Deus semper maior!

Pendant ma lecture quotidienne de la Bible, je viens de finir le Livre de Job. Il y en a des points d’interêt, surtout la question de l‘énigme de la douleur.

L’ouvrage se divise nettement en cinq parties distinctes :

1. Un prologue en prose, où le héros, Job, homme pieux et riche, est soudain frappé de calamités inexplicables, et cependant garde toute sa confiance dans le Seigneur.
2. Un dialogue en vers, qui met aux prises Job, homme fier et révolté, et trois de ses amis - Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama - sages typiques de l’orient antique. Ce dialogue se poursuit de façon lente et sollennelle, au cours de trois séries de discours poétiques, encadrés par deux monologues du héros.
3. Une série de discours en vers, qui représente l’intervention imprévue d’un quatrième ami ; Elihou, fils de Barakéel, le Bouzite.
4. Un dialogue en vers, entre le Seigneur et Job.
5. Un épilogue en prose, où le héros retrouve sa santé, sa richesse et sa réputation ainsi que des nouveaux enfants. Comme les patriarches, il meurt rassasié de jours.

Dans la deuxième partie, le poète jobien parle á l’humanité de tous les temps car non seulement il a affronté le scandale de l’existence et de la mort, mais il a encore dépeint l’homme de foi qui, dans son agomie, frôle le blasphème et recherche au même instant la présence d’un Dieu qui aime.

Les trois amis qui sont vénus pour lui consoler sont choqués : tout l’histoire de la théologie jusqu’au temps actuel était pleine de l’idée de la vengeance - un pêcheur sera puni, ou par l’homme, ou par Dieu. Si quelqu’un souffre, c’est à cause de ses transgressions ; si, par contre, quelqu’un ne souffre pas, il devrait être un homme juste. Je voudrais dire que les amis, Elifaz de Témân, Bildad de Shouah, et Çofar de Naama, sont des intégristes (ou, avec un terme anglisant, des fondamentalistes), qui veulent rester au seins des pensées théologiques de ses pères, même quand c’est évident que ces pensées ne fonctionnent pas dans un temps changeant.

Job affirme qu’il est innocent, et il parle les mots centrales pour nous, les Chrétiens (19.25-26) :

Je sais bien, moi, que mon rédempteur est vivant,
que le dernier, il surgira sur la poussière.
Et apès qu’on aura détruit cette peau qui est la mienne,
c’est bien dans ma chair que je contemplerai Dieu.
C’est moi qui le contemplerai, oui, moi !
Mes yeux le verront, lui, et il ne sera pas étranger.
Mon coeur en brûle au fond de moi.

Vid installationen av församlingens nya diakonissa citerade vår kyrkoherde ett lämpligt Jesus-ord (Matt. 25:40), som tyvärr blev något reviderat: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa små, som är mina bröder, det har ni gjort mot _dem_.” Vilket otvivelaktigt är sant, men knappast var poängen …

Kyrkpressen 20/06 (18.5.06) rapporterar från kyrkomötet att både biskoparna och andra är oroade för att kyrkan skall splittras över kvinnoprästfrågan. Det vore förstås i sig tråkigt. Biskop Eero Huovinen (Helsingfors) säger: “Vi står i en återvändsgränd. Frågan är om vi inte redan har kommit så långt att vi borde se vilka möjligheter det finns att skiljas som vänner.”

Kim Fröman, hovrättsråd och lekmannaombud från Borgå stift, talar för möjligheten till förlikning. “En modell man enligt Kim Fröman nu borde kunna arbeta med går ut på att biskoparnas definitiva nej till särvigning luckras upp mot att de som får särvigning förbinder sig att som präster handla i enlighet med kyrkans ordning. För det fall att de senare anser detta vara omöjligt har de godkänt att bli “satta på hyllan”.”

http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0620.pdf sidan 6.

Frömans modell är säkert ett sätt att försöka komma vidare. Jag undrar om Huovinens linje ändå är bättre, mer realistisk. En skilsmässa är alltid ett misslyckande, men ibland kan den vara det minst smärtsamma och upprivande alternativet. Det kunde vara bättre att göra det i ordnade former med öppna ögon, så att det inte blir en sådan kyrkostrid som den som pågår i Sverige mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen.

Ett problem med nuvarande situation är att ingen egentligen vet vad “kyrkan” anser, eftersom nästan alla ryms in mellan de vida väggarna och det höga taket. Därför borde ett minimikrav vara att alla kan följa de gemensamt överenskomna reglerna, utan att utkräva sig några specialförmåner. Den beramade kyrkomötesklämmen från år 1986 kan nämnas som exempel på en sådan. En delning i all vänskaplighet kunde därför leda till en reningsprocess, där alla vet var var och en står.

