I lördags var vi hos min syster Lotta och hennes familj på deras landställe i Pernå. Joakim fick meta för första gången med det metspö han fick till födelsedagen i _augusti_i_fjol_! Stackarn har talat om saken hela vintern! (Fisk fick vi förstås inte...)
Vor einem Monat (25. April) habe ich den text ”Trink, trink, Brüderlein, trink!” hierher geschrieben. Da habe ich viele alkoholfreie Biere und Weine kommentiert. Seit dann habe ich zwei neue probiert.
Bier:
* Holsten kann man mit das Essen trinken, aber es ist nicht überzeugend.
Wein:
* Carl Jung hat jetzt eine dritte Wein, die Rotwein Merlot. Sie ist gar nicht schlecht - das heißt: sehr viel besser als die kaum genießbare Rotlack!
Telefonen väckte mig i morse. Det var svärmor som meddelade att domkyrkan brinner.
Jag trodde knappt mina öron - men det var ju sant! Det tjärade trätaket brann som fnöske. Lite över två i natt alarmerades brandkåren, men när den var på plats var taket redan övertänt.
Vilken tragedi!
Ändå kunde det förstås ha varit mycket värre. Brandkåren lät yttertaket brinna i stället för att spruta vatten på det - för vattnet skulle ha sugits in i den isolerande bergullen, som genom sin tyngd hade fått innertakets kupoler att kollapsa. Som det nu är, blev det bara lite rök- och vattenskador inne i kyrkan.
Vidare var rådde ett relativt lugnt väder i natt. Om det hade stormat som det gjorde förra veckan, hade antagligen hela Gamla stan med alla sina trähus brunnit ner.
Dessutom skedde detta på natten (vilket säkert hade sina orsaker), vilket betydde att kyrkan var tom. Om kyrkan hade varit full, som under en konfirmation, julbön eller konsert, hade 750 personer varit i farozonen och skadorna hade kunnat bli omfattande.
Tur i oturen, alltså.
Ändå finns det en hel del tragik med i spelet. Kyrkans vaktmästare var gråtfärdiga, och vi andra anställda var också tagna. Församlingsbor och andra med band till Borgå tog det också hårt.
Vi vet inte hur vi skall ordna fortsättningen, för återuppbyggnaden beräknas ta ett och ett halvt till två år. Sommarens ca 200 vigslar, kanske 30 konfirmationer och alla övriga gudstjänster måste flyttas annanstans, men vi vet inte ännu vart. Det värsta är enligt min mening att biskopsinstallationen den 3 december är i farozonen. Det skulle vara så FEL att ha den annanstans än i stiftets domkyrka
Det mest tragiska är ändå att det verkar vara frågan om mordbrand, enligt polisen. Vem gör sådant? Borgå har under de senaste åren hemsökts av en pyroman, men han är (förhoppningsvis) inspärrad. Stackars människa, som måste göra sådant!
Borgå domkyrka har stort symbolvärde också för andra än för församlingarna och stiftet. Domkyrkan är en nationalhelgedom. Där hölls delar av Borgå lantdag 1809, då tsar Alexander I, storfurste av Finland, stadfäste Gustaf III:s grundlag, och därmed “upphöjde Finland bland nationernas antal”. Borgå domkyrka står också fadder för Borgådeklarationen och Borgågemenskapen, vars logo är en bild av domkyrkans västra gavel - som tack och lov ännu står kvar!
Och det är ju inte första gången kyrkan, vars äldsta delar är från 1200-talet, eldhärjas. Tidigare har det ändå alltid varit i krigstider. Danskarna brände den i början av 1500-talet, och ryssarna i slutet av 1500-talet (i två repriser), under Stora ofreden på 1700-talet och under fortsättningskriget 1941, då en bomb föll genom kyrktaket. Det tak som brann idag härstammar alltså från efterkrigstiden.
Det känns bedrövligt just nu, men livet går vidare.
One of England’s most senior bishops has reignited the Church of England row over homosexuality by claiming that same-sex partnerships are supported by the Bible. He was interviewed by The Telegraph, since he retires this week. This is an extract of the article.
The Rt Rev Richard Harries, the Bishop of Oxford, said that traditionalists in the Church needed to be "converted" to see that homosexual unions are confirmed by the scriptures.
His remarks have angered traditionalists and are set to rekindle the debate on homosexual "marriages" that has left the Church's House of Bishops deeply divided following the introduction of the Civil Partnerships Act last year.
