Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie; del ett finns här: http://tinyurl.com/276ra9
*Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu.*
Under ett par år efter att ha diagnosticerats med ulcerös kolit drabbades jag av skov, då tarmväggen blödde och blodet kom ut "nedre vägen". Skoven varade ett par veckor medan jag åt kortisontabletter, så kunde det gå ett par tre månader och så kom ett skov igen. Inte trevligt, förstås, men eftersom det inte var särskilt smärtsamt eller annars besvärligt (utom att besöken på toaletten ökade) så gick det bra att leva med situationen.
I slutet av november 2002, då jag var 35 år gammal, började så ett skov igen. Den här gången gick det dock annorlunda. Jag åt mina piller - men de hjälpte inte! Jag fick magsmärtor, som emellanåt var så häftiga att jag varken kunde stå, sitta eller ligga, utan stod på knä bakfram på en stol och lutade mig mot ryggstödet. Till sist, en torsdag i januari 2003, blev blotta tanken på ett veckoslut med jordfästningar och smörgåstårtor helt övermäktig, och arbetshälsovårdaren gav mig sjukledigt. Det var en mental lättnad, förstås, men inte en fysisk, utan trots att jag åt receptfria smärtstillande medel, var jag på fredag kväll så tärd att jag sökte mig till sjukhuset här i Borgå. Till min förvåning tog de genast in mig och gav mig dropp och blodtransfusioner.
Efter någon dag fördes jag till Mejlans sjukhus i Helsingfors, där expertisen på detta slag av åkommor fanns (och finns fortfarande, mig veterligen). Där träffade jag ödeskamrater, bl.a. den femtonårige ishockeyspelare som jag nämnde i det förra inlägget. Jag märkte att det fanns sådana som var värre däran än jag, men att de var få, och att jag faktiskt var mycket sjuk. Det hade jag egentligen inte insett tidigare.
Jag fick dricka saltsockerlösning för att tömma tarmen inför ytterligare gastroskopier. I början var lösningen just salt och socker (och jag skulle dricka tre liter!), men sedan blev det ännu värre. Något ljushuvud på en läkemedelsfirma hade hittat på att lösningen skulle smaka bättre om man tillsatte vaniljessens. Men det gjorde den inte - den smakade illa redan tidigare, men nu fick man riktigt stålsätta sig för att få den i sig! Usch och fy! Ishockeyspelaren och jag drack i kapp för att ha en chans.
Eftersom tarmen behövde vila, fick jag dessutom näringslösning via dropp - samt mediciner, förstås, vilket jag nämnde i en anekdot (http://tinyurl.com/22m9z8). Droppet i handens ådror kan man inte ha så länge - en dag eller så - och efter några dagar tog ådrorna slut. Då satte de in droppet bredvid nyckelbenet i stället, för där kunde man ha det en längre tid. Det sattes djupt. De förde in en slang ända in i hjärtat på mig - bokstavligen, alltså! När de nådde hjärtat märktes det på att det slog extra slag, så då drog de tillbaka slangen lite och tejpade fast den. Bättre placering för att få in grejs i blodomloppet finns väl inte...
När jag efter sådär en vecka kom hem igen, tog jag av mig skjortan och visade bandaget för Joakim, 17 månader. Han blev förtjust överraskad, med en min av "Hihi! Vad har du där?!?" Det var lustigt. Annars var det ju inte det ...
*
Men det räckte inte med detta. Mer följer senare.
