Vi borde kanske skiljas...

Kyrkpressen 20/06 (18.5.06) rapporterar från kyrkomötet att både biskoparna och andra är oroade för att kyrkan skall splittras över kvinnoprästfrågan. Det vore förstås i sig tråkigt. Biskop Eero Huovinen (Helsingfors) säger: “Vi står i en återvändsgränd. Frågan är om vi inte redan har kommit så långt att vi borde se vilka möjligheter det finns att skiljas som vänner.”

Kim Fröman, hovrättsråd och lekmannaombud från Borgå stift, talar för möjligheten till förlikning. “En modell man enligt Kim Fröman nu borde kunna arbeta med går ut på att biskoparnas definitiva nej till särvigning luckras upp mot att de som får särvigning förbinder sig att som präster handla i enlighet med kyrkans ordning. För det fall att de senare anser detta vara omöjligt har de godkänt att bli “satta på hyllan”.”

http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0620.pdf sidan 6.

Frömans modell är säkert ett sätt att försöka komma vidare. Jag undrar om Huovinens linje ändå är bättre, mer realistisk. En skilsmässa är alltid ett misslyckande, men ibland kan den vara det minst smärtsamma och upprivande alternativet. Det kunde vara bättre att göra det i ordnade former med öppna ögon, så att det inte blir en sådan kyrkostrid som den som pågår i Sverige mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen.

Ett problem med nuvarande situation är att ingen egentligen vet vad “kyrkan” anser, eftersom nästan alla ryms in mellan de vida väggarna och det höga taket. Därför borde ett minimikrav vara att alla kan följa de gemensamt överenskomna reglerna, utan att utkräva sig några specialförmåner. Den beramade kyrkomötesklämmen från år 1986 kan nämnas som exempel på en sådan. En delning i all vänskaplighet kunde därför leda till en reningsprocess, där alla vet var var och en står.

Jag har kommenterat saken i ett par tidigare inlägg, “L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande” (24.4.06) och ”Insändare om fariseismen” (1.5.06).

Hur skulle en delning gå till? Jag tror att det är de som är missnöjda med 1986 års beslut som måste maka på sig (vi som är nöjda har väl inget inre tvång till det, skulle man tro). Kanske de borde öppna eget, kanske Missionsprovinsen kunde få en finländsk filial. Förhoppningsvis får den i så fall ett mindre förolämpande namn än just “Missionsprovinsen”… Men ett nytt religiöst samfund bör grundas öppet, inte i smyg, som i Sverige.

Lokalförsamlingarna borde väl få tillfälle att välja vilketdera samfundet de vill höra till. Vi måste antagligen då också göra avkall på parokialprincipen, alltså regeln att var och en hör till den församling på vars område han bor. Sedan bör församlingsmedlemmarna få sig tillsänt ett brev som informerar om beslutet och ger dem tillfälle att välja om de vill stanna kvar i det samfund som församlingsrådet har valt eller om de vill höra till det andra.

Alternativet till detta förfarande vore en upprivande strid på kniven och ett (antagligen skamlöst) medlemsfiskande i de andras vatten, och det leder till mycket inflammerade relationer, vilket gärna kunde undvikas i görligaste mån.

Kommentarer?