvänd; då var det nordamerikanska anglikaner som oroade sig för utvecklingen i Afrika, nu är det afrikanska anglikaner som är upprörda över händelser i Nordamerika.

När den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, sammankallade 2008 års Lambeth-konferens, fanns det ett starkt tryck på honom att han skulle "o-inbjuda" den homosexuelle biskopen av New Hampshire, Gene Robinson, vilket han också gjorde. Samtidigt "o-inbjöd" Williams också Martyn Minns. Han blev vigd till biskop av ärkebiskopen av Nigeria, Peter Akinola, så att Minns skulle kunna utveckla en parallell kyrka till den episkopala (alltså anglikanska) kyrkan i USA, dit Robinson hör. Robinson bloggar förresten på Canterbury Tales from the Fringe.

Akinola blev upprörd över Williams strävan efter jämvikt, och antagligen också över att Williams inte gillade Akinolas närmast olagliga förfarande, så Akinola meddelade att han och andra nigerianska biskopar bojkottar Lambeth-konferensen. Denna inställning har spridit sig, så att också bl.a. de ugandiska och kenyanska anglikanska kyrkornas biskopar uteblir, liksom biskopar från många andra håll i världen, inklusive Williams' egen Church of England. Det finns dock kyrkor i tredje världen som uttryckligen har meddelat att de kommer att närvara i Lambeth, t.ex. kyrkorna i Malawi och i Hong Kong, och biskopar från de bojkottande kyrkorna som bojkottar bojkotten.

Några veckor innan Lambeth-konferensen skulle börja, samlades bojkottarna till en egen konferens i Jerusalem. Den kallades GAFCON, och den skrev jag om för en tid sedan.

Strax innan Lambeth uppstod ett nytt tvisteämne då den engelska kyrkans General Synod godkände principen att viga kvinnor till biskopar, vilket jag skrev om i förrgår. Också det beslutet födde splittring och bojkottmani.

Trots att biskop Robinson inte fick vara med vid själva konferensen, blev han ändå inofficiellt inbjuden till England för att predika och träffa sådana biskopskolleger som var intresserade av ett möte med honom (fast då utanför konferensen, förstås). Vid en gudstjänst där han predikade 13.7.08 blev han avbruten av en protesterare (protestant?) som dock snyggt tystades ner med psalmsång och sedan fredligt avvisades av värdfolket. I Amerika hade det kanske gått vildare till, men detta var ju England...

Och trots att Robinson inte var med, var den episkopala kyrkan naturligtvis väl representerad, med dess primas Katharine Jefferts Schori i spetsen. Sammanlagt skulle över 800 biskopar delta trots bojkotterna, så antalet anglikanska biskopar tycks ha ökat en smula sedan 1867.

Jag återkommer till resultaten från konferensen. Men jag skulle inte vilja vara ärkebiskop av Canterbury, det kan jag säga!

Källor och länkar: http://tinyurl.com/lambeth1

The seventh commandment is "Thou shall not admit* adultery".

* commit

I spalten "Å andra sidan" ingick i Borgåbladet 27.6.08 en fundering av chefredaktör Stefan Holmström, rubricerad "Snaps och sill i heterosfären". Trots rubriken handlar spalten inte om sexualitet, utan om rymdfart; Holmström kommer med ironiserande sarkastiska gliringar mot den europeiska rymdstyrelsen ESA och mot dem som nappade på ESAs erbjudande om att söka till dess astronaututbildning. Det verkar som om Holmström skulle begå det vanliga misstaget att ställa de tio miljarder euro som en europeisk rymdstation skulle kosta mot de stora mängder u-hjälp som man kunde bekosta med samma summa.

Till det vill jag invända att även om EU inte skulle satsa tio miljarder på en rymdstation, är det (med den mänskliga naturen i åtanke) helt självklart att den eventuellt inbesparade summa INTE skulle satsas på u-hjälp! Jag håller med Holmström om att u-hjälp är viktigt och värdigt, men hans sätt att ställa den emot rymdfarten är befängt.

Rymdfart och utforskandet av världsrymden är av vikt av flera orsaker.

En är rent psykologisk. Öppnandet av nya vidder har alltid visat sig vara fruktbart för mänskligheten. Den amerikanska erövringen av västern på 1800-talet (med alla de motbjudande former som den tog) skapade en optimism och framåtanda i USA som varade i hundra år, tills Vietnamkriget knäckte ryggen på mycket av den amerikanska drömmen. När Nederländerna stod inför hotet om nationell utplåning genom den spanska överhöghet som man hade försökt (och, med facit i hand, lyckats) kasta av sig, var det ostindiefararna som på 1600-talet skapade en nationell optimism och ett välstånd som gjorde att det löjligt lilla landet klarade av stormaktens fiendskap. Bara för att nämna två exempel. Jag vill inte försvara de övergrepp som gjordes av amerikaner, holländare och andra, utan bara visa på den psykologiska betydelse som de nya vidderna fick. Samma betydelse kan rymden ha för vår allt mer globala civilisation; naturligtvis under ansvar att inte upprepa de misstag som tidigare har begåtts.

