These statements about the Bible were written by children and have not been retouched or corrected (i.e., bad spelling has been left in).
*
When the three wise guys* from the east side arrived, they found Jesus in the manager**.
* wise men
** manger
En intressant tanke hörde jag för en tid sedan. Den slog mig igen här inför domsöndagen.
Det grekiska ordet Pantokrator, som betecknar Kristus som Allhärskaren, översattes till latin med Omnipotens, den Allsmäktige. Detta skulle förklara varför teodicé-problemet (alltså "Hur kan Gud tillåta ondskan") uppkom i den västliga kyrkan, men inte i den östliga. Om man ser Gud som allsmäktig, alltså alltings yttersta orsak i alla detaljer, får man minsann problem med ondskans existens. Men om Gud är en härskare, vars undersåtar har personlig frihet tills de överträder hans lagar - en härskare som inte vill ingripa förrän något har hänt, men nog ser till att gott och ont får sin belöning - är det betydligt enklare.
Tack, Ingmar, för den tanken!
*
Bilden föreställer en Kristus Pantokrator -ikon från S:ta Katarina-klostret på Sinai. Ikonen målades antagligen i Konstantinopel på 500- eller 600-talet.
I do not want the peace which passeth understanding. I want the understanding which bringeth peace.
- Helen Keller
as quoted on the Child Health Site
http://tinyurl.com/228g7m
Det är inte bara i Borgå som det gnisslar i lokalekumeniken emellanåt. Dagen berättar 22.11.07 att Kyrkoherde vägrade låna ut bårtäcke.
Ett bårtäcke (se bilden) är ett tyg som sveps över kistan vid jordfästning. Detta gör att själva kistan kan vara enklare och mindre påkostad än annars, och ändå vara stilig. Bårtäcken är sällsynta i Finland, men i Sverige tycks de vara allmänt förekommande.
I det aktuella fallet hade en person med medlemskap både i Svenska kyrkan ochi Missionskyrkan avlidit. De anhöriga ville ha jordfästningen i Missionskyrkan, men ville låna den svenskkyrkliga församlingens bårtäcke. Kyrkoherden vägrade och föreslog att de i stället skulle köpa gardinstyg från Ikea. De anhöriga och många andra blev upprörda, men trots vädjanden från högsta ort gav kyrkoherden inte med sig. Lösningen blev till slut att grannförsamlingen lånade ut sitt bårtäcke.
Kyrkoherden kommenterade så här:
*
Vi lånar inte ut liturgiska plagg. De är vävda för kyrkorummet. Men det finns ju jättefina grova tyger på Ikea, så jag tipsade de att åka till Eskilstuna och köpa.
Att den avlidne mannen är medlem i Svenska kyrkan spelar ingen roll. Plaggen måste stanna i kyrkorummet.
Kyrkolokalen är ett vindskydd, kläderna lika så. Ett vindskydd för att kunna hålla gudstjänst. Men de andra sakerna, mässhakar, och bårtäcken, de är ett slags bilder och ikoner gentemot något gudomligt. Och de kan inte lämna kyrkorummet.
Vi lånar ut vårt högtalarsystem, men inte våra liturgiska kläder. Precis som jag inte lånar ut nattvardssilvret. Då får de komma till Svenska kyrkan.
*
Jag har ingen orsak att betvivla att kyrkoherden menar vad han säger - men håller hans förklaringar? Är det någon annan än jag som tycker att det är något som klingar falskt i detta?
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=145669
Antonia, 2 år, lekte för sig själv, när jag plötsligt hörde en duns följd av häftig gråt. Tydligen hade hon fallit och slagit sig. Jag rusade förstås dit, tog henne i famn, tröstade henne och sökte eventuella skador (och hittade tack och lov inga).
Det tog en god stund innan hon lugnade sig så mycket att hon kunde prata. Då frågade jag henne vad som hade hänt. Hon har öga för det väsentliga; hon svarade nämligen: "Jag började gråta!"
Jag frågade inte mer.
