Deus semper maior!

Efter att ha avlagt pastoralexamen i december 1999 och Examen i ledning av församlingsarbete i februari 2003 (vilket betyder att jag är behörig att söka kyrkoherdetjänster), har jag fortsatt med nästa steg, nämligen Högre pastoralexamen. Det kommer att ta många år ännu, men jag har klarat av ett obligatoriskt steg i den när jag lade den långa kursen i ledarskap (KIRJO II) bakom mig i våras efter två och ett halvt års arbete.

Som slutarbete i den kursen skrev jag en uppsats med rubriken Disciplinärt förfarande i församlingen. Den publicerar jag kapitelvis på blogspot.

Innehållsförteckningen hittar du här: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/07/disciplinrt-frfarande-i-frsamlingen.html

Om det intresserar någon, förstås...

Att jag är den ende sökanden till stiftssekreterartjänsten betyder inte automatiskt att jag blir vald direkt. Det kan nämligen hända att tjänsten lediganslås på nytt, då det var så få sökanden.

Domkapitlet kommer att vid sitt sammanträde den 30 augusti ha att ta ställning till om jag anställs eller om tjänsten lediganslås på nytt. Innan det blir det en arbetsintervju.

Få se hur det framskrider. Saken är inte längre i mina händer, utan i Guds. Och lite i domkapitlets, förstås.

Oberoende av hur det går, går det bra. Det vore bra att bli stiftssekreterare, men det vore också bra att förbli kaplan. Ingen panik, alltså - bara lite spänning...

The Washington Post har igen publicerat en intressant artikel, denna gång om hälsovårdsarbetares professionalism kontra deras tro ("A Medical Crisis of Conscience", 16.7.06).

I Chicago vägrade en ambulansförare att föra en patient till en abort. I Kalifornien vägrade fertilitetsexperter att ge konstgjord befruktning åt en lesbisk kvinna. I Texas vägrade en apotekare att ge ett "ångerpiller" åt ett våldtäktsoffer. Allt detta på religiösa grunder. De har därför blivit dragna inför rätta, och är mycket upprörda därför att deras religiösa frihet kränks.

Problematiken är inte lätt, och diskuteras på ett balanserat sätt i den länkade artikeln. Dessa proffs vägrade hjälpa sina klienter därför att deras samvete och religiösa övertygelse talar emot abort, homosexualitet respektive preventivmedel. Här står två principer mot varann. Å ena sidan individens rätt till religionsfrihet och samvetsfrihet, och å den andra individens rätt till hälsovård oberoende av bakgrund.

Ändå har jag svårt att alltför långt sympatisera med de ovannämnda proffsen. Särskilt apotekaren i Texas lade sten på börda för en som redan har drabbats av ett av de värsta brott man kan utsätta en person för. Avskyvärt!

Det är klart att var och en har rätt till religionsfrihet och samvetsfrihet, men om någons övertygelse eller samvete hindrar honom från att sköta sitt jobb på ett sakligt - och lagligt! - sätt, är det kanske dags att byta jobb.

Tycker nu jag, utan att vara alltför insatt i frågan. Men alltför mycket fakta kommer som känt bara i vägen för goda åsikter...

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/07/15/AR2006071500846.html

En kvinna som lever i ett homosexuellt parförhållande finns med i ledningen av en baptistförsamling i Oslo. Av denna orsak uteslöts församlingen ur det norska baptistsamfundet, berättar svenska Kyrkans tidning 13.7.06. Nu befarar samfundets ledning att andra församlingar kommer att lämna samfundet som en reaktion på detta beslut.

