Antonia, 2 år, lekte för sig själv, när jag plötsligt hörde en duns följd av häftig gråt. Tydligen hade hon fallit och slagit sig. Jag rusade förstås dit, tog henne i famn, tröstade henne och sökte eventuella skador (och hittade tack och lov inga).
Det tog en god stund innan hon lugnade sig så mycket att hon kunde prata. Då frågade jag henne vad som hade hänt. Hon har öga för det väsentliga; hon svarade nämligen: "Jag började gråta!"
Jag frågade inte mer.
