Deus semper maior!

Texterna för Julaftonen

Första läsningen: Jes 11:1-5
En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.
Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.
Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.

Andra läsningen: Apg 13:16-26
Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: "Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: 'Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.'
Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts."

Evangelium: Luk 2:1-14
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
"Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt."

*

Julnattens texter: Jes 9:2-7, Tit 2:11-14 och Luk 2:1-14 (se ovan).

Under julhelgen kommer jag inte att reta någon med hbt- eller andra skriverier. Nu är det dags för julfrid!

Jag tar också en partiell bloggpaus - partiell betyder att jag lägger in helgernas prediko- och läsetexter, men inga egna funderingar. Predikantbloggen utökas dock med både mina och andras predikningar. Om det intresserar, så stick dig där!

Du minns väl förresten att den bästa julklapp du kan ge dina barn är en nykter helg?

God, fridfull och välsignad jul tillönskas alla läsare!
Hyvää, rauhallista ja siunattua joulua kaikille lukijoilleni!

Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie.
*Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu.*

*

Då jag var lite drygt 30 år gammal, upptäckte jag plötsligt blod i avföringen. Det är aldrig ett gott tecken, förstås. Jag sökte mig till arbetsplatsläkaren, som undersökte mig och småningom skickade mig på ytterligare undersökningar.

Det var en obehaglig tid. Jag genomgick flera rektoskopier, alltså läkarna förde upp en videokamera i baken på mig och tog provbitar. Förutom att rektoskopier är smärtsamma och måste bemötas med galghumor, fanns hela tiden oron i bakhuvudet, eftersom vi inte visste vad det var för fel på mig. Tänk om det var cancer!

Därför blev vi nästan lättade när diagnosen kom: Ulcerös kolit. Inte trevligt det heller, förstås, men bättre med en sjukdom som man måste leva med än en som man dör av.

Ulcerös kolit går ut på att tarmväggen i änd- och/eller tjocktarmen är inflammerad och blöder. Det leder till att det kommer blod i avföringen, som genom den ökade vätskemängden blir lös. Därför måste man besöka toaletten oftare. Eftersom man mister blod, blir man anemisk och därmed trött. Som tur är, finns det inga nerver i inre tarmväggarna, så någon direkt smärta kommer inte av såren, även om det ju nog är obehagligt. Detta tillstånd kommer i perioder, s.k. skov, och behandlingen går ut på att häva symptomen. Detta sker närmast genom medicinering med kortisontabletter.

Orsaken till sjukdomen är okänd. Kroppens immunförsvar angriper den egna vävnaden, det vet man, men varför så sker vet man alltså inte. Jag brukar tänka att ulcerös kolit (och dess släkting Crohns sjukdom) är motsatsen till AIDS, som ju går ut på att immunförsvaret slås ut; här är det ju närmast alltför effektivt.

Frekvensen av ulcerös kolit stiger med stigande levnadsstandard i samhället, men de personliga levnadsvanorna har inte påvisats påverka. Åldern tycks inverka - sjukdomen bryter oftast ut i tidig medelålder - men det finns gott om undantag. Jag är ju fet och var i "rätt" ålder, men på sjukhuset delade jag rum med en femtonårig ishockeyspelare i topptrim, som hade precis samma sjukdom som jag.

Varför hamnade jag då på sjukhus? Mer om det senare.

Texterna för Fjärde söndagen i advent enligt andra årgången

Första läsningen: 1 Mos 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: "Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig." Hon sade: "Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom."

Andra läsningen: Heb 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv - någon högre kunde han ju inte svära vid - och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Evangelium: Matt 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder." Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Det finns två retoriska figurer som jag har retat mig på under de senaste åren. Det verkar dessutom som om den ena springer fram ur den andra.

*Stiftet som familj*
Den första figuren går ut på att vi (t.ex. inom Borgå stift) är som en enda stor familj. Vi är alla systrar och bröder, och därför skall vi inte bråka.
Denna tanke är vacker, men destruktiv. Det kan väl hända att vi är en familj, men i så fall en familj där det förekommer incest och hustrumisshandel. Genom att alla låter bli att "bråka" (och locket läggs på debatten) legitimeras missbruken, och missnöjet och illamåendet ökar.

