I samband med en jordfästning fick jag frågan om det är OK att kvinnor är med och bär kistan. Den frågan gör att jag vill lägga ut texten lite mer om kistbärande. Jag vill påpeka att det jag refererar är traditionen i Borgå; det kan finnas lokala variationer.
*
När en kropp skall kremeras, blir kistan i allmänhet kvar i begravningskapellet, därifrån den sedan småningom förs till krematoriet. Då behövs inga kistbärare, utan det är i allmänhet begravningsbyrån som sköter om transporten. Mot en avgift, naturligtvis.
Men när kistan skall föras ut till graven genast efter jordfästningen, är situationen en annan. Då träder i allmänhet sex personer fram och bär ut kistan med hjälp av de band som har dragits under den. Kistan läggs så på en kärra som bärarna för till graven, där de åter lyfter upp kistan och sänker den ner i graven. En vaktmästare leder begravningståget från kapellet till graven och dirigerar hela proceduren.
*
När man bär en kista med hjälp av band, är det viktigt att bära på rätt sätt. Någon gång har jag sett bärare som bara lyfter kistan med bandet i ena handen. En stark person orkar göra så en liten stund, men det är lättare att lägga bandet över axlarna och hålla i med båda händerna. Då bär man inte bara med en arm, utan med båda armarna, båda benen och ryggen – och kan gå så långt det behövs.
Bandets viktigaste funktion är dock vid graven. När en tung kista sänks ner i en djup grop, är det bra att ha banden. Man låter banden sakta glida i jämn takt genom händerna – och ser till att alla tre band har samma takt, så att balansen bibehålls – och när kistan når bottnen släpper den ena bäraren bandet och den andra drar upp det. Det är bra att komma överens om vem som släpper, för om båda gör det, blir det besvärligt att få upp bandet igen.
Beroende på kistans material väger den mellan tio och trettio kilo sådär; säg i medeltal 20 kg. Lägg därtill den avlidnas vikt. Vi tar som exempel en person på 70 kg. Då blir den sammanlagda vikten 90 kg och varje bärare har ansvar för 15 kg, vilket torde vara överkomligt för en frisk vuxen man som bär på rätt sätt. Om kroppen är väsentligt större, kan man överväga att ha åtta bärare, medan en liten kropp kanske bara behöver fyra. Ett spädbarns kista (som jag hoppas kunna undvika!) kan bäras av en enda person, ofta barnets far.
Traditionellt bär de närmast sörjande vid hjärtat; de tar alltså plats närmast altaret på höger sida från församlingen sett. En aspekt som man också kan tänka på är att man gärna kan placera de svagaste eller osäkraste bärarna i mitten. Om mitten sviktar, kan bärarna i ändorna ändå klara balansen, men om den ena ändan sviker, kan hela kistan gå överstyr. Och det vill ju ingen.
*
Är det då OK att det är kvinnor med bland bärarna? Varför inte? Det enda som man bör tänka på är den fysiska delen av det hela. Å andra sidan gäller det också män. En alltför späd, svag, sjuklig eller gammal person kanske inte skall bära en kista, om man kan misstänka att han eller hon inte klarar av sin uppgift. Men någon skillnad mellan könen tycker jag inte att man behölver göra i våra dagar.
*
De anhöriga som ställde frågan hade sedan den avlidnas svärdotter och sondotter som bärare tillsammans med fyra män, och det gick förstås hur bra som helst. Lite ovant var det kanske att se damerna med där, men det är bara att vänja sig.