Bishop Harries said: "It's difficult to have gay partnerships fully accepted by the Church, a Church in which evangelicals are a valued part, if they are so strongly opposed to it. There has to be a conversion to a new way to see that gay partnerships are not contrary to biblical truth. They are congruous with the deepest biblical truths, about faithfulness and stability."
The House of Bishops last year issued pastoral advice on the Civil Partnerships Act, allowing clergy to enter into relationships on the condition that they assured their bishop that they would abstain from sex.
Gay clergy have already defied the bishops' statement by saying that they will not give assurances that they will be celibate. A number have registered their partnerships and had the relationship blessed in Church despite guidelines recommending that they not be offered formal services.
Reform, an influential evangelical group that represents more than 1,000 parishes, has written to bishops urging them to reconsider the guidelines.
Its chairman, the Rev David Banting, expressed dismay at Bishop Harries's comments, arguing that the bishop was wrong to want them to be "converted" to his position.
"Same-sex partnerships are not congruous with the Bible," he said, adding: "Sexual relations outside of heterosexual marriage are not blessed by God.
"We need to be pastorally supportive of those who struggle in this area, but we shouldn't be trying to change the teaching of the Church. No amount of calling black white will make black white."
As the House of Bishops prepares to discuss the Anglican homosexual crisis at its meeting next week, liberals in the Church will be encouraged by the comments from so respected a figure.
The Rev Dr Giles Fraser, the chairman of Inclusive Church, a liberal group, said: "His comments will be received with joy by the majority of ordinary churchgoers. It is absolutely clear that the Church needs to have a more welcoming and loving attitude to gays."
http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2006/05/28/nchurch28.xml
The article is quoted by Canon Kendall Harmon (and dismally commented on by his readers) on http://titusonenine.classicalanglican.net/?p=13163.
L'Église Évangelique Luthérienne de la Finlande (EELF) est toujours basée sur l'idée que chaque membre devrais être citoyen finlandaise ou, en tout cas, résident de la Finlande. Historiquement, cette idée etait née du fait que l'Église était une Église d'état, le roi ou le grand-duc étant son chef. Être citoyen, c'était être luthérien. Même les êtrangers étaient obligés de devenir luthériens s'ils voudraient résider en Suède (dont, à l'époque, la Finlande faisait une partie integrale).
La loi ecclésiastique de l'an 1869 a changé tout ça. Dans une Église d’état, c’est l’État qui décide ; l’Église est une branche de l’administration de l’État. En 1869, l’Église d’état est devenue une soi-disant Église de peuple, ou la grande majorité de la population était membres, mais qui était quand même autonome. En 1994, avec une nouvelle loi ecclésiastique, les liens entre l’EELF et l’État sont devenues encore moins strictes. L’Église et l’État ont toujours des interêts communs, mais son rélation est plutôt un de partenariat qu’un de pouvoir.
Ce qui veut dire que ceux qui crient que les liens entre “l’Église de l’état” et l’État soi-même devraient être coupés (comme aujourd‘hui les Verts), ne savont pas ce qu’il disont.
Cela dit, il y a quelques points qu’on devrait étudier plus prochement. La connection entre adhésion et citoyenneté est l’un d’eux.
Si quelqu’un, par la grace de Dieu, est devenu croyant et veut être baptisé, c’est le devoir d’une église chrétienne de baptiser cette personne, après instruction dans la foi chrétienne. En cela, nous suivrons le commandement de Jésus-Christ soi-même: “… de tout nations faites des disciples, les baptisant au nom du Père et du Fils et du Saint Esprit, leur apprenant à garder tout ce que je vous ai prescrit” (Mt 28,19-20).
La citoyenneté, elle figure où dans tout ca?
Normalement, il n’y a pas des problêmes pratiques avec ça, mais il y a des cas ou ce principe crée beaucoup de douleur. En particulier, ces le cas avec les demandeurs d’asile. Non seulement sont ils maltraités dans leur propres pays et forcés de attendre un temps inhumaine en Finlande pour avoir un decision d’asile (qui, en plus, normalement est negative) - l’Église aggrave la situation par son refus d’aider ces gens de tous ses moyens. Les cultes, la prière, la consolation … c’est bon, tout ça, mais si on devrait refuser la baptême aux ces pauvre gens et ses enfants, ça ne suffit pas!
Jésus dit: “… chaque fois que vous ne l’avez fait à l’un de ces plus petits, à moi non plus vous ne l’avez pas fait“ (Mt 25,45). Malheur à nous!
