Deus semper maior!

Texterna för Sextonde söndagen efter pingst enligt andra årgången

Första läsningen: 1 Kung 17:1, 8-16
Elia, en man från Tishbe i Gilead, sade till Achav: "Så sant Herren lever, Israels Gud som jag tjänar, under de närmaste åren skall det varken falla dagg eller regn annat än på min befallning." [...]
Herrens ord kom till Elia: "Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat." Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka." När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: "Kan du ta med en bit bröd också?" Hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl." - "Var inte rädd", sade Elia. "Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden." Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.

Andra läsningen: Fil 4:10-14
Jag har glatt mig mycket i Herren över att er omtanke om mig äntligen har kunnat skjuta nya skott. Omtanke hade ni ju förut också, men inte tillfälle. Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Men ni skall ha tack för att ni ville bistå mig i mitt svåra läge.

Evangelium: Luk 10:38-42
Medan de var på väg gick [Jesus] in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne."

Denna essä skrev jag för publicering i Skilsmässoboken (Söderströms 2008). Den är delvis baserad på tidigare inlägg här på bloggen. Detta är den variant som jag lämnade in till redaktörerna i mars. Hittar du skillnader till den i augusti publicerade varianten?

*

Jag har ingen personlig erfarenhet av skilsmässa. Däremot har jag som präst gott om erfarenhet vad gäller vigslar, och skilsmässoproblematiken är också bekant genom mitt yrke. Delvis gäller det frånskilda som vill gifta om sig, delvis personer som har velat prata med mig då äktenskapen knakar i fogarna eller redan har kraschat – och delvis rent teoretiska studier.

Jag har valt att här inte koncentrera mig enbart på skilsmässan som sådan, utan vill vidga vyerna en smula för att försöka behandla hela äktenskapshelheten – vigsel, äktenskap, skilsmässa och så de som aldrig gifter sig. Jag hoppas att detta kunde ge ett mervärde åt de funderingar som jag presenterar.

Ibland hör jag påståendet att vi inom kyrkan inte intresserar oss för annat än vad som sker i sängkammaren. Den anklagelsen är väl nog onyanserad. Det vi vill göra är att motarbeta allt sådant som kan vara till skada för någon. Det sexuella har säkert ett intresse i det här sammanhanget; det är ett så intimt område inom det mänskliga livet, att skador där tränger väldigt djupt och kan vara betydligt smärtsammare än skador på andra områden. Ändå vill jag hävda att det inte är vi kristna som i första hand håller sexualiteten och dess olika uttrycksformer framme i samhället, utan det är nog betydligt mer kommersiella krafter som utnyttjar den för sina egna marknadsmässiga syften.

Efter att ha sagt detta vill jag se på helheten av äktenskap och skilsmässa ur några olika synvinklar.

1. Vigsel (publ. 3.9.08)
2. Äktenskap (publ. 5.9.08)
3. Skilsmässa (publ. 9.9.08)
4. De ogifta (publ. 11.9.08)

Bibelkunskap är inte alltid så lätt.

Jag hoppade in som vikarierande religionslärare under studietiden några gånger. Vid ett av tillfällena hade jag ett prov där sjundeklassisterna skulle nämna några bibelböcker. Ett par av svaren minns jag till denna dag:

Höga klagovisan (tydligen Höga visan + Klagovisorna) och
profeten Hermelin (kanske Hesekiel + Jeremia?).

När jag nämnde dessa i lärarrummet var jublet stort...

Redaktören på Kyrkpressen, Rolf af Hällström (som är min fars kusin), skriver en rätt lång artikel i dagens nummer av tidningen (35/08, s. 6). Rubriken lyder Välsignelse av partnerskap teologi, inte juridik. En förkortad variant finns på nätet, men eftersom han intervjuar mig i pappersvarianten, vill jag lägga in en del av texten här. Efter en utförligare variant än det som finns på nätet, fortsätter artikeln:

*

[...] Borgåkaplanen Karl af Hällström hör till de präster i Borgå stift som gärna skulle förrätta en välsignelse av samkönade par om det var möjligt.
- Något direkt förbud finns inte, säger han men medger att Leinos uppfattning inte är tagen ur luften.
- Det är kyrkans regler och inte mitt eget samvete som håller mig tillbaka, säger han.
Att ingå partnerskap är "en tråkig administrativ grej" och af Hällström har blivit tillfrågad en handfull gånger om han inte som präst kunde medverka på något sätt. Själv ställer han upp och ber tillsammans med dem som vill ha förbön. Han har alltid informerat sin biskop på förhand.
- Det har skett till exempel när jag döpt deras barn. Då ber jag för människorna i hemmet och för familjen, utan att specifiera partnerskapet. Men jag håller mig borta från allt som liknar en vigsel, säger han.
Hittills har han inte stött på något par som inte skulle ha varit nöjda med förbönen.

* Nytt "biskopsbrev" nästa år *
Biskoparna ansvarar för kyrkans lära. Deras senaste uttalande om homosexualitet finns i biskopsbrevet från år 1984 och är mycket negativt. Ingen av biskoparna från 1984 är längre i tjänst och dagens biskopar signalerar en mjukare syn.
Esbobiskopen Mikko Heikka är ordförande för den arbetsgrupp som skall nyformulera kyrkans syn. Emeritusbiskopen Erik Vikström, den sista av biskoparna från 1984, har kritiserat Heikkas sätt att låta utredningen gå mycket längre än vad kyrkomötet avsett.
I fallet Tuovinen anfördes klagan också mot biskopen, men domkapitlet friade honom.
Ärkebiskop Jukka Paarma hoppas i tidningen Aamulehti på att kyrkan skall finna en medelväg för kyrklig medverkan som en så bred majoritet som möjligt kan omfatta. I Paarmas modell ingår samvetsfrihet för präster som ställer sig negativa.
Men över 61 procent av de övriga kyrkomötesombuden ställer sig negativt till varje form av förrättningsformulär för välsignelse av ingånget partnerskap. Det här framgår av en enkät som tidningen Kotimaa nyss utfört. 21 procent ställde sig positiva till ett formulär. Biskoparna är självskrivna i kyrkomötet.
Enligt Prästförbundets medlemsenkät från år 2006 är över hälften av prästerna negativa till en kyrklig välsignelse.

*

Få nu se vilka reaktionerna blir...

I am fond of pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals.

- Winston Churchill

John Henry Newman (1801-90) är en av de viktigaste konvertiterna från anglikanismen till katolicismen. Han prästvigdes inom Church of England 1824, var med och grundade den högkyrkliga Oxfordrörelsen 1829 och skrev psalmen "Lead, Kindly Light" fyra år senare. Den är nummer 414 i den finlandssvenska psalmboken med texten "Led, milda ljus".

Oxfordrörelsen var dock inte tillräckligt katolsk för Newman. År 1845 trädde han in i den romersk-katolska kyrkan och blev prästvigd. År 1879 utnämndes han till kardinal, vilket är ytterst ovanligt för en enkel präst (till skillnad från t.ex. en biskop).

Newmans närmaste personliga förhållande var med prästen Ambrose St. John, som konverterade vid samma tid som Newman och bodde med honom från 1843. Newman levde ogift hela sitt liv och det finns inget som säger att förhållandet mellan de två katolska prästerna (som ju förväntades leva i celibat) var sexuellt, men den djupa kärleken dem emellan kommer fram ur Newmans ord när han sörjde St. Johns död 1875:
"I have ever thought no bereavement was equal to that of a husband's or a wife's, but I feel it difficult to believe that any can be greater, or any one's sorrow greater, than mine."
Efter sin död femton år senare lades han, på egen begäran, i samma grav som St. John.

År 1991 fick han titeln venerabilis av Vatikanen. Detta är ett steg i kanoniseringsprocessen; följande är att han (efter ett dokumenterat under) blir saligförklarad, och därefter (efter ytterligare ett under) helgonförklaras. Det första av de två undren sägs redan ha ägt rum, så saligförklaringen är antagligen bara en tidsfråga. Som ett led i denna process kommer kardinal Newmans kropp att flyttas från den grav där den nu ligger (tillsammans med St. John) till en enkel marmorsarkofag.

