Johanniter Ridderskapet i Finland
Inledningsbetraktelse vid riddaredagen den 11 maj 2006
ordenskapellan Karl af Hällström
I Guds, Faderns och Sonens och den heliga Andens, namn. Kära bröder och systrar i Kristus!
Johanniternas symbol har sedan urminnes tider varit det åttaspetsiga korset. Den viktigaste och vanligaste kristna symbolen, korset, som påminner oss om grunden för vår tillvaro, nämligen Kristi död och uppståndelse, kombineras med de åtta spetsarna, som kan stå för de åtta ridderliga dygderna eller för de åtta saligprisningar som Jesus kommer med i början av sin Bergspredikan i Matteusevangeliet.
Saligprisningarna är citerade i formuläret för dagens andakt, om ni behöver påminna er om hur de låter. De följer alla formeln "Saliga är de och de människorna, ty det skall gå så och så för dem." Idag ska vi se lite närmare på en av dessa saligprisningar.
Den fjärde saligprisningen lyder: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ty de skall bli mättade.”
Rättfärdighet är ett ord med många betydelser. Rättvisa är en del av rättfärdigheten. Som kristna och som riddare bör rättvisan i alla våra gärningar vara ett rättesnöre. Vi bör vara rättvisa mot andra och rättvisa mot oss själva.
Men rättfärdighet innebär inte bara rättvisa handlingar, utan att vi också inför Gud kan stå upprätta i förvissningen om att vi aldrig har handlat, sagt eller tänkt något som är orätt eller underlåtit att göra, säga eller tänka det som är rätt. Och där blev det genast kinkigare. Vem av oss kan med rent samvete påstå något sådant?
Vår smala lycka är att Herren Jesus inte säger "Saliga är de rättfärdiga", utan ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten” - vilket är något helt annat. Den som hungrar och törstar efter något, strävar med all kraft och med alla medel efter att få hungern stillad och törsten släckt.
"Med alla medel" kan naturligtvis innebära de mest ofruktsamma försök att själv åstadkomma rättfärdighet, och tyvärr också ibland en inbillning om att man skulle ha lyckats, alltså det som kallas "självrättfärdighet". Men den enda väg som leder ända fram, den enda möjligheten för oss att få vår hunger mättad, det är att ta emot den rättfärdighet som Gud erbjuder oss. På korset dog Kristus för att befria oss från självrättfärdighetens krav, och från graven uppstod han för att föra in oss i den enda rättfärdighet som håller, den som vi får av Guds nåd, av nåd allena.
Psalmisten skriver (145:15-16): ”Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.” Kära syskon, vi får lita på att han stillar också vår hunger och törst efter rättfärdighet! Amen.
