Deus semper maior!

Näytetään bloggaukset joulukuulta 2007.
Edellinen

Vårt liv är i Guds hand

Texterna för Nyårsaftonen

Första läsningen: Klag 3:22-26
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
Herren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.

Andra läsningen: 1 Pet 1:22-25
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, ty:
Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av.
Men Herrens ord består i evighet.
Det är detta ord som har förkunnats för er.

Evangelium: Luk 13:6-9
[Jesus] gav [lärjungarna] denna liknelse: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?' Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.'"


Dansk kvinnoprästmotståndardebatt

I Den Danske Folkekirke har en debatt om kvinnliga präster och män som motsätter sig dem flammat upp nu i december, nästan 60 år efter att de första kvinnorna prästvigdes i Danmark år 1948.

Debatten började med den s.k. Håndtrykssaken. Det förekommer nämligen att manliga bokstavstrogna (eller "bibeltrogna" som de felaktigt kallar sig) präster, som medverkar vid prästvigningar, vägrar skaka hand med de kvinnliga ordinanderna (d.v.s. de som blir vigda). Detta handslag tycks höra till prästvigningsformuläret i Danmark. Nu har Karsten Nissen, biskop i Viborg (som är en stad också i Danmark, inte bara i det avträdda Karelen), beslutat att denna vägran inte längre kommer att accepteras. Hittills har han (som den enda av de danska biskoparna) gått med på den av hänsyn till de bokstavstrogna, men det är det alltså slut på nu.

*

- Det hensyn, jeg har taget til modstanderne af kvindelige præster kan ikke opretholdes, da det overskygger den kendsgerning, at mandlige og kvindelige præster er fuldt ud ligeberettigede, skriver Karsten Nissen i en pressemeddelelse.
- Derfor har jeg besluttet at vi ved ordinationer i Viborg Domkirke fremover giver hånd til alle tilstedeværende præster samt til de repræsentanter for menighedsrådene, som deltager i processionen.
Ved en ordinationsgudstjeneste giver præster, der skal indvies, hånd efter præsteløftet er aflagt. I Viborg Stift har praksis indtil nu været, at man kun giver hånd til biskoppen og de såkaldte læsere.
Det er denne praksis, der nu bliver ændret, hvor alle tilstedeværende præster giver hinanden og ordinanderne hånden.

*

Detta kallas en seger för statskyrkan (som ju fortlever i Danmark, till skillnad från t.ex. Sverige och Finland). Beslutet innebär två saker, säger en expert: å ena sidan att kyrkan betonar att präster av båda könen är likvärdiga, men å den andra att också "den kirkelige højrefløj" accepteras. Alla är dock inte av samma åsikt: de konservativa anser sig bli förföljda, medan andra tycker att det klemas för mycket med dem. Men om alla är missnöjda, är detta kanske en god kompromiss?

De problem som uppstår i förhållandet mellan de olika synsätten beror inte bara på biskopar och präster, utan också församlingarnas förtroendevalda har ett ansvar, påpekar en artikel. En del av dem har kanske aktivt diskriminerat kvinnor av teologiska skäl, men det största problemet är att förtroendeorganen inte har ingripit i tid när problem har uppstått.

Något som flera intervjuade framhåller är dock, att Danmark inte skall gå Sveriges väg och förhindra prästvigning för dem som inte kan acceptera kvinnliga kolleger. Det skall finnas plats för båda synsätten i Folkekirken, säger man. Och som en ledare i Kristeligt Dagblad uttrycker det:

*

Man kan ikke både nyde godt af frihed og rummelighed og så samtidig lade det gå ud over kolleger og samarbejde – og i sidste instans sagen. Og det er vel sagen, forkyndelsen af kristendommen, der er det fælles anliggende for folkekirkens præster – uanset hvilken kirkelig retning de tilhører. Den største hindring for evangeliets frie løb er vel næppe de kvindelige præster, der er med til at bringe evangeliet videre?
Hvis der er enkelte sognepræster, der ikke kan finde ud af at opføre sig ordentligt i forhold til deres kolleger, så er det et oplagt indsatsområde for biskopperne. Rummelighed og frihed bør ikke udelukke et vist fælles fodslag. Ikke for at banke anderledes tænkende på plads, men for at holde fast i, at den fælles mission er større end det, der skiller. For sådan er det vel?

*

Kan vi i Finland lära oss något av detta? Situationen är ännu inte utagerad, varken i Danmark eller hos oss ...

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/12/dansk-kvinnoprstmotstndardebatt.html


Den heliga familjen

Texterna för Första söndagen efter jul

Första läsningen: Jes 25:1, 4-5
Herre, du är min Gud,
jag vill lova dig och prisa ditt namn.
Du har utfört dina allvisa planer,
dina löften från fordom står orubbligt fast.
Du blev en tillflykt för den svage,
en tillflykt för den fattige i hans nöd,
skydd mot slagregn, skugga i hetta.
Våldsmännens raseri är som ett iskallt slagregn
och som hettan i öknen.
Du gör slut på främlingarnas larm
och tystar våldsmännens sång.

