Deus semper maior!

Hesari raportoi 15.5 että 40 000 Afrikan sarven lasta on Unicefin mukaan kuolemassa nälkään.

Unicefin avustustilit Suomessa ovat Nordea 152930-87 ja Sampo 800014-300001. Viestinä "Afrikan hätäapu".

Lue juttu:
http://www.hs.fi/ulkomaat/artikkeli/Unicef+40+000+Afrikan+sarven+lasta+kuolemassa+n%C3%A4lk%C3%A4%C3%A4n/1135219901996

RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) on julkaissut raportin (”Kommunundersökningen 2006”, http://www.rfsl.se/?p=3167) Ruotsin kuntien valmiudesta ja tavasta kohdata hlbt-henkilöitä. Raportissa on tutkittu kuntien toiminta ja henkilökunta, koulujen pyrkimykset, yleiset mielipiteet ja uhrin seksuaalisesta taipumuksesta johtuvia rikoksia.

Ruotsin 290 kunnasta vain 9 (3%) saa hyväksytyn yleisarvosanan. Haja-asutuskunnat Kalmarin, Jönköpingin ja Norrbottenin lääneissä saavat huonoimmat arvosanat, ja parhaiten pärjäsivät seuraavat kaupungit: Borås, Göteborg, Tukholma, Lund ja Malmö.

”Monelle kunnalle tämä kysymys ei yksinkertaisesti ole olemassa,” sanoo Sören Andersson, RFSL:n puheenjohtaja.

Lähteet: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=112068, http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12666270.asp

På skärtorsdagskvällen 2001 hade jag och kantor Hanna två mässor i Matteus församling i Helsingfors, först en kl. 18 i Brändö kyrka och sedan en kl. 20 i Jollas kapell. Vi möttes kl. 17.40 vid Matteuskyrkan i Östra centrum, där församlingens kansli också befinner sig, och körde därifrån till Brändö i min bil. Kl. 17.50 var vi framme och gick in i kyrkan. Vaktmästaren kom oss till mötes och frågade försynt om han kunde få programmen, så att han kunde dela ut dem. Då bara tittade vi på varann, för ingendera av oss hade kommit ihåg programmen – eller rättare sagt, båda hade utgått från att den andra skulle ta med dem!

Nu var goda råd dyra. Kl. 17.59 gick Hanna upp på orgelläktaren och började spela, medan jag rusade till bilen för att åka efter programmen från kansliet. På vägen till parkeringsplatsen mötte jag en församlingsbo som undrade om predikan blev i bilen när pastorn springer. ”Nej, jag glömde programmen,” ropade jag som svar, utan att specificera exakt var jag hade glömt dem.

Färden Brändö – Östra centrum tur-retur tog lika länge som färden ena vägen hade tagit nyss (och det är nog bäst att inte räkna ut någon medelhastighet). Kl. 18.10 räckte jag programmen åt vaktmästaren, slängde på mig alba, stola och mässhake och gick lugnt och värdigt – fastän med svetten lackande – upp till altaret medan ingångspsalmens sista vers klingade.

Jag antog att Hanna genom något fönster på läktaren hade sett mig komma springande från parkeringsplatsen med programmen, eftersom hon hade börjat med psalmen just i lagom tid. Svetten hade antagligen runnit ännu stridare om jag hade vetat att det inte fanns något lämpligt fönster där uppe. Hanna spelade två orgelstycken som inledning, men kunde sedan inte dra ut på det längre, utan sände upp en bön och började med psalmen. När psalmen var slut vågade hon knappt se mot altaret – vad skulle hon göra om Kalle inte var där?! – men insåg att hon hade fått bönesvar.

Efter mässan hade jag hjälpligt lyckats få svetten borttorkad och stod vid dörren och tog avsked av församlingsborna. En av damerna tackade mig så hjärtligt och tyckte att jag hade varit så ledig och avslappnad hela tiden. Jag log invärtes och tänkte att hon bara skulle veta …

Så steg Hanna och jag i bilen för att fara till Jollas. Just när vi skulle åka ut från parkeringsplatsen frågade Hanna på skämt om jag den här gången hade kommit ihåg programmen.

Den här gången gick Hanna efter dem. Till all lycka var det ju inte så långt till sakristian, där jag hade glömt dem.