Att helgas genom sanningen för att bli ett
Predikan i Kullo bykyrka, Borgå 28.5.2006
Vi lever i omvälvande tider i kyrkoåret. Frälsningshistoriens stora händelser följer slag i slag. Nyligen firade vi påsk, med Kristi död och uppståndelse, för några dagar sedan var det Kristi himmelsfärdsdag, då Jesus steg upp till himlarna för att regera där tillsammans med Fadern, och om en vecka är det dags för pingsten, då vi firar minnet av den heliga Andens utgjutelse över lärjungarna och den kristna kyrkans födelse.
Det betyder att vi idag befinner oss mellan himmelsfärd och pingst. Därför är också temat för denna söndag ”Väntan på den heliga Anden”. I sin s.k. översteprästerliga förbön ber Jesus för sina lärjungar och efterföljare - och därmed också för oss! - såsom vi hörde i dagens heliga evangelium (Joh 17:18-23). Det är egentligen två saker han ber om i detta utdrag: att vi skall helgas genom sanningen och att vi alla skall bli ett.
Dessa böner är naturligtvis alltid aktuella, men speciellt är de det i den kyrkopolitiska situation som råder inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland just nu. Jag vet inte om ni känner till det, men den tvist som råder inom kyrkan mellan konservativare och liberalare krafter, och som tillspetsas i kvinnoprästfrågan, håller på att skärpas och kan eventuellt leda till att kyrkan splittras, liksom det har gått i Sverige. Vi lever alltså i omvälvande tider i kyrkans liv på mer än ett sätt.
Hur kan det då gå till på detta sätt? Vi skall ju helgas genom sanningen och alla … bli ett. Nå, grunden i det hela är att vi i vissa frågor har olika åsikt om vilken denna sanning egentligen är. Det ena lägret håller hårt fast vid Bibelns ord och menar att allt som avviker från det är falsk lära. Det andra lägret håller hårt fast vid Bibelns anda och Kristi exempel och menar att allt som avviker från det är död bokstavstro.
Sanningen finns väl, som vanligt, någonstans där emellan. Det är genom Bibelns ord som vi lär oss vem Kristus är. Det säger ju Jesus själv i sin bön, när han kallar oss för ”alla som genom [apostlarnas] ord tror på mig”. Samtidigt finns det i Bibeln gott om utsagor och bud som vi inte skall ta bokstavligt, utan som är ägnade att vara stöd för troheten till Gud under en annan tid. Jag syftar speciellt på vissa bud i GT om frisyrer och diet. Dem bör vi granska för att se vilken deras poäng var då, så att poängen (även om inte nödvändigtvis bokstaven) kan överföras till vår tid.
***
När Jesus säger att vi skall helgas genom sanningen, handlar det om den heliga Anden. Utan denne Hjälpare som Gud sänder oss, står vi fullkomligt chanslösa i de isande vindarna från den föränderliga världen. Men han lär oss vad som håller att stå på, han helgar oss, gör oss heliga, genom att leda oss till sanningen.
Under de första åren av detta årtusende drabbades jag av en tarmsjukdom som heter ulcerös kolit. Den innebär att tarmväggarna blir såriga och blöder. Ibland var det lugnare perioder, ibland mer akuta tillstånd, men det var aldrig helt bra. I slutet av år 2002 började åter en akut period, men den tog inte slut, som de tidigare hade gjort, och i januari 2003 blev jag sjukledig och intagen på Mejlans sjukhus i Helsingfors. Där låg jag under våren i fem olika omgångar på c. en vecka i stöten och fick blod, mat och mediciner genom dropp. På sex månader tappade jag 36 kilo, och mitt hemoglobin var som lägst 61, inte 140, som det normalt ligger vid. Jag var alltså allvarligt sjuk. Jag tvivlade på mig själv och mina egna krafter, och inför den operation som jag genomgick i maj 2003, där de tog bort över en meter infekterad tjocktarm, blindtarm och ändtarm, diskuterade jag t.o.m. begravningsarrangemang med min hustru. Det var verkligen så allvarligt. Operationen lyckades dock, och nu står jag här med (tyvärr) de flesta av de tappade kilona tillbaka.
Det var två saker som särskilt hjälpte mig igenom denna svåra period i livet. Den ena var humorn, som emellanåt tog sig sådana galghumoristiska uttryck att jag inte tänker berätta om dem här. Den andra, och viktigare, var tron, tilliten till att Gud var med mig också på sjukhuset, också i smärtan, utmattningen och lidandet.
Jag är en intellektuell person, som gärna läser och tänker när jag har tid. Men på sjukhuset orkade jag inte. Det som hjälpte mig då var Guds närhet, också när jag inte klarade av annat än att hålla radbandet mellan fingrarna och ibland öppna ögonen och se på ikonen på fönsterbrädet bredvid mig.