En annan orsak till vikten av rymdfarten är förstås de vetenskapliga rön som kommer att upptäckas. På lång sikt kan de inte ha annat än positiva följder för mänskligheten. Kunskap är makt, har det sagts, och större kunskap om vår omgivning ger oss större möjligheter att på ett fruktbart och hållbart sätt bygga en bättre värld. Återigen under ansvar, förstås.

Det som de som protesterar mot rymdfartens kostnader glömmer eller förtränger är dock de rent ekonomiska fördelar som rymdfarten ger. Då talar jag inte om järngruvor på Mars eller titangruvor på Titan, för sådant är fjärran. Däremot vill jag som exempel nämna en del av de vardagsfördelar som vi här i vårt land har fått genom det amerikanska Apollo-programmet och dess efterföljare, och som vi annars hade varit utan:
- Satelliter (förstås) - väder, telefon, TV ...
- Bärbar njurdialys
- CAT-scan, alltså datoriserad undersökning av hjärnan
- Ultraljudsundersökningar
- Teflon
- Kardborreband (kan ungdomar knyta skosnören längre? Det behövs ju inte...)
Återigen bara exempel, alltså!

Vi står inför ett vägskäl. Vi kan försöka lösa mänsklighetens problem med nuvarande medel och minskande resurser. Om vi följer denna väg kommer vi att märka att vi binder oss till en enda begränsad värld och till den själviskhet och kortsiktighet som har fört oss till den nuvarande situationen. Vi kan hamna in i allt större konflikter, stridigheter, krig, svält och sjukdomar och på så sätt få en (fruktansvärd!) lösning på svårigheterna. Den altruism som Holmström (och jag!) förespråkar är absolut nödvändig, men kommer endast att skjuta upp det oundvikliga.

Den andra vägen är att öppna nya horisonter, att låta den mänskliga nyfikenheten sträva till nya mål, och på den vägen - mer eller mindre av misstag - hitta oanade lösningar på de problem som nu plågar vår värld. En ökad satsning på utforskandet av världsrymden är inte science fiction, utan science fact; inte ett slöseri, utan tvärtom en lönande investering; inte att vända blicken från de verkliga problemen, men att försöka lösa dem på ett värdigt och fredligt sätt!

Beautiful music is the art of the prophets that can calm the agitations of the soul; it is one of the most magnificent and delightful presents God has given us.

- Martin Luther

Jag fortsätter att beta av nyheter som flöt in under semestern. Anglikanerna höll tre viktiga samlingar, GAFCON (som jag bloggade om förra veckan), General Synod och Lambeth, för att nämna dem i kronologisk ordning. Den andra av dessa var nationell i England, medan de båda övriga var globala till sitt upplägg. Länkarna mellan dem är ändå starka.

Church of England, som (åtminstone i historiskt hänseende) kan kallas anglikanernas moderkyrka, godkände prästvigning av kvinnor år 1992, och 1994 prästvigdes de första kvinnorna. Som jämförelse kan nämnas att vi i Finland gjorde det samma 1986 respektive 1988. Några år senare tog vi följande logiska steg och godkände att kvinnor kan bli biskopar, även om vi fortfarande i praktiken saknar kvinnliga biskopar; en del kvinnliga biskopskandidater förekommer, men ännu har ingen blivit vald (dock är det biskopsval i S:t Michel i oktober; man kan alltid leva på hoppet).

Nåja, i "C of E" har detta andra beslut debatterats hårt under den senaste tiden, och 7.7.08 beslöt kyrkans General Synod (motsv. vårt kyrkomöte) att öppna också biskopsämbetet för kvinnor. Detta skedde med klara röstetal i alla tre "husen" - biskopar, präster och lekmän - och kompromissförslag som skulle ge den konservativa minoriteten specialrättigheter förkastades, vist nog. En ledare i the Guardian kom med en välformulerad motivering till varför:

* The church has tried hard to find a way of accommodating the reactionaries who declare, as a matter of theological conviction, that they cannot receive the Christian ministry from women. All such objections, however, embody three propositions that are ultimately unacceptable. One is that the opposition of the minority should permanently prevent the will of the majority from being put into practice. The second is that extensive special treatment for the anti-women minority - whether in the form of separate or parallel male-only structures and appointments - inevitably demeans female clergy as being lesser bishops than men. The third is the underlying indignity itself of the belief that women are not made to be bishops. The synod's concession of a code of conduct - not yet drawn up - is as far as the church should go in making concessions to its conscientious objectors. *