Washington Post raportoi 13.5.06 seuraavaa:

Kapkaupungin arkkipiispa Desmond Tutu taisteli aikoinaan voitokkaasti maassaan vallinnutta apartheidiä vastaan. Nyt hänen seuraajansa, arkkipiispa Njongonkulu Ndungane taistelee kirkossaan vallitsevaa homoseksuaalien syrjimistä vastaan. Hän on muun muassa ainoita afrikkalaisia kirkonjohtajia joka on hyväksynyt avoimen homoseksuaalisen amerikkalaisen V. Gene Robinsonin valinnan piispaksi v. 2003.

Ndungane kutsuu homoseksuaalisuutta sielunhoidolliseksi, toisarvoiseksi ongelmaksi, kun pitäisi keskustella maailman elämän ja kuoleman kysymyksistä, esim. köyhyydestä, aidsista ja koulutuksen epätasa-arvosta.

Kuten eräs Ndunganen amerikkalaisista liittolaisista toteaa: “Meillä olisi tärkeämpääkin työtä tehtävänä kuin näiden samojen asioiden jauhaminen.”

Afrikassa homoseksuaalisuus on laitonta 29 maassa, ja Ndunganen näkemykset eivät kaikkia miellytä. Etelä-Afrikan korkein oikeus päätti viime joulukuussa että homoavioliittoja kieltävät lait sotivat perustuslakia vastaan.

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/05/12/AR2006051201460.html

Hesarista löytyi huvittava pikku juttu.

Kolme irlantilaista pappia ovat laittomasti radioineet jumalanpalveluksia. Lähetykset häiritsivät lentokoneliikennettä.

Taivas kuin taivas, vai...?

http://www.hs.fi/maailmanihmisia/artikkeli/Pappien+radiol%C3%A4hetysten+kohteena+v%C3%A4%C3%A4r%C3%A4+taivas/1135219867852

Jag förrättade en gång en trespråkig vigsel tillsammans med en amerikansk pastor. Amerikanen skulle först tala på engelska och sedan var det min tur att hålla mitt tal på franska och finska. När brudparet kom fram till altaret, knäböjde de där, som det är brukligt, men blev osäkra på när de skulle resa sig. Amerikanen märkte det inte, utan påbörjade sitt tal. Trots att jag försökte visa åt brudparet att de skulle resa sig, vågade de inte göra det medan det rätt långa talet pågick. Det betydde att de fick koncentrera sig så hårt på att stå på knä vid den rätt obekväma altarrundeln att de inte uppfattade just något av det engelska talet. Innan jag började mitt tal uppmanade jag brudparet att resa sig, vilket de gjorde med lättnad.

När de efter vigseln fick talen till pappers, konstaterade de: ”Jaså, var det så här han sade!”

Ich bin Ehrenritter des Johanniterordens, der ein geistlicher Ritterorden ist. Dessen Geschichte beginnt in Jerusalem im Jahre 1099, in die Zeit des Kreutzfahrers, und der orden ist deshalb der älteste humanitäre Hilfsorganisation die heute funktioniert.

Die Grundlage der Existenz des Johanniterordens ist das Bekenntnis zu Jesus Christus. Ohne die geistliche Dimension wäre der Orden in der wechselvollen Geschichte in Vergessenheit geraten.

Die stete Rückbesinnung auf den geistlichen Auftrag seiner Mitglieder hat dem Orden seine Ausstrahlungskraft erhalten.

Die Mitglieder verpflichten sich zu dem einen Doppelauftrag: Eintreten für den Glauben und Einsatz für den Kranken und Hilfsbedürftigen. Sie folgen damit dem Doppelgebot der Liebe Jesu: "Du sollst Gott lieben von ganzem Herzen und Du sollst Deinen Nächsten lieben wie Dich selbst."

Daher formuliert die Ordensregel: "Der Johanniter lässt sich rufen, wo die Not des Nächsten auf seine tätige Liebe und der Unglaube der Angefochtenen auf das Zeugnis seines Glaubens warten."

Ich bin natürlich in der Finnische Genossenschaft des Ordens (Johanniter Ridderskapet i Finland) aktiv, und gar als seine Ordenskaplan. Die Arbeit ist sehr interessant und lohnend. Zum Beispiel könnte ich erwähnen den Johanniter-Hilfsstiftung in Estland (Sihtasutus Johanniitide Abi Eestis), in dessen Verwaltungsrat ich repräsentiere unsere Genossenschaft.

In meinen Blogg "Kalles kyrkliga kommentarer" (http://karlafhallstrom.blogspot.com/) finden sie eine Andacht (auf Schwedisch), den ich der 11 Mai 2006 in unsere Rittertag gehalten haben.

