Kuten aikaisemmin kirjoitin ("Domkapitlet kallar?" 30.6.06), olen hakenut erästä Porvoon tuomiokapitulin virkaa. Nyt kun hakuaika on ohi, voimme todeta että olen kaikin puolin paras hakija!
En aio mainita että olen myös ainoa hakija...
***
Som jag skrev tidigare, har jag sökt en tjänst på domkapitlet.
Nu när ansökningstiden är slut, är det bara att konstatera att jag är den mest kompetente och meriterade av alla sökanden.
Att jag också är den ende sökanden är inte så nödvändigt att nämna.
Jag är på semester! Härligt!
För att inte någon skall tappa bort kyrkoårets gång vill jag här sätta länkar till predikningar som jag under gångna år har hållit på de helger som i år infaller under min semester (läs meningen en gång till om den verkade krånglig). Predikningarna finns naturligtvis på Predikantbloggen http://predikantbloggen.blogspot.com/
Femte söndagen efter pingst (i år 9.7): ”Gå nu, och synda inte mer”(från 2005).
http://predikantbloggen.blogspot.com/2005/06/predikan-5-sndagen-efter-pingst_19.html
Apostladagen (16.7): Helig – jag? (2002).
http://predikantbloggen.blogspot.com/2002/06/predikan-apostladagen.html
Sjunde söndagen efter pingst (23.7): Lydnad och kärlek hellre än offer (2002).
http://predikantbloggen.blogspot.com/2002/07/predikan-7-sndagen-efter-pingst.html
Kristi förklarings dag (30.7): Samvaro med Herren (2004).
http://predikantbloggen.blogspot.com/2004/07/predikan-kristi-frklarings-dag.html
På nionde söndagen efter pingst (6.8) inleder jag mitt andra skribaläger för sommaren, så här är länken till den predikan också, nämligen Det bibliska skenet bedrar (2004).
http://predikantbloggen.blogspot.com/2004/08/predikan-9-sndagen-efter-pingst.html
Njut av tillvaron!
Jag har idag hållit på med att skriva en radioandakt. Jag ska hålla tre stycken inom några veckor (21 och 27.7. samt 1.8).
Radioandakter måste man räkna sekunder i, så jag måste plocka bort lite text som jag redan hade skrivit. Det här tyckte jag ändå var värt att sparas:
"Lite samma sak handlar det om när vi blir frustrerade ibland över alla "måste" och "borde" som kommer emot oss både på jobbet och i privatlivet. Ni vet, det är så mycket som man måste göra att man inte hinner med det som man borde göra - för att inte tala om det som man vill göra. Det enda sättet att i den situationen undvika burnout är väl att ibland ge katten i alla "måste" och "borde", och göra det som man vill göra i alla fall.
Åtminstone emellanåt.
Fast inte så ofta att man får foten från jobbet."
Kyrkans tidning rapporterar idag (10.7.06) att kvinnor kommer att kunna bli biskopar i Church of England inom några år. Kyrkan har haft kvinnliga präster i ett tiotal år redan, och nu är det alltså dags för nästa steg, anser generalsynoden.
Det kommer ändå att ta några år innan arbetet med att ändra kyrkans stadgar har slutförts.
De anglikanska eller episkopala kyrkorna i USA, Kanada och Nya Zeeland har redan kvinnliga biskopar, och nu är det alltså moderkyrkans tur.
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.
- Erik Lindorm (1889-1941), ur "Domedagar" (1920)
Jag är skyldig Christer en ursäkt.
Christer, jag var så inne i teologisk-kyrkliga debatter när jag hittade din blogg, att jag endast såg till vad du skrev och inte till varför du skrev det. Det du skrev var så diametralt motsatt mot vad jag anser, och dessutom framfört i en ton som stötte mig, att jag reagerade alltför kraftigt och snabbt. Jag borde ha läst mer av vad du skriver och låtit saken mogna, innan jag skred till åtgärder, alltså skrev om saken på min blogg.
Jag anser fortfarande att det som jag skrev var sant och i överensstämmelse med vad jag läste på din blogg, med undantaget att det inte var Karin LV som du kallade "hora med hönshjärna". Kanske jag läste in för mycket.
Det jag ber om ursäkt för är att jag verkligen var inne i debattspåret, när jag hade behövt en mer pastoral approach. Jag menar, att även om jag anser att jag inte brast i sanning, så brast jag i min kärlek mot dig. Detta ångrar jag och ber dig förlåta mig för.
Efter att jag helt tydligt har sårat dig (och i gengäld själv fått sår av sådana som har försvarat dig) så är det säkert bäst att jag tar bort det inlägg som handlade om dig, samt i fortsättningen inte kommenterar dig eller tillåter andra att göra det på denna blogg.
Jag förstår inte riktigt varför du inte tror på att jag uppriktigt önskar och ber att Herren ska vara med dig, men det förändrar inte det faktum att jag verkligen menar det jag säger: Herren vare med dig, Christer!
