Deus semper maior!

Eilen näin enkelin - kehitysvammaisen nuoren naisen, jolle Jumala on antanut enemmän kuin minulle, pappiparalle.
Pyhä! Pyhä! Pyhä!

***

Jag såg en ängel igår.

Jag förrättade gudstjänst i Mikaelskapellet i Fagersta här i Borgå. Mikaelskapellet ligger vid Barnens by, ett boende för utvecklingsstörda (som numera till största delen är medelålders), och gudstjänstbesökarna är till största delen "boare". Medan jag höll min predikan tittade jag ut över församlingen och funderade hur mycket de förstod av den. Jag kom ändå fram till att alla måste få ta till sig det som de kan - gruppen är alltför heterogen för att jag ska kunna nå alla på samma sätt.

Då såg jag henne! Hon satt i bänken snett mittemot predikstolen, en ung kvinna med Downs syndrom. Och hon var en ängel - det lyste i hennes ögon och det var som ett skimmer omkring henne i halvskymningen i kyrkan! Och jag såg: hon förstod inte allt jag sade, men ändå förstod hon allt. Gud har gett henne mer än jag har fått.

Det var ett ögonblick av helighet för en stackars predikant.

Kyrkpressen publicerade ett brev från den irakiska kristna familjen Mazhoud, som nu lever som flyktingar i Turkiet. Ett utdrag ur brevet:

Vår tvååriga dotter Mina lekte för några månader sedan på vår gård i centrala Bagdad. Genom ett fönster hörde vi plötsligt hur hon började gråta och när vi kom utspringande såg vi henne kastas in i en bil som snabbt försvann från platsen. Vi visste att det var onödigt att kontakta polisen eftersom den ofta är inblandad i liknande kidnappningar och inte kommer att göra någonting. I stället samlades vi i vårt vardagsrum och började be. Telefonsamtalet vi hade väntat på kom tre timmar senare. Budskapet var klart: Betala 15 000 US dollar inom tre dagar om ni vill se er flicka i livet igen.
Vad skulle vi göra? Vi sålde vår bil och alla våra värdesaker och lånade så mycket vi kunde av våra släktingar. Nätterna Mina var borta var fruktansvärda. Ingen av oss i familjen kunde sova. Den tredje dagen kom beskedet om var pengarna skulle lämnas. Vi gjorde precis som vi blev tillsagda och en timme senare fick vi adressen till en park där en chockad Mina satt gråtande.
Allt detta gjordes mot oss för att vi är kristna och regelbundet besökte den katolska kyrkan i centrala Bagdad. Vi kristna är helt försvarslösa inför allt våld. Kaoset i Irak har lett till att hundratals banditgäng rånar familjer och kidnappar barn från kristna familjer.
Tvååriga Mina var kidnapparnas offer i tre dygn. Hon kan fortfarande inte somna om lampan är släckt och har inte sagt ett ord om vad som hände under de tre dagarna.

Kristna irakier flyr undan det upptrappade våldet och förföljelserna i sitt hemland. Många kommer från gamla samfund, som verkat i landet i hundratals år och mera. De har sökt sig bl.a. till Jordanien och Turkiet, varifrån veckans brev kommer. Martyrkyrkans Vänner, som förmedlat brevet till Kyrkpressen, inledde i november ett hjälpprogram för de kristna flyktingarna från Irak. Hjälpen ges i form av medicinsk vård, mat, kläder samt juridisk och ekonomisk hjälp till änkor med barn.
KP publicerar under fastetiden brev från kristna i olika länder där de kristna utsätts för hot och får lida för sin tros skull.

http://www.kyrkpressen.fi/content/view/478/895/

Min främsta kritiker (min hustru) läste dagens predikan och sade att den är den bästa jag har skrivit på länge. Det gjorde mig lite fundersam - menade hon att den här var bra, eller att de andra har varit kass? Efter moget övervägande på c:a två sjundedels sekund kom jag till att det var det första alternativet som är det rätta. Tack, min älskade!
http://predikantbloggen.blogspot.com/2007/03/predikan-andra-sndagen-i-fastan.html

Karin Långström Vinge har också skrivit en bra predikan för idag.
http://predikantbloggen.blogspot.com/2007/03/andra-sndagen-i-fastan.html

Intressant att jämföra, kanske?

