Deus semper maior!

Texterna för Första söndagen efter trettondagen enligt andra årgången

Första läsningen: Jes 61:1-3
Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas "rättfärdighetens träd",
som Herren planterat för att visa sin härlighet.

Andra läsningen: Apg 8:26-40
En ängel från Herren sade till Filippos: "Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde." Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: "Gå fram till vagnen och håll dig intill den." Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" - "Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?" svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: "Säg mig, vem talar profeten om - sig själv eller någon annan?" Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Evangelium: Joh 1:29-34
Nästa dag såg [Johannes] Jesus komma, och han sade: "Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten." Och Johannes vittnade och sade: "Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: 'Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.' Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde."

Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie; jag har tidigare publicerat tre delar. Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu.

*

På gastro-avdelningen lyckades de inte få bukt med min sjukdom, trots fyra-fem sejourer där. Därför överfördes jag till den kirurgiska avdelningen för radikalare behandling. De tog alltså till kniven i maj 2003.

Min tarm var inflammerad (vilket inte är samma sak som infekterad, vill jag påpeka) från ändtarmen ända upp genom hela tjocktarmen. Den delen togs därför bort - c:a en och en halv meter tarm. Så kopplades tunntarmen till anus genom en s.k. J-påse. Det innebär att tarmen snittades upp ett stycke och veks dubbel, så en behållare skapades. Namnet kommer av att påsen får formen av ett J - testa själv på en slang eller liknande.

Medan J-påsen läktes, gick jag med en s.k. stomi-påse på magen. En länk av tunntarmen fördes ut genom huden och kopplades till en påse på magen. Där samlades tarminnehållet, och i stället för att sätta mig på WC, skulle jag alltså tömma påsen. Allt detta var bra i teorin - mer om praktiken i nästa inlägg.

Risken för komplikationer vid stora operationer av det slag som jag genomgick är inte stor, men den existerar ändå. Innan operationen diskuterade jag begravningsarrangemang med min hustru. Det var inte särskilt muntert.

När anestesiläkaren sövde ner mig, sade hon (precis som i TV-serierna!) att jag skulle räkna ner från tio. I serierna hinner de alltid till sju, ungefär, men jag hann bara till tio innan jag försvann! Jag genomgick senare en annan operation, och där var det samma sak. De borde kanske ge skådespelarna starkare gaser...

Jag brukar säga att min colonectomi (d.v.s. avlägsnandet av tjocktarmen, colon) har hälsomässigt positiva följder: jag kommer aldrig att insjukna i tjocktarmscancer eller i blindtarmsinflammation - och om jag gör det, så bryr jag mig katten, för tarmen är på patologen!

De facto är den förstås kremerad vid det här laget, och dessa positiva följder uppvägs ju nog av de negativa. Jag ska här bara beskriva sjukhusvistelsen; resten får bli till senare.

Det är klart att själva operationen lämnade sina spår - jag har i denna dag ett ärr som går från blygden till ovanför naveln. Nu minns jag inte exakt hur många stygn det var, men kring 35 eller 40. Fast de använde nitar, förstås. Såret var alltså redan i sig rätt imponerande. Men det läktes bra och utan svårighet; nitarna togs bort efter kanske en vecka.

Det stora problemet var att tarmfunktionen inte kom igång. Tarmen ska ju hela tiden röra sig och på så sätt pressa framåt den f.d. maten, så att olika delar av matsmältningskanalen kan ta vara på olika näringsämnen som kroppen behöver, och resterna sedan kan avlägsnas. Efter en tarmoperation är det vanligt att dessa rörelser stannar och kommer igång först efter ett par dagar. Motion rekommenderas som en stödfunktion, men fast jag gick kilometervis i korridoren (en dag räknade jag till tio kilometer) kom tarmrörelserna inte igång vid utsatt tid.

* Den som lätt får obehag skall hoppa över detta stycke mellan asteriskerna. * Avsaknaden av tarmrörelser innebar att den (sparsamma) föda som jag fick inte for någonstans från magsäcken, utan blev kvar där. Det hade obehagliga följder. Maten förfors och jäste, och då den inte kom ut nedre vägen, måste den ut den övre - en svart, illaluktande och -smakande sörja som kom upp med kraft. Usch! Efter ett par dagars spyende fick jag en näs-mag-slang, så maginnehållet kunde komma upp den vägen, och min tillvaro blev drägligare. Nog för att det var obehagligt att få slangen genom näsan ner i magen också. Jag tycks ha olika stora näsborrar, för när de först prövade med vänster näsborre, var resultatet bara näsblod och obehag. Efter att jag fick vila ett par timmar och lugna mig lite, sattes slangen in genom höger näsborre utan större svårighet. Där gick jag sedan med min droppställning - en påse in och en ut... *

Efter sådär fem dagar efter operationen började tarmen äntligen röra sig, och så kunde jag flyttas från Mejlans i Helsingfors till Borgå sjukhus, närmare familjen. Efter ett par dagar där blev jag hemförlovad.