Jag har kommenterat saken i ett par tidigare inlägg, “L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande” (24.4.06) och ”Insändare om fariseismen” (1.5.06).

Hur skulle en delning gå till? Jag tror att det är de som är missnöjda med 1986 års beslut som måste maka på sig (vi som är nöjda har väl inget inre tvång till det, skulle man tro). Kanske de borde öppna eget, kanske Missionsprovinsen kunde få en finländsk filial. Förhoppningsvis får den i så fall ett mindre förolämpande namn än just “Missionsprovinsen”… Men ett nytt religiöst samfund bör grundas öppet, inte i smyg, som i Sverige.

Lokalförsamlingarna borde väl få tillfälle att välja vilketdera samfundet de vill höra till. Vi måste antagligen då också göra avkall på parokialprincipen, alltså regeln att var och en hör till den församling på vars område han bor. Sedan bör församlingsmedlemmarna få sig tillsänt ett brev som informerar om beslutet och ger dem tillfälle att välja om de vill stanna kvar i det samfund som församlingsrådet har valt eller om de vill höra till det andra.

Alternativet till detta förfarande vore en upprivande strid på kniven och ett (antagligen skamlöst) medlemsfiskande i de andras vatten, och det leder till mycket inflammerade relationer, vilket gärna kunde undvikas i görligaste mån.

Kommentarer?

(Baptisti-?)piispa Alfred A. Owens Jr. sanoi 9.4.06 palmusunnuntain (äänitetyssä) saarnassaan eräässä Washington D.C.:n kirkossa: "It takes a real man to confess Jesus as Lord and Savior. I'm not talking about no faggot or no sissy." Suomeksi suurin piirtein: ”Vain tosimies pystyy tunnustamaan Jeesuksen Herrakseen ja Pelastajakseen, ei mikään homppeli tai pelkuri.”

Owens on pormestari Williamsin uskontojenvälisen neuvoston jäsen, ja pormestari odottaa nyt Owensin anteeksipyyntöä lausunnosta. Muuten Williams sanoo olevansa pakotettu erottamaan Owens neuvostosta.

Washington Post 17.5.06 http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/05/17/AR2006051702038.html?sub=AR

Uutinen myös http://www.365gay.com/Newscon06/05/051806dcRev.htm

Nu ser jag bra ut!

Jag har tvättat fönstren!

På min sekundärblogg på bloggen.fi kommenterar Papisten min profil så här:

Hej Kalle! Du säger att du är "luthersk präst". Jag undrar vad du menar med "präst" och vad du menar med "luthersk".

Med uttrycket "luthersk präst" menar jag att jag är prästvigd inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, närmare bestämt av biskop Erik Vikström i Borgå domkyrka den 19 januari 1997.
Ordet "präst" kan förstås ses som missvisande i detta sammanhang, eftersom alla protestantiska kyrkor utom de nordiska stats- och folkkyrkorna använder termen "pastor", medan "präst" brukar reserveras för katolska, ortodoxa och anglikanska prelater.
Men i profilen följde jag den allmänna användningen av uttrycket.
Vad är det du far efter, undrar jag?

Papisten svarade i en kommentar:
Min fråga var dels vad du menar med "präst", dels vad du menar med "luthersk". Du lyckades undvika båda frågorna. Låt oss nu ta detta med "präst" först. Vad är det som sedan 19/1 1997 skiljer dig från en icke-präst? Svara gärna med något teologiskt. Att du "jobbar som kaplan" vet vi redan!

Tycker du att jag undvek frågorna? Det var inte min mening. Jag försöker alltid vara öppen och ärlig när jag diskuterar eller besvarar frågor. Men jag vill ju svara på den fråga som jag hör. Ett problem för mig när jag svarade var att jag inte alls vet vem du är. På basen av din pseudonym gissade jag att du kanske är katolik, och därför svarade jag som jag gjorde. Men kanske gissningen var felaktig. I så fall blev också min tolkning av din fråga felaktig.

Jag försöker på nytt: I min ungdom fick jag en inre kallelse att bli präst. Det var ingenting dramatiskt, utan närmast en framväxande visshet om att det var det som Gud hade i åtanke för mig. Därför såg jag till att göra mig formellt behörig för prästvigning, närmast genom att ta en teol.mag.-examen. Jag var så i kontakt med biskopen för att höra mig för om möjligheterna till prästvigning. Han lärde känna mig och bedömde sedan att jag var lämplig. Därför prästvigde han mig på ovannämnda datum, och jag hade fått en yttre kallelse.

