Suppose you're traveling to work and you see a stop sign. What you do depends on your implicit hermeneutics.
An average Catholic (or Orthodox or Coptic or Anglican or Methodist or Presbyterian or Lutheran or whatever) doesn't bother to read the sign but he'll stop if the car in front of him does.
Vi ber för Din Kyrka, Din kropp, Jesus Krist.
Dess styrka är Ordet som helar vår brist.
Bevara vår kärlek, Din sanning, vår tro.
Låt alltid Din Ande ibland oss få bo.
Hör oss, o Gud!
Herre, Din hjälp, Ditt stöd och Din styrka
och kärlek ber vi om.
Hör oss, o Gud!
Vi ber Dig, o Herre, ge mat för idag,
åt hela Din skapelse nåd av Din lag.
Låt vädret bli gynnsamt för boskap och säd.
Till dem som har mindre låt oss dela med.
Hör oss, o Gud!
Herre, Din hjälp...
Vi ber för vår riksdag, regering och land,
och ge presidenten ett stöd av Din hand.
Ge kärlek och ledning, Din visdom, Ditt mod.
Låt dem som har makten se Dig som är god.
Hör oss, o Gud!
Herre, Din hjälp...
Vi ber Dig, o Herre, låt sanning och rätt
och brödraskap, kärlek och enhet och vett
få tränga igenom de murar av hat
som finns mellan mänskor. Låt ej allt bli prat.
Hör oss, o Gud!
Herre, Din hjälp...
***
Det här är en del av den ungdomsmässa som jag skrev 1989. De flesta övriga delar användes i en bearbetad variant som kallades ungdomsgudstjänst, och som användes en gång i månaden under några år i Gamla kyrkan och Tyska kyrkan i Helsingfors - och på Lekholmen också, om jag inte minns fel. Det är trevligt att se sina ansträngningar uppskattade på det sättet!
Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie; sedan tidigare finns del ett (http://tinyurl.com/276ra9) och del två (http://tinyurl.com/3e25rg).
* Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu. *
Efter den första veckan på sjukhus i januari 2003 var jag lite bättre, men blödningarna återkom snabbt och allmänkonditionen sjönk. Jag hade smärtor - emellanåt svåra sådana - och de påverkades av vad jag åt. Om maten var det minsta svårsmält, högg det till efter en liten stund.
Eftersom jag inte vågade äta ordentligt av rädsla för smärtorna, tappade jag 36 kilo på sex månader (november till maj). Det visar förstås att det fanns att ta av, men en så snabb viktminskning oberoende av orsak är inte bra - och med denna orsak var det minsann inte bra. Alla kläder blev för stora. Och när jag säger alla, menar jag alla! Att skjortor och byxor hängde löst var inte så överraskande, men att t.o.m. skorna var för stora visar att jag magrade precis överallt.
Och så var det anemin, förstås. Mitt normala hemoglobinvärde låg kring 140 när jag var blodgivare, men under våren 2003 var det lägsta uppmätta värdet 61. Det var en gång när jag kom till Mejlans sjukhus för kontroll, och då tog de in mig direkt. Jag hade kört till Helsingfors från Borgå (50 km, ungefär) och tyckt att motorvägen kändes smalare än annars. Läkarna var chockade över att jag hade satt mig bakom ratten. De förbjöd mig att köra bilen hem igen och återvända med buss, så som jag föreslog, så min i Helsingfors bosatta syster fick rycka in och köra hem bilen till Borgå.
Under den vårterminen var jag intagen på Mejlans sammanlagt ca fem veckor i ett halvdussin repriser, och sjukledig från jobbet hela tiden, förstås. Höjdpunkterna på de annars händelselösa dagarna var besöken. Familjemedlemmar och vänner besökte mig, men ett besök som jag minns med speciell värme var när biskop Erik hälsade på. Han satt vid min sängkant och vi pratade en god stund, han bad för mig, och innan han gick frågade han om han kunde göra något för mig. Jag var så kraftlös att jag inte orkade läsa, så jag bad honom läsa dagens avsnitt ur en andaktsbok som jag höll på med. Det gjorde han och beklagade sedan att just den dagens avsnitt hörde till de kortare.
Överhuvudtaget var min sjukdomstid en andlig ökenvandring för mig. Då allt annat skalades av, fanns bara Gud. Min tro prövades i motgång och smärta - och den blev bara starkare av det. Och det är jag mycket tacksam för - inte sjukdomen, utan Guds närvaro just då det var som svårast. Tack, Jesus!
Läkarna på gastro-avdelningen fick ändå inte bukt med koliten, så ett radikalare alternativ krävdes. Mer om det nästa gång.
Texterna för Trettondagen (Epifania) enligt andra årgången
Första läsningen: Jes 49:5-7
Nu har Herren talat,
han som skapade mig till sin tjänare
redan i moderlivet,
för att jag skulle föra Jakob tillbaka
och låta Israel samlas hos honom.
Så skulle jag vinna ära inför Herren
och min Gud vara min styrka.
Han säger:
Det är inte nog att du är min tjänare,
som upprättar Jakobs stammar
och för tillbaka Israels överlevande,
jag skall göra dig till ett ljus för andra folk,
för att min räddning skall nå över hela jorden.
Så säger Herren,
Israels befriare, Israels Helige,
till den som är föraktad och avskydd av alla,
till härskarnas tjänare:
Kungar skall se det och resa sig,
furstar se det och falla på knä,
därför att Herren är trofast,
Israels Helige som utvalde dig.
Andra läsningen: Kol 1:24-27
Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan. Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten.
Evangelium: Matt 2:1-12
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: "Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom." När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: "I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel."