*De konservativa blir förföljda*
Om problemen sopas under mattan, försvinner de inte, utan blir tvärtom bara större. Men i ett klimat där alla har vant sig vid att saker inte nämns vid sina rätta namn, kan en förändring på den punkten bli en chockartad väckning för mången.
Då kyrkans och stiftets ledning nu (äntligen) tar itu med de olika former av diskriminering som förekommer, börjar de som drabbas naturligtvis skrika om "förföljelse" och "diskriminering" i sin tur. Det som sker är dock att situationen normaliseras.

Just nu mår kyrkan och stiftet inte bra. De har feber. Ändå är febern ett hoppfullt tecken på att infektionen bekämpas och patienten småningom kan tillfriskna. Gud give att det går så!

För ett par veckor sedan blev Isis bror opererad för hjärntumör, och jag lade fram detta som böneämne. Nu skriver hon:

Hej bästa bloggpräst!
Kan jag än en gång få komma och be om hjälp med förbön för min bror, han är nu opererad och tibaka i Vasa, är nu trött och kan inte röra vänstra armen o benet och detta är mycket tungt och svårt för de närmaste. Halva tumören kunde tas bort och vi hoppas och ber om ett helande och hjälp. Han är så fin min bror, öppen o glad och sett sin medmännniska, men nu så svårt.
Syster Isi

Jag uppmanar alla att fortsätta be tillsammans med oss för Isis bror! Använd egna ord eller följande formulering:

Gud, tack för att du är nära.
Tack för att du ser oss, när vi har det svårt.
Vi ber för Isis bror.
Vi ber att han skall bli frisk.
Vi ber också för hans familj och närmaste.
Det är svårt att se den man älskar lida.
Vi ber om kraft och glädje mitt i allt.
Vi ber om frid och värme inför julen.
I Jesu namn. Amen.

Tack för din hjälp!

Under rubriken Insändarskörd refererade och kommenterade jag en del skriverier i förra veckans nummer av bl.a. Kyrkpressen. Nu går debatten vidare.
Hela mediacirkusen kring nattvardstvisten har jag ju samlat här: http://tinyurl.com/ysk7y5.

I Kp 51-52/07 (http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP0751.pdf, s. 5) besvarar biskop Gustav Björkstrand prostarna Stig-Olof Fernströms och Henrik Perrets kritik från veckan innan. Han skriver att de "antyder mot bättre vetande att [Halvar] Sandell skulle ha fått anmärkningen för sin predikan vid konfirmationen." Tvärtom fick Sandell den för sitt handlande som bryter mot kyrkolag och -ordning. "Det är en självklarhet att en präst skall följa såväl kyrklig som samhällelig lagstiftning," skriver biskopen, som lovar återkomma med "en längre artikel efter helgerna".
Det ser jag fram emot.

Ulf Särs (som kallar sig "evig teol.stud.") svarar Paul von Martens med samma grundidé som jag hade: att man inte kan ställa utvecklingsstörda och homosexuella mot varann på det sätt som von Martens gör.

En intressant idé kommer Christian Schönberg med; intressant, men orealistisk och rätt osaklig. Han vill inte råka ut för kvinnoprästmotståndare som förrättar gudstjänster, och föreslår därför att motståndarna märks ut på något vis i gudstjänstannonseringen. Hmm.
Om det är till någon ledning, kan jag härmed meddela att jag själv inte är kvinnoprästmotståndare. Ifall det nu var någon som misstänkte något sådant...

Som infödd helsingforsare tycker jag att det är bedrövligt. Som naturaliserad borgåbo utan vidare planer på att återvända berör det mig inte personligen, men det är ändå plågsamt att se.

Jag talar om förnyelsen av församlingsstrukturen i Helsingfors. Jag är född i Norra svenska församlingen, men flyttade efter ett halvt år (tillsammans med mina föräldrar) till Sörnäs svenska församling. Där bodde vi tills vi flyttade till Södra svenska församlingen när jag skulle börja skolan år 1974. Några år senare fusionerades Sörnäs svenska med Tomas församling och upphörde i praktiken att existera. Det tog flera årtionden för verksamheten i f.d. Sörnäs svenska att vakna till liv igen.