Jag känner mig lurad. Eller kanske utnyttjad är ett bättre ord.
Det förra inlägget - det om frimurarna - baserade sig på en fråga som signaturen "jag" ställde på Bloggprästen Kalle, min blogg på bloggen.fi. Jag tillåter ju inte anonyma kommentarer, men den här hade signatur, så enligt min mycket fria tolkning av anonymitet kunde den godkännas. Och frågan var det ju hur som helst inget fel på.
Frågan ställdes igår eftermiddag. I morse skyndade "jag" på mig, otålig över att jag inte hade svarat än. Jag brukar försöka besvara större frågor av det slaget inom en vecka, så när otåligheten infann sig redan inom ett dygn, kändes det lite roande. Men jag satte igång när jag hittade lite tid, och fick ett svar till stånd.
Det kom ett anonymt tack från samma IP-adress (84.231.95.202) som "jag" använde - men sedan kom det en uppsjö av spydiga och elaka anonyma kommentarer från samma källa! Det ena inlägget efter det andra utdömdes, och jag som hade skrivit dem likaså, liksom mer eller mindre hela min yrkeskår!
Först vill "jag" utnyttja min kunskap och blir otålig när det inte sker tillräckligt snabbt - och sedan när han eller hon får sitt svar börjar personen i fråga med en sådan kampanj. Ska man göra så? Är det sakligt?
Blev jag lurad eller utnyttjad? Jag vet inte - men det känns inte bra.
Signaturen "jag" skriver:
*
Har en fråga här till dig som jag gärna skulle vilja veta mera om. Vad är en frimurare? Och vad gör dom? Allt är så hemlighetsfullt runt dom där. Förklara vad det är och vad dom dyrkar och varför är det så hemligt med just den seden eller religionen om det nu är en sån.
*
Som en följd av det medeltida skråväsendet uppkom en kår av fria murare, som arbetade vid katedralbyggen. På 1700-talet organiserade sig denna kårs efterträdare som ”frimurare” på Brittiska öarna, och hade mindre med mureri än med gemenskap, ritualer och välgörenhet att skaffa. Grundenheten kallas ”loge”, från engelskans ”lodge”, stuga – alltså från början en arbetarbarack, liksom de som man ser på byggarbetsplatser också i vår tid.
Det finns flera olika frimurarsystem. Gemensamt för dem är att de är uppbyggda i olika grader, vilka är ämnade att ge en stegvis ökad insikt i hur bröderna ska öka sin självkännedom för att kunna utveckla sig själva till bättre medmänniskor. Man får inte får insikt i innehållet i en högre grad förrän man själv träder in i den. Genom att stiga i graderna får man alltså en allt större kunskap om frimureriets budskap – vilket kan ses som en gnostisk princip, även om budskapet i sig inte behöver vara gnostiskt.
Gemensamt för alla frimurarordnar är teismen, alltså tron på en gud, en högre makt. Den tron kan sedan höra till olika religioner – men en ateist kan alltså i princip inte bli frimurare. Frimurarna ser Gud som den store Arkitekten, som har skapat allt.
I Finland förekommer frimurare av två olika system.
Den Svenska Frimurare Orden, dit de flesta finlandssvenska frimurare hör, är en uttalat kristen orden. En sökande måste vidare vara minst 24 år och ha ett gott anseende bland sina medmänniskor. Eftersom orden vilar på kristen grund, krävs att den sökande har en kristen bekännelse. Denna orden har tio grader. Ordens mål och syfte är helt öppna och medlemskapet är offentligt, men en del ceremonier är hemliga.
Den skotska orden, som mest har verksamhet på finska, har betydligt fler grader, och är mer allmänt teistisk till sin trosgrund. En kristen bekännelse är alltså inte ett absolut krav, men man kan förstås inte vara ateist heller. Hemlighetsmakeriet är större än i den svenska orden.
Det finns goda och dåliga sidor med frimureriet.