Många frågar sig nu om beslutet att flytta Newmans kvarlevor är påverkat av det faktum att han nu ligger bredvid sin livskamrat, vilket Vatikanen kan se som genant. I vilket fall som helst bortser beslutet från det som Newman själv kallade "my last, my imperative will" att ligga bredvid St. John, trots att flyttandet av kvarlevorna efter båda männen knappast kan vara svårare än att flytta bara den ene.

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/blivande-st-newman-ombegravs-utan.html

Snälla farbror Gud. Kan du visa mig hur man får bort målarfärg?

Hans, 6 år

Jag skriver i min bloggprofil: "Jag avskyr att den kyrka som jag tillhör, arbetar för och älskar, trampar på någon grupps mänskliga rättigheter. Därför vill jag arbeta för att korrigera situationen."

Min nöd är stor över att det i kyrkans inte endast är mänskliga rättigheter som blir nedtrampade, utan också om gudomliga skyldigheter: den gudomliga skyldigheten att älska vår nästa och att behandla andra som vi skulle vilja behandlas. I stället pysslar vi med att bedöma, döma och fördöma andra på basen av utvalda utryckta verser som påstås vara Guds ord, men som endast har skurits loss från Gudsordet och därför blivit livlösa och kraftlösa.

Min nöd är stor över att sådant får ske, samtidigt som man på allvar diskuterar om kärlek verkligen kan tolereras - och där diskussionen inom kyrkan allt mer verkar gå i en kärlekslös riktning!

Min nöd är stor över alla grupperingar som bara vill se till det yttre av gudsförhållandet, men inte vill veta av dess kraft.

Min nöd är stor över att en fullkomligt olämplig och farlig person fick skrämmande mycket understöd i senaste biskopsval, och att vi snart åter skall välja en ny biskop inom Borgå stift. Hur skall det gå den här gången?

Min nöd är stor över tystnadens debattkultur - man får anse vad som helst, men inte uttrycka sina åsikter utan att genast bli utsatt för drakoniska motåtgärder. "Vi är ju alla av samma åsikt!"

Min nöd är stor över att diskussionsklimatet ofta är sådant att sanningen skall gömmas, för "nu ska vi alla vara snälla!"

Min nöd är stor över att personer som vill avstå från diskriminering förbigås i tjänsteutnämning efter tjänsteutnämning bara av den anledningen.

Min nöd är stor över att också jag är en begränsad människa som felar, och att också denna min livsvandring, liksom kyrkans, går i uppförsbacke och motvind.

Min nöd är stor! Gud hjälpe oss alla!

Dogs love their friends and bite their enemies, quite unlike people, who are incapable of pure love and always have to mix love and hate.

- Sigmund Freud

as quoted by the Episcopal padre
http://episcopalpadre.blogspot.com/2008/08/thought-for-today_06.html

Från Martyrkyrkans vänner (http://www.martyrkyrkansvanner.net/):

För en tid sedan genomsöktes Abdi Razaks (inte hans riktiga namn) hem i Nairobi av en grupp bekanta män. Hemmets inventarier förstördes, Abdis hustru och barn misshandlades så att hans 11-åriga son bröt armen i tumultet. Orsaken var att han beslutat överge sin muslimska tro och i stället bli kristen. Detta är han inte ensam om, utan många somalier som blivit kristna har utsatts för förföljelse av fientliga familjemedlemmar eller tidigare vänner.
Kenya har länge betraktats som en trygg hamn för flyktingar från många av de krigsdrabbade länderna i Afrikas horn och omkring de stora sjöarna, och många somaliska flyktingar har kommit till landet sedan deras hemland kollapsade. Trots problemen i Kenya, betraktar dessa somalier sina umbäranden som små jämfört med de problem som drabbar konvertiter som fortfarande finns i Somalia. Där möts de av diskriminering, offentlig förödmjukelse och t.o.m. döden om de väljer att bli kristna och lämna islam.
"Sedan den somaliska regeringen kollapsade 1991 ända till detta år känner vi åtminstone 34 personer som mördats på grund av sin tro. Och siffrorna är sannolikt mycket högre, eftersom vi nämner endast de fall som vi känner till," berättar en somalisk kristen flykting i Kenya. (MKV 13.6.08, från ANS 7.6.08)