Naisen kanssa elävä nainen on mukana erään oslolaisen baptistiseurakunnan johdossa. Tästä syystä seurakunta on erotettu kirkkokunnastaan, Kyrkans tidning kertoo 13.7.06. Kirkkokunnan johto pelkää että muita seurakuntia tulee eroamaan kirkkokunnasta reaktiona tälle päätökselle.

http://www.kyrkanstidning.com/ArticlePages/200607/13/20060713151430_Headline025/20060713151430_Headline025.dbp.asp

I en kommentar till blogginlägget "Biskopsfrågor" fick jag en fråga av sign. "undrande församlingsarbetare" som skriver:

"Ville fråga dig en helt annan sak. När jag får frågan om en kvinna kan vara präst osv... har jag tänkt och ofta svarat, att det är väl hennes sak, inte vår sak. Tycker hon att det är rätt att hon kan stå till svars den dan kommer och hon då kan säga det har kännts rätt för mej och jag har kännt Guds kallelse till detta. Vad ska vi dö dömma? Gud är den som vet, inte vi, vi har väl ingen rätt artt dömma. Snälla kan du svara på denna min fråga. En sa till mej, du tänker helt fel, e står i ju i Bibeln att kvinnan ska tiga i församlingen mm"

(Jag måste medge att jag inte är helt säker på vilken din fråga egentligen är. Jag tolkar saken så att du undrar om vi har rätt att döma kvinnliga präster eller andra för de val de har gjort i sin strävan efter att följa Gud. Den frågan kommer jag nu att besvara; om tolkningen är felaktig, så får du gärna återkomma.)

Du har helt rätt i att vi inte kan döma. Som jag har sagt tidigare på denna blogg, kan vi inte med säkerhet veta vilken tolkning av Bibeln som är den rätta - det enda vi med säkerhet kan säga är att den som tror att den inte tolkar åtminstone har orätt i sin aningslöshet.

Detta innebär att vi som förespråkar kvinnliga präster inte kan döma dem som motsätter sig sådana med bibliska argument, så länge som motståndet inte slår över i diskriminering, förakt eller förföljelse (se 1Kor 8:9). Motsvarande gäller åt andra hållet. Den som anser att "kvinnan skall tiga i församlingen" bör ta hänsyn till sina systrar och bröder som tror annorlunda, men som accepterar också motståndarna som jämbördiga kristna syskon. Teologiska frågor kan (och bör) man alltid diskutera och ifrågasätta, men vi bör samtidigt minnas skillnaden mellan läran om Gud (teologin) och Gud själv.

Gud är inte ett tankemönster, utan en person; Bibeln är inte Gud, utan sådant som han har valt att uppenbara för oss.

I 1Kor 3:11-15 skriver Paulus: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld."
Oberoende vad vi gör, har vi ansvar för det vi gör, men så länge vi strävar efter att bygga på grunden Jesus Kristus, går vi inte helt fel.

Kyrkpressen kör med en "het linje" inför biskopsvalet. Läsarna får ställa frågor till de sju biskopskandidaterna, som sedan förväntas svara kort och uttömmande (vilket förstås är en omöjlig ekvation). Serien började förra veckan, och nu i nummer 28/06 fortsätter den (s. 8).
Läsarna kommer denna gång med fyra frågor. Två behandlar sexualrelaterade frågor - vigsel av frånskilda respektive homosexuella - en behandlar kommunikationsteknikens inverkan på folkhälsan (!) och en kvinnoprästmotståndarnas utsatta situation.
Redan frågetekniken är intressant, eftersom frågorna tydligt är vinklade. Som exempel citerar jag den första frågan, av Judit Dahlgård från Pedersöre: "Hur kan kyrkan viga frånskilda? Den kyrka jag tillhör leder folket vilse. Vi borde inte tvinga kyrkan att synda. Vi skall inte förakta borgerlig vigsel, ty vi behöver den." Frågeställarens utgångspunkt är klar: det är synd att viga frånskilda kyrkligt. Om de som svarar har en annan åsikt, måste de alltså formulera om frågan, och kan anklagas för att inte ha besvarat den. Rakare frågor skulle vara ärligare!