Till de goda hör att man strävar efter en (kristet) andlig syn på tillvaron och på medmänniskan samt efter större självkännedom. Gott är också att frimurarna finner en brödragemenskap och aktivt idkar välgörenhet.
Dåliga sidor är hemlighetsmakeriet, som kan ha goda syften, men som gör utomstående misstänksamma, och det starka brödraskapet, som i vissa enstaka fall i världen har lett till direkt brottslig verksamhet. Dessutom har det sina sidor att ordnarna i de flesta fall enbart är öppna för män. Och som kyrkans man sätter jag ett frågetecken för att söka den andliga gemenskapen utanför den egna församlingen.
Till den svenska orden hör många präster och biskopar. Jag skall inte avslöja namn i onödan, men kan nämna biskop Martin Lönnebo, eftersom han är omnämnd på Wikipedia. Den katolska kyrkan och många frikyrkor är negativt inställda eller åtminstone misstänksamma till frimureriet. Jag är själv inte frimurare, men har genom nära bekanta fått en del insikt i den svenska orden. Därför vill jag hävda att åtminstone den varianten av frimureri inte är så farlig och att man inte skall dra alla varianter över en kam.
Se vidare t.ex. Wikipedia, artiklarna Frimureri och Svenska Frimurare Orden.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Frimureri
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_Frimurare_Orden
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gnosticismen
http://www.frimurarorden.se/
http://www.frimurarorden.se/index2.html
För ett knappt år sedan var pastor Leena Huovinen i hetluften. Hon blev anmäld till domkapitlet i Helsingfors stift för att ha välsignat ett lesbiskt par. Efter diskussioner med biskop Eero Huovinen (de är inte släkt) frikändes hon dock. Jag bloggade både om anmälan och om frikännandet.
Pastor Huovinen arbetar till vardags som högskolepräst vid Helsingfors universitet och idrottspräst för de finländska landslagen. Finlands kyrkas prästförbund har utnämnt henne till Årets präst 2007. Motiveringen lyder (min översättning):
Leena Huovinen har som präst modigt arbetat för människans bästa. Hon har betonat varje människas betydelse och värde i Guds ögon. Huovinen har uppträtt i offentligheten på ett representativt sätt och skapat en positiv och livsnära bild av prästämbetet.
Hjärtliga lyckönskningar!
En gång satt [Abba Johannes dvärgen] framför kyrkan, och bröderna omgav honom och rådfrågade honom om sina tankar. En av fäderna som såg det greps av avund och sade till honom: "Ditt kärl, Johannes, är fullt av gift."
Abba Johannes svarade honom: "Visst är det så, abba, och det säger du fastän du bara har sett utsidan. Om du fick se insidan, vad skulle du då säga?"
- ur Ökenfädernas tänkespråk
I våras vägrade kaplan Jari Rankinen i Vammala vid två tillfällen (25.3 och 22.4.07) att delta i en gudstjänst tillsammans med en kvinnlig pastor. För detta blev han anmäld för domkapitlet i Åbo ärkestift.
Ett antal kvinnoprästmotståndare skrev i våras ett upprop om saken. Jag tog upp frågan då.
Nu har domkapitlet fattat beslut i saken. Rankinen avhålls både från sin kaplanstjänst och från prästämbetets utövande i tre månader. Dk har beaktat att Rankinen handlat medvetet och övervägt och att han har gjort det upprepade gånger. Å andra sidan har han inte tidigare dömts till disciplinstraff.
En präst kan enligt domkapitlet inte vägra att utföra sitt arbete med hänvisning till teologiska övertygelser. Detta är en viktig markering, som säkerligen kommer att få ett slags prejudicerande effekt - även om domkapitlen i de olika stiften är rätt självständiga i förhållande till varann.
Rankinen är för tillfället tjänstledig från sin kaplanstjänst och verkar som militärpastor vid de finländska FN-trupperna i Afghanistan. Straffet träder i kraft först när han återänder till Vammala. Om Rankinen överklagar beslutet, skjuts naturligtvis verkställigheten upp.
*
Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/11/rankinen-avstngd.html