Den heliga Anden var med mig genom allt det svåra, och till sist blev jag helad genom Guds ingripande i form av kirurgernas knivar. Allt det intellektuella utanverk som tron har - och får ha! - hos en frisk människa skalades bort, så att det enda som återstod var Vägen, Sanningen och Livet. Jag upplever att jag verkligen blev helgad genom sanningen.
Tack, Herre, för detta! Tack för att du var med mig och är det ännu idag!
***
Men om vi skall helgas genom sanningen och alla … bli ett … hur hänger det då ihop med den överhängande kyrkosplittringen, för att inte tala om alla de splittringar, delningar och tvister som vi kristna har gjort oss skyldiga till under århundradenas lopp?
En splittring är aldrig en god sak, det tror jag alla är överens om. En kyrka som splittras och ett äktenskap som slutar i skilsmässa kan liknas vid varandra på många sätt. Båda är tragiska händelseförlopp, som starkt tär på dem som råkar ut för dem. I allmänhet är det dessutom de oskyldiga som lider mest - barnen i äktenskapet, de ”vanliga troende” inom kyrkan.
Samtidigt kan man inte kategoriskt utdöma alla skilsmässor. När ett par ingår äktenskap bör de naturligtvis gå in för att satsa på äktenskapet och arbeta för det, annars är det säkert att det inte kommer att hålla. Men om parterna trots hårt arbete och upprepade försök att komma överens ändå kommer till att skilsmässa är den mest skonsamma lösningen, kan en utomstående inte fördöma detta beslut. Skilsmässostatistiken visar att alltför många äktenskap går i kvav, men det är knappast alltid uteslutande parternas (och särskilt inte endast den ena partens) fel, för våra parförhållanden är utsatta för mera tryck utifrån idag än för en eller ett par generationer sedan. Mer måste göras för att stöda våra parförhållanden, det är klart. Men fastän en skilsmässa aldrig är en god lösning, kan den ibland vara den minst dåliga.
Detsamma gäller också kyrkor. Att skyffla problemen under mattan och låtsas som om vi vore eniga är den sämsta lösningen. Den bästa lösningen är naturligtvis att öppet, ärligt och utan gräl diskutera sakfrågorna och komma fram till en kompromiss som alla kan leva med (även om ingen i allmänhet är nöjd med kompromisser). Tyvärr är det mer av mattskyfflande och mindre av kompromissande som har rått i den nu aktuella kvinnoprästfrågan. Den s.k. kyrkomötesklämmen från 1986, som var tänkt som en övergångsregel, har nu ansetts vara skriven i sten, och det har lett till sårade känslor på båda sidor om staketet. Kvinnoprästmotståndarna talar om åsikts-, samvets- och religionsfrihet, medan förespråkarna talar om jämlikhet, mänskliga rättigheter och kärlek till nästan.
Som så ofta, har båda rätt i vissa saker och orätt i andra. Att börja analysera det skulle föra oss alltför långt bort från dagens tema. Därför vill jag bara konstatera, att när problemen genom 1986 års kläm skyfflades under mattan, är det nu väldigt svårt att hitta någon fungerande kompromiss. Därför kan det hända att den bästa - eller minst dåliga - lösningen vore en snabb och smärtfri skilsmässa hellre än en lång, utdragen och sårande process, som i slutändan ändå kanske har samma resultat. Så betjänar vi kanske sanningen bäst.
Men hur blir det då med enigheten?
Det beror på vilken enighet man menar. Om det är frågan om en yttre enighet om varje detalj i ideologin och organisationen, tenderar en sådan enighet att vara antingen förljugen eller sjuk. Oberoende är den ingenting att med all kraft eftersträva. Vi människor kommer alltid att ha olika åsikter i olika frågor. När det gäller religiösa frågor, är de dessutom så djupt förankrade i varje människas inre, att oenighet där ofta känns som ett personligt påhopp (även om det objektivt sett inte behöver vara det).
Dessutom finns det redan nu över 20.000 kristna kyrkor och samfund i vår värld. Och alla förenas de av att de är just kristna. Det visar att den organisatoriska enigheten är sekundär. Inte oviktig, men mindre viktig än den enhet som kommer av det som Gud har gjort för oss, inte det som vi eventuellt kan göra för Gud.