De följande inläggen behandlar den vidare utvecklingen.

Meitä ei niinkään saata pulaan se, mitä emme tiedä, vaan se minkä tiedämme ehdottoman varmasti, vaikkei asia olekaan niin.

- Mark Twain

I inlägget Insändardebatten går vidare (21.12.07) nämnde jag ett förslag som Christian Schönberg kastade fram i Kyrkpressens insändarspalt. Han vill inte råka ut för kvinnoprästmotståndare som förrättar gudstjänster, och föreslog därför att motståndarna märks ut på något vis i gudstjänstannonseringen, t.ex. med ett kors (+). Jag föll inte i farstun för förslaget.

Ett par insändarskribenter i veckans Kp (2/08, s 5) är inte heller begeistrade. Både Olle Antell och Joakim Förars jämför tanken med nazisttidens gula davidsstjärna. Helt orätt har de kanske inte, även om jämförelsen är något extrem.

Ändå tycker jag att Förars, sin vana trogen, går för långt när han talar om förföljelse, liberalteologer och hatkampanjer. De två första orden har jag kommenterat här på bloggen under de senaste veckorna, men det där med hatkampanj låter intressant. Det gör det särskilt när det kommer från Förars, som ju är den person som anmälde mig för domkapitlet för ett år sedan. Vad var då det för sorts kampanj? Jag bara undrar (ja, jag vet att det var ett tu quoque -argument, men jag undrar ändå).

Häromsistens på trettondagen hade jag en intressant arbetsdag.

Först deltog jag i högmässan med prästvigning i Lilla kyrkan. Den var överfull; det ska bli skönt när domkyrkan tas i bruk mot slutet av året!

Två nya präster fick stiftet. Den ena av dem, Fredrik Portin, har varit sommarteolog här i Borgå. Han var liturg i S:t Olofs kapell på Pellinge ett tag för några år sedan, och det var väl första gången för honom. Han använde sina röstresurser på ett sätt som fick mig att efteråt påpeka att en sådan volym passar bra i domkyrkan, men i ett litet kapell kanske man klarar sig med mindre... Fast det är väl bättre åt det hållet; alla hörde honom i alla fall.

Vid prästvigningen bar Linus Stråhlman processionskorset. Som han själv berättade på sin blogg, drog han det genom kristallkronan på väg ut. Den svajade lite, men sitter nog kvar fortfarande!
http://linustankar.blogspot.com/2008/01/trettondag.html

Senare på eftermiddagen förrättade jag ett dop på finska och franska. Barnets far var parisare, så honom hade jag inga svårigheter att förstå. Gudfadern var däremot från Québec - och det är något helt annat! Vilken accent, alltså! Men det var ju roligt att få använda sin franska igen som omväxling.

Nå, nu är den igång! Nya Prästbloggen, alltså!

Den förra Prästbloggen stängde överraskande och permanent i augusti, och jag har tidigare efterlyst en fortsättning. Eftersom ingen annan gjorde någonting, fick jag själv ta i saken, så nu är vi några kolleger som skriver.

För att det inte skall bli alltför ansträngande för skribenterna har jag tänkt mig en frekvens på minst ett inlägg per månad, men högst ett i veckan. Därför blir uppdateringarna lite mindre frekventa än t.ex. här, men kommer ändå tillräckligt ofta för att upprätthålla läsarens intresse. Får man hoppas.

Men med tillräckligt många skribenter kanske det ändå händer saker! Välkommen på besök!

http://prastbloggen.blogspot.com/

På Eniro får man en del märkliga telefonsamtal till nummerförfrågningen. Som detta exempel:

- Jag vill komma till Statoil i Arlöv.
- Vill du ha både telefonnummer, öppettider och hemsideadress?
- Det blir nog bra med telefonnumret. Jag sitter fast i deras biltvätt.

*

Tack till Karin och Madicken.

Att tro betyder inte bara att man litar på att Gud kan göra under.
Det betyder att man själv är ett exempel på detta.