Andra läsningen: Gal 4:3-7
Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: "Abba! Fader!" Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.

Evangelium: Luk 2:33-40
[Jesu] far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen."
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.


Ulcerös kolit 2

Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie; del ett finns här: http://tinyurl.com/276ra9

*Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu.*

Under ett par år efter att ha diagnosticerats med ulcerös kolit drabbades jag av skov, då tarmväggen blödde och blodet kom ut "nedre vägen". Skoven varade ett par veckor medan jag åt kortisontabletter, så kunde det gå ett par tre månader och så kom ett skov igen. Inte trevligt, förstås, men eftersom det inte var särskilt smärtsamt eller annars besvärligt (utom att besöken på toaletten ökade) så gick det bra att leva med situationen.

I slutet av november 2002, då jag var 35 år gammal, började så ett skov igen. Den här gången gick det dock annorlunda. Jag åt mina piller - men de hjälpte inte! Jag fick magsmärtor, som emellanåt var så häftiga att jag varken kunde stå, sitta eller ligga, utan stod på knä bakfram på en stol och lutade mig mot ryggstödet. Till sist, en torsdag i januari 2003, blev blotta tanken på ett veckoslut med jordfästningar och smörgåstårtor helt övermäktig, och arbetshälsovårdaren gav mig sjukledigt. Det var en mental lättnad, förstås, men inte en fysisk, utan trots att jag åt receptfria smärtstillande medel, var jag på fredag kväll så tärd att jag sökte mig till sjukhuset här i Borgå. Till min förvåning tog de genast in mig och gav mig dropp och blodtransfusioner.

Efter någon dag fördes jag till Mejlans sjukhus i Helsingfors, där expertisen på detta slag av åkommor fanns (och finns fortfarande, mig veterligen). Där träffade jag ödeskamrater, bl.a. den femtonårige ishockeyspelare som jag nämnde i det förra inlägget. Jag märkte att det fanns sådana som var värre däran än jag, men att de var få, och att jag faktiskt var mycket sjuk. Det hade jag egentligen inte insett tidigare.

Jag fick dricka saltsockerlösning för att tömma tarmen inför ytterligare gastroskopier. I början var lösningen just salt och socker (och jag skulle dricka tre liter!), men sedan blev det ännu värre. Något ljushuvud på en läkemedelsfirma hade hittat på att lösningen skulle smaka bättre om man tillsatte vaniljessens. Men det gjorde den inte - den smakade illa redan tidigare, men nu fick man riktigt stålsätta sig för att få den i sig! Usch och fy! Ishockeyspelaren och jag drack i kapp för att ha en chans.

Eftersom tarmen behövde vila, fick jag dessutom näringslösning via dropp - samt mediciner, förstås, vilket jag nämnde i en anekdot (http://tinyurl.com/22m9z8). Droppet i handens ådror kan man inte ha så länge - en dag eller så - och efter några dagar tog ådrorna slut. Då satte de in droppet bredvid nyckelbenet i stället, för där kunde man ha det en längre tid. Det sattes djupt. De förde in en slang ända in i hjärtat på mig - bokstavligen, alltså! När de nådde hjärtat märktes det på att det slog extra slag, så då drog de tillbaka slangen lite och tejpade fast den. Bättre placering för att få in grejs i blodomloppet finns väl inte...

När jag efter sådär en vecka kom hem igen, tog jag av mig skjortan och visade bandaget för Joakim, 17 månader. Han blev förtjust överraskad, med en min av "Hihi! Vad har du där?!?" Det var lustigt. Annars var det ju inte det ...

*

Men det räckte inte med detta. Mer följer senare.



Svenska kyrkors hbt-inställning

För ett par veckor sedan publicerade Dagen (http://tinyurl.com/ytk6u7) resultatet av en rundringning som de hade gjort till ledare inom tio olika kristna kyrkor och samfund i Sverige. Frågorna gällde homosexuellas möjligheter till medlemskap och verksamhet inom respektive samfund. Detaljerade resultat finns i artikeln, men en kort sammanfattning följer.

Alliansmissionen, Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Svenska kyrkan och EFS är positivt inställda till att ha homosexuella medlemmar (även om enskilda baptistförsamlingar kan ha andra regler). Livets Ord, Evangeliska Frikyrkan och Frälsningsarmén säger nej till "praktiserande homosexuella", medan pingstkyrkan anser att det vore problematiskt med sådana. Katolska kyrkan godkänner medlemskap, men om man lever i partnerskap är man utestängd från nattvarden.

Av dessa följer katolska kyrkan och Frälsningsarmén den politik som deras respektive internationella högkvarter lägger upp, andra hänvisar till Bibeln, medan de övrigas motiveringar inte kommer fram så noga i de korta svar som Dagen presenterar.