Siehe auch www.johanniter.de und www.johanniter.fi und die Links da.

Un gastroscopie – c’est de l’enfer!

Maintenant, j’en a de l’éxpérience, et je ne voudrais pas l’avoir. Ce matin, on m’a subi a ce traitement humiliant, qui a duré sept minutes selon mon montre, mais sept éternités selon mon âme.

Auparavant, j’ai subi des rectoscopies et des colonoscopies (c.-à-d. qu’on m’a forcé de derrière avec un camera au nom de la santé), et c’est un éxpérience pénible et douleureux – mais un gastroscopie, c’est quand même pire!

Être couché sur un brancard, voulant vomir mais ne pourrant pas, éssayant de réspirer mais ne l’ôtant pas, et perdant tout sens du passage de temps … je ne dirai plus.

[Edit: Apparemment, je crévais une veine dans mon oeil gauche pendant l'éxamination, ce qui dit quelque chose de son inténsité...]

Et tout ca pour rien, dans un sens, parce qu’on n’a rien trouvé d’éxtraordinaire!

Bonne nouvelle en soi, mais ca veut dire que le mal est quelque part d’autre… et la chasse continue.

Idag, den 12 maj 2006, lämnade Heidi Jäntti och jag in Helene Liljeströms valmansförenings stiftelseurkund till domkapitlet, där notarie Clas Abrahamsson tog emot den. Jag är valmansföreningens ombud, och Heidi är min suppleant.

Detta innebär att Helene Liljeström är officiellt nominerad som biskopskandidat.

Det som hela tiden har varit slående under nomineringsprocessen är den entusiasm som Helenes kandidatur har väckt. Elektorer från alla regioner i Borgå stift (Nyland, Åboland, Åland och Österbotten) har samlats kring hennes fana.

En del andra kandidater har varit rent lokala i sina valmansföreningar, och alla de övriga listorna har mellan 10 och 20 underskrifter. Vår lista har 38.

Naturligtvis bör man notera att det inte krävs mer än tio namn för nominering och att namnens regionala spridning inte har någon betydelse i detta skede. Det är på valdagen den 13 september som rösterna räknas.

Inte desto mindre är jag glad och hoppfull!

[Edit: I nyheterna har jag stött på följande rapporter:

Kyrklig tidningstjänst http://evl.fi/EVLUutiset.nsf/Documents/D483E2465F9BA431C225716C0050402B?OpenDocument&lang=SV

Borgåbladet hade ett inslag 13.5.06. Tyvärr finns det inte på nätet.]

I Kyrkpressen 19/06 (http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0619.pdf, 11.5.06, s. 6) refererar Stig Kankkonen förvaltningsdomstolens beslut på ett grundligt sätt, mer grundligt är de andra tidningarna.

“Att ordna arbetsuppgifter på basis av kön är … enligt domstolen i och för sig diskriminerande åtgärder. Att Franzén har sagt att han inte kan delta i en församlings huvudgudstjänst om en kvinnlig präst förkunnar ordet innebär enligt domstolen i praktiken att arbetsturerna måste ordnas utgående från kön när det gäller gudstjänster där Franzén är med.”

Kankkonen nämner också de fyra domarna vid namn. Det kan verka överflödigt, tills man observerar att alla fyra är kvinnor. Detta var antagligen Kankkonens poäng, vilken han som så ofta för fram mellan raderna i stället för att öppet säga sin mening.

Biskop Erik Vikström intervjuas också under rubriken “Domkapitlet ville inte straffa Franzén”. Biskopen konstaterar att domkapitlet och domstolen gjorde olika bedömningar i frågan. Han säger också att beslut om ett eventuellt överklagande inte har fattats, men: “Eftersom jag inte kan omfatta Allan Franzéns agerande i själva sakfrågan skulle det för mig kännas mycket främmande att börja köra hans sak i högre instans.”

Så bereds också de tre övriga sökandena möjlighet att kommentera. Junell ställer sig tveksam till om det är rätt att statliga myndigheter avgör kyrkliga frågor. Lindgård menar att kyrkan som arbetsgivare är skyldig att följa jämställdhetslagstiftningen. Träskbacka kommer med en lång kommentar, men säger egentligen ingenting alls.

På sidan 5 i samma nummer ingår en insändare av Franzén, som meddelar att han inte kommer att besvära sig över utslaget.