Om striden om sekundära frågor leder till att förhållandena kristna emellan blir så inflammerade att enheten i de primära frågorna hotas, då är det bättre att skiljas som vänner medan tid är. Om situationen de facto nu är sådan, bör kyrkomötet och biskopsmötet ta ställning till.
***
Jesus ber att vi skall helgas genom sanningen och att vi alla skall bli ett. Och här ser vi grunden både för sanningen och för vår enhet, nämligen Jesus. Jesus korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda, steg upp till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, som den apostoliska trosbekännelsen uttrycker det. Här sägs ingenting om kvinnliga präster, här sägs ingenting om samboende, homosexualitet eller kyrkoskatt, här sägs ingenting om den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller Missionsprovinsen. Dessa frågor är sekundära. Det viktiga i den kristna tron, den sanning som vi bör vara eniga om, är sammanfattad i trosbekännelsen.
Det övriga kan vi diskutera. Vi kan ibland vara ense om att vara oense. För att bevara enheten bör vi ibland gå skilda vägar, hur paradoxalt det än låter. För Kristus är den Sanning som förenar. Det är i honom, inte på andra sätt, som vi alla skall bli ett.
Härtill hjälpe oss Gud!
Låt oss så resa oss och bekänna den kristna trons grundsanning, som förenar oss och alla kristna genom platser och tider.
En gång på 1980-talet var en anglikansk karismatisk biskop på besök i Helsingfors och talade vid en mötesserie, där också jag lyssnade. Han talade bl.a. om hur kristendomen enligt Apostlagärningarna spreds som ringar på vattnet. Han använde det engelska uttrycket ”ripples on the water”, och blev mäkta förvånad när församlingen började gapskratta. Tolken hade nämligen i hastigheten översatt det med ”skrynklor på vattnet”…
“Every cult of personality that emphasizes the distinguished qualities, virtues, and talents of another person, even though these be of an altogether spiritual nature, is worldly and has no place in the Christian community; indeed, it poisons the Christian community. The desire we so often hear expressed today for ‘episcopal figures,’ ‘priestly men,’ ‘authoritative personalities,’ springs frequently enough from a spiritually sick need for the admiration of men, for the establishment of visible human authority, because the genuine authority of service appears to be so unimpressive. There is nothing that so sharply contradicts such a desire as the New Testament itself in its description of a bishop (1 Tim 3:1ff). One finds there nothing whatsoever with respect to worldly charm and the brilliant attributes of a spiritual personality. The bishop is the simple, faithful man, sound in faith and life, who rightly discharges his duties to the Church. His authority lies in the exercise of his ministry. In the man himself there is nothing to admire.”
–Dietrich Bonhoeffer, Life Together
quoted on http://titusonenine.classicalanglican.net/
Domkapitlet beslöt vid sitt sammanträde 24.5.06 att inte överklaga förvaltningsdomstolens beslut, rapporterar bl.a. Kyrklig tidningstjänst. Eftersom Franzén redan tidigare meddelade att inte heller han kommer att göra det, betyder det att beslutet får laga kraft, och domkyrkoförsamlingen i höst går tilll val med tre kandidater: Junell, Träskbacka och Lindgård. Valet torde gå av stapeln på farsdag, 15.11.06.
http://evl.fi/EVLUutiset.nsf/Documents/5C81E5FDB63008DFC2257178005390FD?OpenDocument&lang=SV
Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - ”människa”. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först, så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot ”det täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen skapades ”människan” till Guds avbild (1Mos 1:27), och det specificeras ännu att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen säger Gud: ”Det är inte bra att människan (hebr. Adam) är ensam,” (1Mos 2:18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (djur av olika slag). När ingen av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ”adam” vore ”människa”. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså. Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen.
”Det är inte bra att människan är ensam”, säger Herren. I vårt samhälle sprider sig ensamheten som en farsot. Det handlar inte (endast) om kärleksförhållanden, utan alla kontakter med andra människor.
Vi verkar bli mer och mer isolerade från varandra, mitt bland alla förbättrade kommunikationer. Att vi när som helst kan ringa upp varandra eller skicka e-post och SMS tycks betyda att vi avbryter umgänget med den vi har inför oss för att umgås med någon som är långt borta. Vår närvaro i umgänget blir allt ytligare.
Jag vill utmana mig själv - och om någon annan känner sig utmanad passar det också bra - till att våga låta mobilen vara avstängd på semestern och vänta med att läsa e-posten tills jag är i tjänst igen. I stället skall jag vara med familjen, med släkten, med vännerna, med alla dem som jag har nära mig.
Det är inte bra att vara ensam, särskilt inte när man är i sällskap. Låt oss ta hand om varandra!