En intressant följdfråga var "Skulle det påverka ert handlande om HomO ansåg att det är diskriminering att homosexuella inte fick bli medlemmar i en församling?" Ingen svarade jakande på frågan. Frälsningsarmén ville inte besvara den, medan alla de övriga svarade nekande med olika formuleringar och motiveringar. De senare varierade mellan "med vår policy är frågan inte relevant" och "man måste lyda Gud mer än människor".

Det kunde vara intressant med en motsvarande undersökning också i vårt land. En del av de svenska samfunden har ju motsvarigheter hos oss, andra har det inte, medan vi har samfund som inte är representerade i undersökningen. Speciellt saknar jag den ortodoxa kyrkan, som visserligen finns i Sverige också, men som inte alls har samma betydelse där som här. Också metodisterna kunde gärna få vara med.

Kanske Kyrkpressen eller Kotimaa kunde ta i telefonen?

*

Ett par (av många) blogginlägg om saken: Tor Billgren (http://tinyurl.com/2xfsgw) kommer med en randanmärkning till ett par av svaren i undersökningen, medan Johan Lindqvist (http://tinyurl.com/27wswo) har begärt och fått ett förtydligande av den katolska svararen.


Veckans anekdot: Blått blod

Min far stack sig till laboratoriet för ett blodprov. Han tyckte om att skämta med folk, till skillnad från mig (*host*), så han sade till laboranten: "Det är säkert inte så ofta ni får blåblodigt folk hit!"
Hon tittade helt oförstående på honom, och han konstaterade att henne var det inte värt att slösa fler skämt på.

När han gick därifrån, vände han sig om i dörren för att säga någon avskedsfras. Då såg han hur hon stod vid fönstret med provröret höjt och försökte granska hans blod för att få reda på om det faktiskt hade en blå nyans ...


Påvens fredsbudskap

Påve Benedikt XVI har inför världsfredsdagen den 1 januari skrivit ett påvligt budskap, vars rubrik på svenska kunde vara "Den mänskliga familjen, en fredsgemenskap". Han tar upp många angelägna ämnen: miljöfrågor, rättvisa mot de fattiga, en sund och rättvis ekonomi utan kostsamma byråkratiska apparater, nedrustning, faran med egoistisk individualism ... Påven lyfter fram familjen som en grundenhet där människan lär sig "fredens språk", och mänskligheten som - i bästa fall - syskon, inte bara grannar som bor bredvid varann. Allt detta är utmärkt. Ett liknande budskap kom han med också i sin julnattspredikan.

Det som har fött irritation i vissa kretsar är att påvens familjesyn är heteronormativ, och att hans sexualsyn går ut på att sex idkas mellan en man och en kvinna som är gifta med varandra och som är öppna för möjligheten att samlaget leder till befruktning. Nå, jag förstås inte riktigt den irritationen. Det är ju helt klart att påven anser detta, det har kommit fram många gånger. Jag håller ju inte med honom, men det är en annan sak. Att låta det goda i hans budskap överskuggas av hans heteronormativitet är att kasta ut barnet med badvattnet, och det är inte så fiffigt. Det är t.o.m. en bloggare som uttrycker det så här:

* Homosarna hotar världsfreden. Förstås. Inte al Qaida, inte George Bush, inte Irans eventuella kärnvapen eller klimathotet - utan homosarna. Att Fredrik Federley fick stryk härom dagen är alltså helt logiskt; han var ett hot mot världsfreden och vi vet ju numer hur hot mot freden brukar behandlas. *

Genom denna tirad visar han att han inte har läst påvens budskap, utan bara vissa nyhetskommentarer till den. Påven tar ju, som sagt, direkt upp klimathotet och kärnvapnen och talar om de mäktigas ansvar ...

Ändå har också jag svårt att förstå varför en kärleksfull familj med föräldrar av samma kön skulle vara så mycket sämre - ja, förkastlig! - jämfört med en med föräldrar av olika kön.

*

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/12/pvens-fredsbudskap.html


Kristi vittnen

Texterna för Stefanidagen (Annandag jul) enligt andra årgången

Första läsningen: 2 Krön 24:18-21
De övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tillbad asherapålar och avgudar. Deras brott drog vrede över Juda och Jerusalem. Herren sände då profeter till dem för att få dem att återvända till honom; profeterna varnade dem, men de ville inte lyssna.
Guds ande uppfyllde Sakarja, prästen Jojadas son, och han ställde sig framför folket och sade: "Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er." De sammansvor sig mot honom, och på kungens order stenade de honom på templets förgård.

Andra läsningen: Apg 6:8, 11-15; 7:51-60
Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: "Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose." Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.
[Stefanos sade:] "Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den." När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." Han föll på knä och ropade högt: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden dog han.

Evangelium: Luk 12:8-12
Jesus sade till sina lärjungar:
"Jag säger er: var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Var och en som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse. När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas."


Låt oss gå in till Betlehem!

Texterna för Julmorgonen

Första läsningen: Jes 9:2-7
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen: Heb 1:1-6
Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Evangelium: Luk 2:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
"Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt."
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

*

Juldagens texter: Jes 52:7-10, 1Joh 1:1-4 och Joh 1:1-14.

Edellinen