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
- Nils Ferlin (1898-1961), ur "Goggles" (1938)
In the USA, a dispute has erupted over the memorial of a soldier killed last year in Afghanistan. The reason for the dispute is that the soldier in question, Sgt. Patrick D. Stewart, 34, was a Wiccan. The U.S. Department of Veterans Affairs has refused to allow a symbol of the Wicca religion - a five-pointed star within a circle, called a pentacle - to be inscribed on U.S. military memorials or grave markers. At the moment, there is only a hole in the wall where the brass plaque should be. The Washington Post published the story (Fallen Soldier Gets a Bronze Star but No Pagan Star) on the Fourth of July.
In Stewart’s case, it is a question of a national memorial, not a religious one. The question of the legality of the American military presence in Asia aside, a person who dies for his country should be honoured by his country. According to the Washington Post article, "the department has approved the symbols of 38 other faiths; about half of are versions of the Christian cross. It also allows the Jewish Star of David, the Muslim crescent, the Buddhist wheel, the Mormon angel, the nine-pointed star of Bahai and something that looks like an atomic symbol for atheists." Of course, Stewart was probably the first Wiccan to be killed in action, but that doesn’t lessen his and his widow’s right to have the symbol of his faith on his memorial plaque or his tombstone. This is not a religious question, but a question of freedom of religion and a Human Rights issue.
In Finland, the situation is somewhat different. Most cemeteries are owned and run by the Lutheran church, and a few by other religious groups. As far as I know, there is a total of one (1) non-religious municipal graveyard in Finland, situated in Grankulla in the Greater Helsinki area. The humanists and the free thinkers make much of this; the rhetoric speaks of violation of the freedom of religion and so forth. But they are more than welcome to start new cemeteries!
The problem is, as so often, money. A cemetery is expensive to create and to maintain. For this reason, counties and municipalities find it more economical and practical to let the parishes take care of the problem than to do it themselves (although they do subsidize the local cemeteries). In Borgå, the parishes (not the city) are building a non-confessional graveyard for a budgeted 60.000 € in building costs alone. Is that really our job, one might ask?
I remember vividly the first time I noticed a non-Christian headstone in a graveyard. It was a Mormon grave in the enormous cemetery in Malm in Helsinki. I had just performed a funeral service and the casket had been lowered into the grave, when two graves down I noticed a quotation from the Book of Mormon. I quite understand why this would happen, but I do agree that perhaps Christian cemeteries should be allowed to remain Christian and other cemeteries could be created for people of other faiths or no faith. It won't hurt the dead to be buried alongside people of other faiths, but the mourners might find it offensive at times.
The law, passed a couple of years ago, stating that everyone should pay the same amount for their burials regardless of their faith or church affiliation sounds good on paper, but since it prohibits lifelong church members and church tax payers from benefiting from the payments they’ve made, it is in practice discriminatory towards church members, and should be amended.
But, as I said, in the case of Sgt. Stewart, it is a question of a national monument, not a religious one, and he should be allowed his plaque on the same conditions as everyone else.
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/07/03/AR2006070300968.html
Tämä oli minusta hauska!
Lapseni ovat saaneet pikkuserkun! Serkkuni Markus ja hänen vaimonsa Sanna saivat huhtikuussa pojan, jonka minä kastan tulevana lauantaina. He ovat (jostain syystä) päättäneet pitää pojan nimen salaisuutena kasteeseen saakka. Poikaa kutsutaankin tällä hetkellä nimellä “Teukka”, koska he asuvat Teuvo Pakkalan kadulla Helsingissä.
Kun tapasimme heidät juhannuksena Markuksen vanhempien luona, lapsen isoisä (eli tätini mies sekä äitini lanko, jos jotakuta sukututkimus kiinnostaa) oli hyvin kiinnostunut, etten sanoisi innostunut, saamaan tietää pojan nimen. Hän yritti kikkaa toisensa jälkeen, mutta eipä vaan onnistunut.
Viimein hänelle valkeni että minä saisin nimen tietooni kastekeskustelun yhteydessä, ja teki minulle tarjouksen jos minä soittaisin hänelle keskustelun jälkeen. Ja niin teinkin.
Soitin hänelle ilmoitttaakseni että minulla on hänen pojanpoikansa nimi tiedossa. Hänen turhautuneisuutensa ei tosin tainnut vähentyä, kun en ilmoittanutkaan mitään muuta.
Myös hänkin saa nimen tietoonsa, mutta vasta kastetilaisuudessa ...
[Edit: Tänään oli sitten kaste. Pojan nimi on Tuomas Lauri Daniel, ja hänen samalla kastettu serkkunsa on Lotta Karoliina. Oli muuten kuumaa touhua - 32 astetta! Minut kastettiin aikoinaan joulukuussa, minkä mainitsinkin järjestäjille. He ymmärsivät hyvin mitä tarkoitin.]