Så till svaren.
På frågan om vigsel av frånskilda är de flesta på samma linje: Äktenskap och parförhållanden bör stödas, men frånskilda får inte stämplas eller fördömas. Äktenskapet är en samhällelig institution, konstaterar Björkstrand, Fagerudd, Laxell och Schmidt. Björkstrand och Schmidt hänvisar båda till berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan : “Gå nu, och synda inte mer.” Liljeström och Åstrand hänvisar till att evangeliet ger en möjlighet att få förlåtelse och gå vidare. Perret utgår från “vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt (vilket Fagerudd tolkar annorlunda), och kommer sedan med det kryptiska “Jag tror också att det är viktigt att skilja mellan vad som är etiskt rätt i en bestämd situation och själva vigselfrågan.”

Om kommunikationsteknikens inverkan på folkhälsan tycks kandidaterna inte veta vad de skall anse eller ens vad frågeställaren avser. De säger dock att det behövs forskning och etisk diskussion kring ämnet. Laxell lämnar frågan obesvarad. Jag förstår honom.

Frågan om homosexualitet fokuserar denna gång på om kandidaterna skulle viga ett samkönat par till äktenskap. Perret, Schmidt och (överraskande nog) Fagerudd svarar ett entydigt “nej”. Björkstrand, Laxell, Liljeström och Åstrand hänvisar till att möjligheten inte f.n. finns, utan frågan är under utredning och kyrkomötet kommer att ta ställning till frågan i ett senare skede; som präst och som biskop är man skyldig att följa rådande regler. Laxell säger att han som biskop vill “vara med och påverka slutresultatet”, men han säger inte i vilken riktning han vill påverka. Liljeström, å sin sida, konstaterar: “Personligen stöder jag gärna, att homosexuella personer lever i varaktiga relationer där kärlek och respekt råder.”

(Min vän och broder Martin Fagerudds svar var överraskande, eftersom han som min förman har varit ett starkt stöd för mitt engagemang i frågan. Men han och jag diskuterade saken i ett långt telefonsamtal idag, så vi kanske inte står så långt ifrån varann som hans knapphändiga svar ger vid handen. Bbl har förresten en bra intervju med honom idag.)

På frågan om det är rätt att ta i med hårdhandskarna mot kvinnoprästmotståndare svarar Perret och (igen!) Fagerudd nekande; Fagerudd dock med tillägget att “det är rätt att ta i saken”. Perret menar att “hela frågan är ju absurd i ljuset av vad som präster säger och skriver i vår kyrka, utan några som helst påföljder” (han menar gissningsvis sådana som Antti Kylliäinen, Wille Riekkinen och mig själv). Laxell, Schmidt och Åstrand tycker att vi bör kunna utföra vår prästuppgift sida vid sida fastän könen och uppfattningarna är olika. Björkstrand och Liljeström att prästkandidater och präster, särskilt i ledande ställning, måste förbinda sig att följa kyrkans ordning och erkänna att alla präster är och skall behandlas likvärdigt - också kvinnorna.

Min favoritkandidat Helene Liljeström bibehåller sin ställning. Björkstrand klarar sig också väl, medan Fagerudd tyvärr klarar sig överraskande dåligt. De övriga klarar sig enligt förväntan.

http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0628.pdf

När jag på ett skriftskolläger för några år sedan informerade konfirmanderna om att de alla hade blivit godkända i provet, var naturligtvis lättnaden och glädjen stor. Det var t.o.m. en pojke som utropade: ”Jeee! Vi kan alla bli präster!”

Det är förstås bra med ambitioner - men riktigt så enkelt är det kanske inte...

Jag hittade en intressant artikel i Washington Post: Moderate US Christians face conservative Goliath.
Beteckningen "kristen" har blivit erövrad av den konservativa högern som stöder Bush, så "normala" kristna vågar inte längre använda den termen. Nu går de till motattack.

Jag kanske kommenterar mer senare. Nu väntar sängen.

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/07/13/AR2006071300853.html

Markus Saarinen svarar (1) i veckans Kp (28/06, sidan 5) på min insändare (2) från förra veckan. "Tro enfaldigt det som står" lyder rubriken (borde det inte vara "som det står", bästa redaktion? Så skrev i alla fall broder Markus i brödtexten).