- biskop Erik Aurelius

citerad på Karin Långström Vinges blogg
http://tinyurl.com/33c3xe

Isi har önskat förbön för sin bror, som har drabbats av en hjärntumör. Tidigare önskningar har jag publicerat 11.12.07 och 22.12.07. Nu skriver hon:

Hej!
Här kommer jag igen. Med önskan om bönehjälp. Min käre bror blir nu första ggr strålad på torsdag i Vasa, för sin hjärntumör som ej gick att operera helt. Att Gud sku komma med sin strålning. Ber för hans kära fru att hon orkar och hans 2 barn (fullvuxna) men allt är tungt och svårt.
Tack att jag får be om hjälp!
Syster Isi

Jag uppmanar alla att fortsätta be tillsammans med oss för Isis bror! Använd egna ord eller följande formulering:

*

Gud, tack för att du är nära.
Tack för att du ser oss, när vi har det svårt.
Vi ber för Isis bror.
Vi ber att han skall bli frisk.
Vi ber också för hans familj och närmaste.
Det är svårt att se den man älskar lida.
Vi ber om kraft och glädje mitt i allt.
Vi ber om frid och hopp inför det nya året.
I Jesu namn. Amen.

*

Tack för din hjälp!

Vi använder emellanåt "kyrkopolitiska" termer utan att tänka på deras innehåll. Oftast sker det då vi vill skälla på någon annan. "Liberalteolog" och "fundamentalist" är exempel på sådana termer. Ofta är de ändå lösryckta ur sitt sammanhang, och är därför ingen korrekt beskrivning av det som man rackar ner på.

I det följande citerar och refererar jag Religionslexikonet (Bokförlaget Forum 1996).

Liberalteologin "betecknar en öppenhet för upplysningens ideal och sökandet efter en odogmatisk tro som inte är förestavad av kyrkans lära och auktoritet." Kring sekelskiftet 1900 avvisade teologer som Albrecht Ritschl och Adolf von Harnack "som irrationella alla läror som tycktes hota individens autonomi och utsatte Bibeln för en sträng historisk kritik. Nya testamentets innehåll reducerades till 'Jesu enkla lära', en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund. [...] De betonade att alla positiva religioner, inklusive kristendomen, bara är olika historiska skal kring en och samma kärna: en allmänmänsklig förnuftsreligion."

Fundamentalism är en "benämning på strängt bibeltroende. Den har fått sitt namn av den amerikanska tidskriften "The Fundamentals" som utkom 1910-15. Fundamentalister har en stark tilltro till Bibelns trovärdighet också i historiska och naturvetenskapliga frågor och kan t.ex. hävda att Bibelns skapelseberättelse återger det faktiska förloppet vid världens tillkomst." Under de senaste årtiondena har begreppet politiserats och börjat användas om rörelser i olika religioner som anser att Guds eller gudarnas vilja bör vara samhällets grundval. En del av dessa rörelser vill nå sitt mål på fredlig och andra på våldsam väg. "Ordets innebörd har därför blivit oklar och det används alltför lätt som invektiv mot oliktänkande."

Så finns det en teologisk gren som heter "fundamentalteologi", som inte har med fundamentalism att göra, utan granskar vetenskapligt den kristna trons grundvalar.

Det som detta innebär är att liberalteologin och fundamentalismen egentligen är två sidor av samma mynt, nämligen rationalismen, övertron på att människan kan förstå allt omkring sig. Antingen kan människan genom att bli upplyst och skala bort alla irrationella drag komma nära den ursprungliga uppenbarelsen (såsom liberalteologin hävdar) eller rationellt tolka och förstå alla drag av den gudomliga uppenbarelsen (såsom fundamentalismen påstår). Båda dessa är alltså ytterst arroganta synsätt, vart på sitt sätt.

För mig är det naturligt att se saken annorlunda. Jag skall och får sträva efter förståelse, men jag är medveten om att jag aldrig kommer att uppnå den. Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Ju mer kunskap jag får, desto mer inser jag hur mycket det finns som jag inte kan.

Inställningsmässigt liberal är jag i betydelsen frisinnad. Jag vill alltså inte binda mig till ett visst sätt att göra saker, utan tycker (kort sagt) att frihet ska få råda, så länge ingen tar skada. Detta gör mig inte till liberalteolog, utan till en liberal teolog (observera mellanslaget).

Metodiskt konservativ (i motsats till radikal) är jag eftersom jag anser att man inte skall förändra saker utan orsak, utan granska allt och behålla det som är gott, som Paulus säger. Vi skall alltså inte kasta ut barnet med badvattnet. Detta gör mig ändå inte till fundamentalist, utan gör att min liberalism är moderat.

Jag skulle alltså generellt sett definiera mig själv som en moderat liberal teolog.

*

Hitflyttat inlägg från 1.8.06.