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. "Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet", sade han, "och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom." Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Jag besökte S-Market i Näse här i Borgå ikväll. Pojken och jag kom dit lite över fem, och innan vi var klara med att se på leksaker och tidningar (samt välja mat åt familjen) hade en timme nästan förflutit. Medan vi stod i kassan kom ett vänligt meddelande över högtalarna om att butiken stänger kl. 18.
Det var faktiskt ett sympatiskt meddelande - en trevlig och varm damröst kom med meddelandet, tackade oss för besöket och önskade oss välkomna tillbaka på måndag. Hon upprepade rent av sitt budskap två gånger.
Men här började det kännas lite konstigt. Det är klart att jag i vårt tvåspråkiga land - och särskilt i Borgå där språkgrupperna är rätt jämnstora - är van vid att meddelanden upprepas. Det brukar dock ske först på finska och sedan på svenska. Nu kom meddelandet först på finska och sedan på ... finska!
Jag undrar hur S-Market tänker. Om de svenskspråkigas andel i Borgå är nästan 40 % bör ju andelen av affärens kundunderlag vara i samma storleksklass. Varför får vi då inte veta att butiken stänger?
Ja, men ... nu har jag det! De vill förstås att vi svenskspråkiga skall stanna i butiken över veckoslutet för att få konsumera deras produkter! Så generöst av dem!
Men känner sig inte finnarna förfördelade då, tro?
Ett av dina moln såg ut som ett otäckt ansikte. Jag blev jätterädd. Lova att aldrig göra om det. (Ellen, 11 år)
Jag har en skärmmössa på vilken det står "Hyväkuntoisena taivaaseen" (I god form till himlen). Denna sentens kan förstås verka en smula ironisk, men med tanke på bakgrunden är jag en smula stolt över mössan.
Den är nämligen ett idrottspris!
När jag jobbade i Helsingfors, arrangerade Helsingfors kyrkliga samfällighet en motionstävling mellan personalen i församlingarna och andra enheter. Vi skulle under en tvåmånadersperiod registrera hur mycket vi motionerade. Allt från gång till svettigaste motionsgymnastiken räknades, det var halvtimmesenheter som gällde. När tiden var slut samlades uppgifterna in, och någon räknade ut hur mycket varje enhet hade rört sig i förhållande till personantalet, och fick så ett jämförbart tal. Vi i Matteus församling vann tävlingen ett par år i följd, och promenaderna med Simson drog sitt strå till stacken. Sedan kom nya regler om att hundpromenader inte längre fick räknas med, och då klarade vi inte oss alls lika bra.
Priset vi fick var varsin skärmmössa samt en rekreationsresa till lämpligt mål. Nu minns jag faktiskt inte vart vi for - det är nästan tio år sedan! Men mössan lever än.
Vi fick mössan andra året tävlingen ordnades. Jag är glad att vi inte vann första året, för då användes sentensen "Työkykyisenä taivaaseen" (Arbetsför till himlen). Skall en stackars kyrkligt anställd inte få vila ens där?!
Det var bra att texten ändrades.
Jaha, så prövar jag det också, jag som hade tänkt låta bli.
Facebook, alltså. Min profil finns via länken nedan. Vi får väl se hur det utvecklar sig.
To view my Facebook profile, use the link below.
Det var en sak som jag funderade på här vid årsskiftet, nämligen hur årsskiftet kan flytta från tid till tid eller för den delen från kultur till kultur. Att t.ex. det kinesiska nyåret infaller vid en annan tidpunkt än 1 januari är säkert känt, och likaså att kyrkoåret börjar vid Första söndagen i advent. Motsvarande gäller också i en del andra sammanhang.
Det exempel som ligger oss närmast - och som fortfarande påverkar oss - är det romerska nyåret, som låg vid början av mars. Det är inte någon ologisk tidpunkt, för då börjar naturen vakna till liv efter vintern (vid Medelhavet, alltså!). Allt annat förnyas, varför inte då också kalendern.
Som jag nämnde påverkar detta oss. Det gör det genom månadernas namn, som ju är romerska. Så viktiga för oss i den kalla nord var väl inte Julius Caesar och kejsar Augustus att vi fortfarande vore tvugna att uppkalla månaderna juli och augusti efter dem? Om inte det romerska arvet gjorde sig gällande, alltså. Av ännu äldre ursprung är månaderna september, oktober, noember och december, vilkas namn betyder "den sjunde [månaden]", "den åttonde", "den nionde" och "den tionde".
Och det är ju lite lustigt, eftersom "den sjunde" egentligen är "den nionde" och "den tionde" är "den tolfte". Men det beror just på att nyåret flyttades efter att månaderna fick sina namn. Om man räknar med mars som den första månaden, blir oktober nummer åtta och november den nionde.
De övriga månaderna har namn efter olika romerska gudomligheter - januari efter Janus och mars efter Mars, bara som exempel.
Veckodagarna är däremot av nordiskt ursprung. Förutom solens dag (söndag) och månens dag (måndag) finns det baddagen, alltså "lögardag" (lördag). De övriga har namn efter Tyr, Odin, Tor och Frej, som ju var asagudar. Vår kalender är alltså verkligt hednisk till sitt ursprung!
Också veckans dagar har förresten hos oss fått en annan ordningsföljd. Länge räknades söndagen som veckans första dag, men för några decennier sedan (inte mer!) infördes ordningen med en vecka som börjar på måndag, då arbetsveckan inleds...
Mitt barn, var ödmjuk, men ha respekt för dig själv
och ge dig den aktning du förtjänar.
Den som gör sig själv orätt, av vem får han rätt?
Vem respekterar den som föraktar sig själv?
- Jesus Syraks vishet 10:28-29