... of the poor must be improved if we really want to save our environment.

- Wangari Maathai

as quoted on the Hunger Site
http://www.thehungersite.com/

Min kollega Mats Lindgård skriver tänkvärda tankar på Prästbloggen om den kristna människosynen under rubriken Mysteriet Människan. Tack, Mats!

http://www.pod.fi/prastbloggen/2007/02/28/mysteriet-manniskan/

Jag skulle förrätta en tvåspråkig jordfästning, så jag tog med min tvåspråkiga förrättningshandbok, som har finsk text på vänster sida och svensk på höger sida på varje uppslag. Den utkom några få månader tidigare, så jag hade bara hunnit använda den vid några dop. När jag gick fram till kistan under ingångspsalmen, slog jag upp jordfästningsformuläret. Eller försökte åtminstone, för hur jag än bläddrade, hittade jag det inte!
Naturligtvis borde jag ha kollat innan, men den tvåspråkiga förrättningshandboken innehåller faktiskt bara formulären för dop, vigsel och välsignelse av hem - men inte jordfästning! Vems briljanta idé månne det är?
Jag improviserade inledningsorden, syndabekännelsen och avlösningen, men när det blev tid för bibelläsning, tyckte jag att det var dags att göra det enligt konstens regler. Jag gick ut i sakristian och återvände fem sekunder senare med två enspråkiga handböcker, som jag sedan bollade med. Och det gick ju bra det med.

Men nu vet jag nog för all framtid vad som finns och inte finns i den tvåspråkiga handboken!

KG Hammar och Ami Lönnroth: Jag har inte sanningen, jag söker den (Ordfront 2006). Pocket, 209 sidor.

Svenska kyrkans förre ärkebiskop KG Hammar är en omstridd person. Många var besvikna över att han som ärkebiskop inte sade precis var skåpet skall stå och vilken den enda rätta sanningen är. Men Hammar är en alltför intelligent och ödmjuk person för att falla i den fällan. Titeln på den här intervjuboken är mycket talande: "Jag har inte sanningen, jag söker den." Som Hammar själv uttrycker det (s. 194):

"En vanlig teologisk tanke är att om man är fast förankrad i centrum så kan man vara fri i marginalerna. Och med "fast förankrad i centrum" menar man då "precis och välformulerad". Där kan jag känna att det kan vara precis tvärtom. Om tron är väldigt välformulerad så riskerar jag att tro på min egen tro, det vill säga tro på formuleringarna och inte på relationen som uppstår därför att jag är inbjuden i relationen. Det kan lätt få till följd att man drabbas av ett slags kramp så fort någon ifrågasätter formuleringarna. För den som har hamnat i det läget att tron är detsamma som tron på formuleringarna så är varje petande på dem ett petande på själva tron, på själva centrum. [...] Otydlighet innebär en möjlighet till fördjupning som den väldigt skarpa tydligheten inte ger."

Detta stämmer väl överens med min egen erfarenhet. I ett inlägg i maj i fjol (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/05/att-mista-tron.html) beskrev jag vad som hände när jag på allvar tog i med studierna i teologi:

"Jag tappade tron på min tro, så att säga, och fann (eller snarare återfann) tron på Gud. Jag kunde förtrösta på honom i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad jag ansåg vara de rätta åsikterna. Jag kunde lita på att Gud håller mig flytande trots att jag inte alltid är säker på vad som är rätt."

Också på många andra punkter ger Hammar i sitt samtal med journalisten Ami Lönnroth exempel på vägran att komma med snabba, enkla och felaktiga svar. I stället strävar han hela tiden efter att vidga frågeställningen. Verkligheten är större än frågorna, så som Gud är större än våra tankar.

Detta är en fräsch och inspirerande bok. Tack till Moni (http://heikel.blogspot.com), som gav den i julklapp åt mig!