I en jordfästning som jag förrättade deltog ett antal barnbarnsbarn till den avlidna. Det yngsta av dem var vid pass ett och ett halvt år gammal.
När vi kom till graven och sänkte ner kistan, upptäckte flickan högarna av sandjord som låg i närheten och väntade på att få återbördas i gropen. Hon tyckte helt tydligt att ”sandlådan” var mycket roligare än de gråtande vuxna som lade ner sina blomsterhyllningar. Hennes pappa tog henne bort därifrån åtminstone ett halvt dussin gånger.
Jag var knappast den ende som tyckte att det var sött.
Sådant är livet – en generation försvinner, en annan kommer. ”Släkten följer släktens gång.” Och väl så.
