• Kalle af

Ulcerös kolit 4

Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie; jag har tidigare publicerat tre delar. Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu.

*

På gastro-avdelningen lyckades de inte få bukt med min sjukdom, trots fyra-fem sejourer där. Därför överfördes jag till den kirurgiska avdelningen för radikalare behandling. De tog alltså till kniven i maj 2003.

Min tarm var inflammerad (vilket inte är samma sak som infekterad, vill jag påpeka) från ändtarmen ända upp genom hela tjocktarmen. Den delen togs därför bort - c:a en och en halv meter tarm. Så kopplades tunntarmen till anus genom en s.k. J-påse. Det innebär att tarmen snittades upp ett stycke och veks dubbel, så en behållare skapades. Namnet kommer av att påsen får formen av ett J - testa själv på en slang eller liknande.

Medan J-påsen läktes, gick jag med en s.k. stomi-påse på magen. En länk av tunntarmen fördes ut genom huden och kopplades till en påse på magen. Där samlades tarminnehållet, och i stället för att sätta mig på WC, skulle jag alltså tömma påsen. Allt detta var bra i teorin - mer om praktiken i nästa inlägg.

Risken för komplikationer vid stora operationer av det slag som jag genomgick är inte stor, men den existerar ändå. Innan operationen diskuterade jag begravningsarrangemang med min hustru. Det var inte särskilt muntert.

När anestesiläkaren sövde ner mig, sade hon (precis som i TV-serierna!) att jag skulle räkna ner från tio. I serierna hinner de alltid till sju, ungefär, men jag hann bara till tio innan jag försvann! Jag genomgick senare en annan operation, och där var det samma sak. De borde kanske ge skådespelarna starkare gaser...

Jag brukar säga att min colonectomi (d.v.s. avlägsnandet av tjocktarmen, colon) har hälsomässigt positiva följder: jag kommer aldrig att insjukna i tjocktarmscancer eller i blindtarmsinflammation - och om jag gör det, så bryr jag mig katten, för tarmen är på patologen!

De facto är den förstås kremerad vid det här laget, och dessa positiva följder uppvägs ju nog av de negativa. Jag ska här bara beskriva sjukhusvistelsen; resten får bli till senare.

Det är klart att själva operationen lämnade sina spår - jag har i denna dag ett ärr som går från blygden till ovanför naveln. Nu minns jag inte exakt hur många stygn det var, men kring 35 eller 40. Fast de använde nitar, förstås. Såret var alltså redan i sig rätt imponerande. Men det läktes bra och utan svårighet; nitarna togs bort efter kanske en vecka.

Det stora problemet var att tarmfunktionen inte kom igång. Tarmen ska ju hela tiden röra sig och på så sätt pressa framåt den f.d. maten, så att olika delar av matsmältningskanalen kan ta vara på olika näringsämnen som kroppen behöver, och resterna sedan kan avlägsnas. Efter en tarmoperation är det vanligt att dessa rörelser stannar och kommer igång först efter ett par dagar. Motion rekommenderas som en stödfunktion, men fast jag gick kilometervis i korridoren (en dag räknade jag till tio kilometer) kom tarmrörelserna inte igång vid utsatt tid.

* Den som lätt får obehag skall hoppa över detta stycke mellan asteriskerna. * Avsaknaden av tarmrörelser innebar att den (sparsamma) föda som jag fick inte for någonstans från magsäcken, utan blev kvar där. Det hade obehagliga följder. Maten förfors och jäste, och då den inte kom ut nedre vägen, måste den ut den övre - en svart, illaluktande och -smakande sörja som kom upp med kraft. Usch! Efter ett par dagars spyende fick jag en näs-mag-slang, så maginnehållet kunde komma upp den vägen, och min tillvaro blev drägligare. Nog för att det var obehagligt att få slangen genom näsan ner i magen också. Jag tycks ha olika stora näsborrar, för när de först prövade med vänster näsborre, var resultatet bara näsblod och obehag. Efter att jag fick vila ett par timmar och lugna mig lite, sattes slangen in genom höger näsborre utan större svårighet. Där gick jag sedan med min droppställning - en påse in och en ut... *

Efter sådär fem dagar efter operationen började tarmen äntligen röra sig, och så kunde jag flyttas från Mejlans i Helsingfors till Borgå sjukhus, närmare familjen. Efter ett par dagar där blev jag hemförlovad.

De följande inläggen behandlar den vidare utvecklingen.