Deus semper maior!

Stadsstyrelsen i Borgå fattar idag, 21.9.09, beslut om den nyvalda stadsdirektörens lön. Ordförande Kaj Bärlund (SDP) föreslår att Jukka-Pekka Ujula (saml.) skall få en månadslön på 10 842,28€ med mobiltelefonförmån samt att ett stadsdirektörsavtal upprättas med Ujula. I sagda avtal ingår §4, där tanken är att Ujula har rätt till 12 månaders lön i ersättning om han går med på att säga upp sig själv till följd av brist på förtroende och på grund av att en uppsägningsprocess är aktuell inom Borgå stad. Avtalet är sjuårigt.

Det enda som jag upplever vara helt OK med detta är avtalets längd. Sju år har det varit tal om under hela processens gång.

Stadsdirektörsposten är verkligt krävande och blåsig, och jag tror personligen att Ujula är rätt man på den platsen just nu. Jag röstade åtminstone på honom. Stadsdirektören bör få en skälig ersättning för det svåra arbetet och en lön som är någorlunda konkurrenskraftig med den privata sektorn. Dock bör lönen också vara kännas rättvis i förhållande till dem som betalar den, nämligen skattebetalarna. Men Ujula skulle få samma lön som den förra stadsdirektören Marcus Henricsson fick, så kanske man inte kan beklaga sig alltför mycket.

Men ett fallskärmsavtal?! Nej, nej, säger jag! Om en tjänsteman gör bort sig så fullkomligt att han måste sägas upp, så ska han sägas upp! Då ska han inte få möjlighet till en årslön i handen bara han hinner avgå innan han får sparken. Inte för att jag tror att Ujula skulle göra bort sig så pass, men paragrafen finns ju med i hans ännu inte godkända avtal.

Den rådande ekonomiska situationen gör dessutom excesser av det här slaget speciellt omoraliska. Vi ska dra in skolor och nårståendevårdarnas arvoden, men fallskärmar ska vi nog avtala om! Är det bara jag som ser något skevt i detta? Nej, också väljarna ser orättvisan här.

Det kan kanske hända att ett fallskärmsavtal är gängse sed, det vet jag inte. I så fall skulle det kanske inte vara helt orättvist mot Ujula med ett sådant. Men vi som beslutsfattare bör inte bara vara rättvisa; våra beslut bör också synas vara rättvisa. Annars svarar vi ju nog inför vårt samvete nu - och inför våra väljare i nästa val.

Joillakin naisilla on hyvin suuret rinnat, kun taas toiset ovat lähes yläosattomia.

En församlingsmedlem frågade:

Min man hörde nyligen i radionyheterna att det sedan 2006 är möjligt att lägga till faddrar ännu efter att dopet skett. Stämmer detta, och är det i så fall en enkel procedur? En av vår sons faddrar har sedermera gift sig. Vi skulle gärna se också hans hustru som fadder till vår son (skulle vara enklare att tala om "sonens faddrar", och i praktiken behandlar vi förstås också henne som fadder nu), om hon vill ställa upp. Jag ville ändå kolla saken innan vi frågar henne.
Hur skall man gå tillväga?

Jag svarade:

Radionyheterna hade rätt, för en gångs skull.
Proceduren är inte alltför krånglig i praktiken. Det finns en blankett på församlingens kansli som ni ska fylla i; ni kan också ta hem blanketten och fylla i den där. Där frågas naturligtvis efter barnets och den nya fadderns personuppgifter och efter en motivering till varför ni vill ha ytterligare en fadder åt er son. Så daterar ni blanketten och skriver under den bägge två, varefter den går till kyrkoherden för avgörande. Om han bedömer att era motiveringar är tillräckliga så bifogas den nya faddern i dopboken. Jag skulle tro att era motiveringar är bra, fast jag inte vill föregå kyrkoherdens beslut.
Det behöver ju inte vara bara en enda ny fadder heller, förstås, för någon övre gräns för hur många faddrar en person kan ha finns inte; minimum är två. Vanligen är det ju mellan två och fyra, men jag har själv varit med om tretton faddrar vid ett och samma dop.

I en jordfästning som jag förrättade deltog ett antal barnbarnsbarn till den avlidna. Det yngsta av dem var vid pass ett och ett halvt år gammal.

När vi kom till graven och sänkte ner kistan, upptäckte flickan högarna av sandjord som låg i närheten och väntade på att få återbördas i gropen. Hon tyckte helt tydligt att ”sandlådan” var mycket roligare än de gråtande vuxna som lade ner sina blomsterhyllningar. Hennes pappa tog henne bort därifrån åtminstone ett halvt dussin gånger.

Jag var knappast den ende som tyckte att det var sött.

Sådant är livet – en generation försvinner, en annan kommer. ”Släkten följer släktens gång.” Och väl så.

Åldringsvården är ett aktuellt politiskt tema för tillfället. Vårdens dåliga kvalitet förskräcker i den grad att en känd författare provokativt föreslår giftpiller åt de åldringar som inte längre står ut. Denna fruktansvärda tanke kan jag inte ta på allvar – och det är knappast ens meningen – men vårdens problem är desto allvarligare. Alla tycks vara ense med mig om att vårdarna inte ska anklagas för detta, utan att den stora boven är resursbristen.