Det blir inte lätt för ärkebiskop Rowan Williams att gå vidare från detta, eftersom den minoritet som nu känner sig påtrampad skriker i högan sky och hotar att konvertera till katolicismen. Den romersk-katolska kyrkans ledning beklagar synodbeslutet; ordföranden för "Påvliga rådet för kristen enhet", kardinal Walter Kasper, säger att "Church of England har brutit med den apostoliska traditionen som upprätthållits av alla kyrkor av det första millenniet" och att beslutet "innebär ännu ett hinder för försoningsprocessen mellan Katolska kyrkan och Church of England". (Tydligen innebär "kristen enhet" i detta fall att alla skall anse såsom påvekyrkan, vilket betyder att uttrycket blir en sorts newspeak. Men katolikerna har ju statistiken på sin sida, förstås; den kyrkan är ensam större än alla andra kristna kyrkor tillsammans.) Också ortodoxa kyrkor har uttalat sig i liknande tongångar.

Dock har påven Benedictus XVI (enligt the Independent) markant tagit avstånd från att vilja ta emot anglikanska avhoppare en masse, utan stöder ärkebiskop Williams i hans kamp emot en splittring av kyrkan. The Telegraph tolkar saken tvärtom.

Men, såsom flera kommentatorer har konstaterat, synodens beslut innebär att den anglikanska kyrkan åter har blivit protestantisk. Och bland (andra) protestantiska kyrkor är mottagandet av denna nyhet varit betydligt mer positivt. Bl.a. har Lutherska världsförbundet kommit med ett välkomnande uttalande om att beslutet utgjorde närmande mellan anglikaner och lutheraner och avlägsnar ett störande moment från Borgå-gemenskapen.

Beslutet om att införa kvinnliga biskopar (vilket i praktiken kommer att ske först nästa decennium; åren 2012-15 har nämnts) hade påföljder vid Lambeth-konferensen en vecka senare.

Källor och länkar: http://tinyurl.com/5luvy2

- Vet du vad är det för skillnad mellan en präst och en spårvagn?
- Nej?
- När spårvagnen tappar tråden, stannar den.

Från Voice of the Martyrs Canada:

*

Hua Huiqi, a Christian rights activist and house church leader, was evicted from his home by Public Security Bureau officers on July 2, [2008,] according to a July 2 report from China Aid Association. At approximately 8:30 p.m., the officers broke down the doors and locks of Huiqi's rental apartment with a hammer and forcibly entered the residence. They beat Huiqi's brother, badly injuring his eye. Huiqi and his family, including his 90-year-old father, were then forced onto the street with their furniture. The family is in search of a new home and is currently being hosted by a Christian family in Beijing.
The Chinese government has branded Huiqi and other human rights activists "troublemakers" and is reportedly determined to stop them from attending the Olympic Games in August. Authorities have expressed their intention to either detain Huiqi until September 20 or remove him and his family from Beijing until the Olympics is finished. (VOMC 9.7.08)

*

VOMC rapporterar om situationen i Kina; det är inte upplyftande läsning. Jag har själv tidigare bloggat om Wu Guilan och Wang Zaiqing. Nu under OS kanske det finns påverkningsmöjligheter - eller så inte. VOMC ger tips om hur detta kan gå till, men i vilket fall som helst får vi ta det till högsta instans.

Be till Gud, menar jag.

http://tinyurl.com/6xmbnc

Varje gång hans tanke ville fördöma något han såg, brukade han säga till sig själv: "Agathon, det är inte din sak att göra det." På så sätt lugnade sig hans tanke.

Ur Ökenfädernas tänkespråk

Texterna för Elfte söndagen efter pingst enligt andra årgången

Första läsningen: Jer 6:16-19
Så sade Herren:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna,
efter den rätta vägen.
Ta den vägen, och ni skall finna vila.
Men de svarade: "Det vill vi inte."
Jag satte väktare över er -
lystra när hornet ljuder!
Men de svarade: "Det vill vi inte."
Lyssna därför, alla folk,
lägg noga märke till vad som sker med dem!
Lyssna, jord:
Jag låter olyckan drabba detta folk,
en följd av deras onda anslag,
ty de har inte brytt sig om mina ord
och min lag har de förkastat.

Andra läsningen: Rom 11:17-24
Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.

Evangelium: Luk 4:23-30
Jesus sade till dem som hade samlats i Nasarets synagoga:
"Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också."
Sedan sade han: "Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman." Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

Jag har gjort uppdateringar i några inlägg i Hbt-bibeln, nämligen de som behandlar Rom 1:26f, 1Kor 6:9f, 1Tim 1:10, 2Pet 2:6-8 och Jud v. 7.

Bara som info.

http://hbt-bibeln.blogspot.com/