Han tolkar min "somriga liknelse" om muskelbåtar och roddbåtar så, att roddbåtarna är "kvinnoprästämbetet" (vad det nu ska vara för ett ämbete) och välsignelse av homosexuella parrelationer, och spinner sedan vidare på det maritima temat: "Bibelns Ord även kring dem är därför klart lysande fyrar, som upplyser den enskilde kristna människan och hela Guds församling om vad hennes Skapare, Frälsare och Helgare vill med henne."

Broder Markus missförstår min liknelse i grunden - vilket säkert är liknelsens fel, och inte hans, vill jag tillägga. Liknelsen gick ju ut på att när muskelbåtens skeppare endast förlitar sig på sina högteknologiska instrument utan att se vad som de facto finns i farleden, riskerar roddbåtarna i farleden att bli rammade.
Jag menade följande: Muskelbåten är vi som representerar kyrkan. Navigationsinstrumenten är Bibeln. Roddbåtarna är enskilda människor ute i samhället. Om vi inte ser till människan, utan endast till Bibeln, råkar människan i kläm. Om vi håller näsan tätt i bibeln utan att se upp emellanåt, händer det snabbt att vi rammar den som kommer i vår väg - utan att mena det, utan att vilja det, och (tyvärr) ibland utan att märka det.

Jag tog upp frågan i en radioandakt som jag bandade idag och som sänds nästa vecka. Läs den här (3) - men lyssna också på den; den blir annorlunda med musik och annat.

(1) http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0628.pdf
(2) http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/07/faris-kan-du-vara-sjlv.html
(3) http://predikantbloggen.blogspot.com/2006/07/radioandakt-bra-eller-bst.html

En ihan ymmärrä.

Ei siinä tietenkään mitään uutta ole - on paljonkin mitä en ymmärrä.

Tämänhetkinen ymmärtämättömyyteni koskee blogejani.
Minulla on tämä “Deus semper maior”, joka on vanhin koska ensimmäinen bloggaus tässä on päivätty 22.4.06. Eihän sekään kovin vanha ole, mutta minkä teet. Se johtuu ainoastaan siitä etten aloittanut aikaisemmin.
Sitten minä bloggaan blogspotilla otsikolla “Kalles kyrkliga kommentarer” (http://karlafhallstrom.blogspot.com/) ja otsikolla “Predikantbloggen” (http://predikantbloggen.blogspot.com/). Ensiksi mainitussa minulla on (kuten nimikin kertoo) kommentteja (kirkollisesta) elämästä, ja Predikantbloggeniin kerään saarnojani ja muita puheitani. Yllä mainitun kommentti-blogin bloggaukset esiintyvät myös tällä blogilla, mutta niiden eri suunnilta saamat kommentit kerään nimenomaan blogspotille.
Viimeksi minulla on suomenruotsalaisella blogipalvelimella bloggen.fi eräänlainen alablogi “Kalles kyrkliga kommentarer” -blogille, eli julkistan siellä (http://www.bloggen.fi/kalle_af/) blogspottiin tulleet bloggaukset. Sen aloitin 16.5.06.

Ymmärtämättömyyteni koskee siis lukukertoja. Ranneliike-blogini on nyt luettu 2949 kertaa 12 viikossa (245/vko), kun bloggen.fi-blogini on luettu 3017 kertaa 8 viikossa (377/vko). Tämä vaikka Ranneliike laskee myös omat lukukertani, mutta bloggen.fi ei sitä tee.

Homoja ja suomenruotsalaisia pitäisi olla Suomessa suurin piirtein saman verran, joten luulisi että myös lukijakunta olisi samansuuruinen. Tosin ranneliikkeellä on vain 79 bloggaajaa bloggen.fi:n 300 vastaan.

Riippuuko kaikki tämä siitä että kirjoitan suht paljon ruotsiksi, vai onko tähän muita syitä?

Eihän tämä nyt maailman tärkein kysymys ole, mutta rupesinpa miettimään asiaa.

Haluaisin ymmärtää.