Varje kristen är präst, i betydelsen att han eller hon har rätt att utan mellanhänder vända sig till Gud. Detta kallas ”det allmänna prästadömet”. Vissa kristna har sedan genom inre och yttre kallelse fått del av ”det specifika prästadömet”.

Prästvigningen innebär att jag är ”avskild” att sköta vissa specifika uppgifter inom kyrkan och församlingen, närmast förvaltandet av nådemedlen, alltså Guds ord (genom predikan, undervisning etc.) och sakramenten (dopet och nattvarden). Att jag är präst gör inte mig till en bättre kristen eller en mer värdefull människa, utan innebär ett ansvar inför Gud att sköta dessa uppgifter efter bästa förmåga, och på så sätt tjäna Guds församling, mina medkristna.

Det prästämbete som jag fick i prästvigningen tar sig för tillfället praktiskt uttryck genom att jag innehar en prästtjänst, nämligen den som kaplan i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Det är inte den första prästtjänst jag innehar och knappast den sista heller. Prästämbetet förändras däremot inte, utan är ett och detsamma.

Är det detta du frågade efter?

Papisten fortsätter:
Tack för utredningen. Jag har nu fått klart för mig den lutheranska läran: en präst är en som är "avskild". Jag tycker att jag har sett någonstans att det fanns ett judiskt parti på Jesu tid som också hade denna självbild. Stämmer det? Vilket parti var det nu igen? Kanske något av dem som du beskriver i "Jesu motståndare"?

Minns jag rätt, var det fariseerna. De var avskilda till renhet och helighet och skulle hålla sig ifrån orenhet, såsom hedningar och kvinnor (utom sin hustru).

Vi lutherska (inte “lutheranska”, förresten) präster är inte avskilda från världen i denna bemärkelse, utan i bemärkelsen att vi handhar vissa uppgifter inom församlingen, för att allt skall ske i god ordning.

Om man vill, kan man läsa ditt inlägg som sarkasm. Jag hoppas att det inte var meningen, för då slutar debatten snabbt.

Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 11 maj 2006
ordenskapellan Karl af Hällström

I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!

Johanniternas symbol har sedan urminnes tider varit det åttaspetsiga korset. Den viktigaste och vanligaste kristna symbolen, korset, som påminner oss om grunden för vår tillvaro, nämligen Kristi död och uppståndelse, kombineras med de åtta spetsarna, som kan stå för de åtta ridderliga dygderna eller för de åtta saligprisningar som Jesus kommer med i början av sin Bergspredikan i Matteusevangeliet.

Saligprisningarna är citerade i formuläret för dagens andakt, om ni behöver påminna er om hur de låter. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Idag ska vi se lite närmare på en av dessa saligprisningar.

Den fjärde saligprisningen lyder: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.”

Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna och som riddare bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.

Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?

Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten” - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.

"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.

Psalmisten skriver (145:15-16): ”Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.” Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet! Amen.

I Dagens lösning (www.kyrkanswebbradio.fi) intervjuar Patricia Högnabba biskop Erik Vikström och kaplan Mats Lindgård med anledning av förvaltningsdomstolens utslag.

Enligt biskopen bedömde domkapitlet att Franzén skulle ha kunnat sköta domprostens uppgifter, trots sin syn på kvinnliga präster. Det var inte problemfritt, men domkapitlet ville inte bestraffa Franzén för hans åsikt. ”Detta var nog inte ett nederlag bara för Borgå domkapitel, utan nog i viss mån för hela vår kyrka. Vägen att få högre tjänster i vår kyrka blir ännu trängre för dem som har samvetsbetänkligheter.”

Lindgård anser att präster, oberoende av kön, skall ha rätt till samma behandling av sin förman. Han är glad över beskedet att Helsingfors förvaltningsdomstol tycker lika. Han anser också att alla präster borde kunna samarbeta sinsemellan, oberoende av synsätt i denna fråga.

I Borgåbladet (17.5.06) skriver Jan-Erik Andelin en ledare om biskopens uttalande i frågan.

”Vi har … svårt att förstå att vår folkkyrka, till vilken alla finlandssvenskar utom drygt 30 000 hör, uttrycker sig på ett sätt som inte motsvarar det som en vanlig johansson har vant sig vid att betrakta som ett klart språk, rak logik och enkel bokföring.

