Vi använder emellanåt "kyrkopolitiska" termer utan att tänka på deras innehåll. Oftast sker det då vi vill skälla på någon annan. "Liberalteolog" och "fundamentalist" är exempel på sådana termer. Ofta är de ändå lösryckta ur sitt sammanhang, och är därför ingen korrekt beskrivning av det som man rackar ner på.
I det följande citerar och refererar jag Religionslexikonet (Bokförlaget Forum 1996).
Liberalteologin "betecknar en öppenhet för upplysningens ideal och sökandet efter en odogmatisk tro som inte är förestavad av kyrkans lära och auktoritet." Kring sekelskiftet 1900 avvisade teologer som Albrecht Ritschl och Adolf von Harnack "som irrationella alla läror som tycktes hota individens autonomi och utsatte Bibeln för en sträng historisk kritik. Nya testamentets innehåll reducerades till 'Jesu enkla lära', en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund. [...] De betonade att alla positiva religioner, inklusive kristendomen, bara är olika historiska skal kring en och samma kärna: en allmänmänsklig förnuftsreligion."
Fundamentalism är en "benämning på strängt bibeltroende. Den har fått sitt namn av den amerikanska tidskriften "The Fundamentals" som utkom 1910-15. Fundamentalister har en stark tilltro till Bibelns trovärdighet också i historiska och naturvetenskapliga frågor och kan t.ex. hävda att Bibelns skapelseberättelse återger det faktiska förloppet vid världens tillkomst." Under de senaste årtiondena har begreppet politiserats och börjat användas om rörelser i olika religioner som anser att Guds eller gudarnas vilja bör vara samhällets grundval. En del av dessa rörelser vill nå sitt mål på fredlig och andra på våldsam väg. "Ordets innebörd har därför blivit oklar och det används alltför lätt som invektiv mot oliktänkande."
Så finns det en teologisk gren som heter "fundamentalteologi", som inte har med fundamentalism att göra, utan granskar vetenskapligt den kristna trons grundvalar.
Det som detta innebär är att liberalteologin och fundamentalismen egentligen är två sidor av samma mynt, nämligen rationalismen, övertron på att människan kan förstå allt omkring sig. Antingen kan människan genom att bli upplyst och skala bort alla irrationella drag komma nära den ursprungliga uppenbarelsen (såsom liberalteologin hävdar) eller rationellt tolka och förstå alla drag av den gudomliga uppenbarelsen (såsom fundamentalismen påstår). Båda dessa är alltså ytterst arroganta synsätt, vart på sitt sätt.
För mig är det naturligt att se saken annorlunda. Jag skall och får sträva efter förståelse, men jag är medveten om att jag aldrig kommer att uppnå den. Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Ju mer kunskap jag får, desto mer inser jag hur mycket det finns som jag inte kan.
Inställningsmässigt liberal är jag i betydelsen frisinnad. Jag vill alltså inte binda mig till ett visst sätt att göra saker, utan tycker (kort sagt) att frihet ska få råda, så länge ingen tar skada. Detta gör mig inte till liberalteolog, utan till en liberal teolog (observera mellanslaget).
Metodiskt konservativ (i motsats till radikal) är jag eftersom jag anser att man inte skall förändra saker utan orsak, utan granska allt och behålla det som är gott, som Paulus säger. Vi skall alltså inte kasta ut barnet med badvattnet. Detta gör mig ändå inte till fundamentalist, utan gör att min liberalism är moderat.
Jag skulle alltså generellt sett definiera mig själv som en moderat liberal teolog.
*
Hitflyttat inlägg från 1.8.06.