Vi politiker har ett stort ansvar i denna situation. De paniknedskärningar som Borgå stad ägnar sig åt kan inte fortsätta. Att skära där samhället behövs bäst är på papperet enkelt, eftersom det är där som samhället tidigare också har axlat sitt ansvar och skapat resurser. Nu tycks vi bara se att social- och hälsovårdssektorn och bildningssektorn är de områden där det finns mest pengar och därmed kantänka mest att ta av.

Men osthyveln fungerade dåligt på 1990-talet; den fungerar lika dåligt nu. Dessutom är osthyvelns väg slutvandrad; ska det skäras mera, måste vi ta till kniven. Och kniven kommer till användning när vi föreslås skära bort byskolor och hälsovårdscentraler och när vi skär i närståendevården, för att bara nämna några exempel.

Jag vill här göra det helt klart att jag anser det vara ren idioti att försöka spara på ett sätt som tvärtom ökar kostnaderna på lite längre sikt – och därför bör t.ex. närståendevårdarnas anslag bibehållas och helst höjas!

Jag lämnade redan i augusti in en fullmäktigemotion om att höja kommunalskattesatsen med en halv procentenhet, inte för att en så försiktig höjning skulle täcka budgetunderskottet, men för att visa att det kan finnas alternativ till paniknedskärningar. Förhoppningsvis hittar vi fler.

Ett samhälles moraliska kvalitet mäts genom det sätt på vilket det behandlar sina svagaste medlemmar. Nu bör Borgå stad visa vad den går för.

Karl af Hällström
stadsfullmäktig (SFP)
Borgå

*

Publicerad i Borgåbladet 17.9.09.

Håll ej på hornet,
drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
För det okynnet
ingen dig tadlar,
att du tidigt sängen söker.

Hávamál - Den höges sång
Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan

* Forskaren och utbildningplaneraren, TD Björn Vikström fick 250 röster i biskopsvalet idag 16.9 medan hans motkandidat stiftsdekanen, TD Sixten Ekstrand samlade 199 röster. Domkapitlet kontrollräknar röstsedlarna och fastställer valresultatet inkommande fredag, 18.9. *

Detta meddelade domkapitlet för en stund sedan.

Det var pirrigt att sitta med vid valförrättningen, eftersom utgången var så osäker. Vikström var ju min kandidat, det torde ha kommit fram tidigare, men jag hade inte heller gråtit om Ekstrand hade blivit vald. Egentligen är detta ett gott resultat också ur den synvinkeln att båda nu kommer att arbeta på domkapitlet, Vikström som biskop och Ekstrand som dekan, biskopens högra hand.

Det fanns inga katastrofelement med idag. Bakåtsträvaren föll ju ut i första omgången, och nu stod valet mellan framåtsträvande och status quo.

Om vi ser på valet prosterivis, vann Vikström i sex av de nio prosterierna. I Korsholms prosteri (kring Vasa) var resultatet 33-29, men i de övriga fem var siffrorna helt klara; Ålands prosteri röstade rent av 36-7.

I tre av prosterierna vann däremot Ekstrand. I hans hemtrakter, Pedersöre prosteri, fick han 55 röster mot Vikströms 23, och i Närpes var resultatet 17-5 till Ekstrand. Därmed vann han Österbotten med 101-61. Helsingfors prosteri förvånar mig gång efter annan med sin konservatism. För tre år sedan var Henrik Perret den stora vinnaren där, och nu vann Ekstrand. Dock med knappast möjliga siffror, 25-24.

Konservatismen i kyrkliga val i Helsingfors torde dock ha att göra med den rätt låga kyrkotillhörigheten. Folk skriver ut sig av någon orsak och lämnar fältet fritt åt de konservativa, varpå de ojar och vojar sig över kyrkans konservatism, och ännu fler skriver ut sig. Det är en ond cirkel. Förhoppningsvis kan Björn Vikström göra åtminstone någonting för att bryta den.

Den våg av blanka röster som man befarade före valet uteblev; endast tre elektorer röstade blankt. Av de 461 röstberättigade utnyttjade 9 inte sin rösträtt, mot 10 i den första omgången.

Biskop Björn Vikström tillträder från början av november och installeras i sin tjänst på Första söndagen i advent, 29.11.09, i Borgå domkyrka.

Olutrekka ojaan Iissä. Alkoholilla ei ollut osuutta turmassa.

- Helsingin Sanomat

Resultatet i den andra omgångens biskopsenkät blev:

Björn Vikström 60 röster (73%)
Sixten Ekstrand 22 röster (26%)

Det verkliga valet imorgon onsdag blir säkert jämnare. Spännande! Också eventuella soffliggares antal blir intressant att se.

Resultaten kommer väl efter kl. 14 nångång. Mer på denna kanal!

I York i England samlades de brittiska kväkarna till sin årliga kongress i slutet av juli. Vid kongressen beslöt de 1.200 delegaterna att godkänna samkönade vigslar inom sitt samfund. I ett uttalande hette det:

"We are being led to treat same sex committed relationships in the same way as opposite sex marriages, reaffirming our central insight that marriage is the Lord’s work and we are but witnesses. The question of legal recognition by the state is secondary."

Dessa vigslar gäller alltså endast inom Vännernas samfund, men kyrkan skall uppmana regeringen att införa samkönade vigslar också juridiskt.

Kväkarna fortsätter sitt arbete för fred och tolerans. Bravo!

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2009/09/brittiska-kvakare-infor-samkonade.html