Domkapitlet i Borgå fick nyligen en prick av Helsingfors förvaltningsdomstol. Under ledning av biskop Erik Vikström hade ämbetsverket nominerat en präst och teologie doktor för ett jobb i stiftet, trots att denne hade dubier om att ha kvinnor som kolleger.

I medierna säger Erik Vikström, att man inte ville ”bestraffa Allan Franzén (så hette prästen) i hans nöd”.

Vänt nu. Vi förstår varken ordet bestraffa eller nöd i det här sammanhanget.

I vårt allmänna rättsmedvetande har vi svårt att tycka att den som får goda poäng i ett anställningsprov blir ”belönad” eller att den som får dåliga blir ”bestraffad”.

Vi har också svårt att tycka att nån som med en akademisk doktorsexamen vill bryta mot sin eventuella nya arbetsgivares uttryckliga och vedertagna regler lider ”nöd”. Åtminstone inte på samma sätt som människorna i västra Sudan gör det.”

”Sju personer står till förfogande för att bli valda till biskop för Borgå stift. Bland dem är det en stor utmaning att nu förklara först för sig själva och sedan för andra vad det innebär att vara nådig, mild och beslutsam samtidigt. Så behöver stiftet ett språk. Om de som nu vill bli ledare förlorar sig i internt kyrkligt abrakadabra går det inte bra.”

http://www.bbl.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=403&Itemid=35

Biskop Erik besvarar Andelins ledare i en insändare i Bbl 20.5.06 med rubriken "Hur dum får man vara?" Han menar att Andelin citerar honom fel, inte vill förstå svenska, inte vill sätta sig in i andras position utan förfaller till simpel elakhet. Andelin besvarar insändaren med att dokumentera det uttalande som han citerar. (När ska biskopen lära sig mediavett? Hans bredsida i Andelins egen tidning var ju dömd att missa...)

As I mentioned in a previous blog (May 10), Antonia and her mother were to spend four days in hospital this week in order to find out what is ailing Antonia. Joakim and I drove them to Helsinki yesterday (Monday), and then spent a peaceful day, just us guys. The ladies were supposed to return home on Thursday.

Today, I took Joakim to day care and then spent the day in splendid isolation. Very restful indeed. Knowing that two more days of wonderful idleness were ahead also added to my inner peace.

This was, however, not to be. Christel called to say that they were going to be released today already, and would we please come pick them up. Which we did, of course. The problem was that spending two hours in the car yesterday and two more hours today, plus a day on the town yesterday and a full day of nursing and frolicking today tended to wear Joakim out. He was really tired and cranky tonight. From that point of view it would have been better to give him a day in between to rest up a bit. Oh well, it’s nice to have the ladies at home, regardless.

The very good news is that Antonia apparently has a bad case of atopic skin (if that is the correct English term), and not so severe an allergy as we had feared. She is allergic to something, too, and more tests will follow, but the situation is better than expected.

Praise the Lord!

Le Figaro (16.5.06) berättar att två rysk-ortodoxa kyrkor, den Moskva-trogna och den i exil i USA, kommer att återförenas, om allt går väl.

Efter den ryska revolutionen 1917 blev den ortodoxa kyrkan grymt förföljd av de bolsjevikiska myndigheterna. Det ledde till att metropolit Sergej tvingades ställa kyrkan under KGB:s direkta styre 1927, vilket förde med sig att den exilryska kyrkan avbröt alla kontakter med Moskva. När den västeuropeiska exilkyrkans metropolit 1931 ordnade bön för de som förföljdes av bolsjevikerna, blev han åthutad av Moskvakyrkan och ställde därför exilkyrkan under patriarkatet i Konstantinopel. Denna situation har fortsatt i 75 år nu.

Efter Berlinmurens fall började förhållandet mellan de två kyrkorna tina, och nu har förhandlingar om återförening kört igång på initiativ av president Putin själv.

Situationen är dock långt ifrån slutgiltigt klar. USA-kyrkan kritiserar Moskvakyrkan för alltför nära förbindelser med statsmakten, och kräver att den skall be om ursäkt för sitt beteende under kommunisttiden och dessutom lämna Kyrkornas världsråd. Moskvakyrkan är inte så villig till detta, och har sina egna anmärkningar att komma med.

Det skall bli intressant att se vad som sker. Hur månne detta påverkar den ortodoxa kyrkan i Finland och Rysslands övriga kristna kyrkor?

http://www.lefigaro.fr/international/20060516.FIG000000243_la_reunification_de_l_eglise_orthodoxe_russe_se_profile.html