Senare har jag också hört till Matteus församling i ett knappt decennium, innan jag 2002 flyttade till Borgå.

De sju svenska helsingforsförsamlingarna blev alltså sex år 1979 (om jag minns rätt) och har så förblivit. På finskt håll har en del sammanslagningar genomförts; den mest betydande var när Helsingfors domkyrkoförsamling slukade flera mindre församlingar någon gång på 1990-talet.

Sedan dess har ytterligare nedskärningar diskuterats, men först nu är processen på gång på allvar. Alla de sex svenska församlingarna (och de 24 finska, för den delen) har sin egen karaktär; Södra svenska, Norra svenska, Tomas, Matteus, Markus och Lukas skiljer sig alla från varann på olika sätt. Hur de än förenas kommer det att bli kulturkrockar. Men det kanske är oundvikligt; det gäller bara att vara medveten om det och försöka göra krockarna så lindriga som möjligt.

Just nu lever församlingarna i limbo. Av de sex kyrkoherdetjänsterna är endast två ordinarie besatta, och den ena tjänsteinnehavaren, Anita Widell i Tomas, har nyss beviljats begärt avsked för pension från 1.1.09. Kvar finns då bara min förre förman Henrik Andersén i Matteus, som också han är nära pensionsåldern. I Helsingfors råder för tillfället rekryteringsstopp, som planeras fortgå tills situationen klarnar. Planerna har varit att den nya strukturen skulle träda i kraft från år 2011, men enligt en nyhet i Kyrkpressen önskar domkapitlet i Borgå stift att det skulle ske redan år 2009 för de svenska församlingarnas del.

Det håller jag verkligen med om! Det är ändå inte så mycket den strukturella osäkerheten som rekryteringsstoppet som föder problem.

Det finns förstås både ekonomiska, administrativa och personalpolitiska orsaker till stoppet. Två (eller flera) församlingar med ordinarie kyrkoherdar kan inte sammanslås om inte alla kyrkoherdar utom en går med på att trappa ned till kaplaner - den återstående blir då förstås kyrkoherde i den sammanslagna församlingen. De "nedtrappade" nya kaplanerna behåller dock sin kyrkoherdelön, så de blir dyrare för arbetsgivaren än en "vanlig" kaplan skulle vara. Ändå kan det säkert vara en prestigeförlust för mången att stiga ner på det sättet - även om en del kanske tycker att det är skönt. Enklast (och billigast) är det hur som helst att sammanslå församlingar när kyrkoherdetjänsterna är obesatta.

Om ett rekryteringsstopp av det här slaget skulle pågå ett år eller så, kunde det säkert vara motiverat, men detta har redan pågått i tre-fyra år och pågår minst ett, men troligast tre år till. Detta är inte sund personalpolitik eller en god behandling av de berörda församlingarna.

Som jag sade, berör detta inte mig personligen. Det finns dock ett motsvarande stopp som kommer mig mycket närmare, och det gäller kontraktsprostvalet i domprosteriet. Men mer om det en annan gång, kanske.

Efter min första sejour på sjukhus vårterminen 2003 (jag var sammanlagt inne i fem omgångar för min ulcerösa kolit) hade det snöat när jag kom hem. Jag tog med mig Joakim (då 1,5 år) och gick ut på vår minimala radhusgård för att skotta, vilket normalt tog under en halv timme. Jag tänkte att det klarar jag galant, och så måste jag röra på mig lite efter att ha varit inspärrad på Mejlans.
Men jag var starkt anemisk. Jag orkade inte mer än kanske tio minuter innan det började gå runt för mig och jag fick sätta mig. Pojken tittade förvånat på mig, med en min av att "Vad gick det åt gubben nu då?"

Är man sjuk skall man tillåta sig att vara sjuk - inte tro att man skall klara samma som när man är frisk. Ibland måste man lära sig det genom försök-och-misstag-metoden.

För en vecka sedan skrev jag om Svenska kyrkans remissvar om samkönade äktenskap. Det gick ut på att själva fenomenet är OK, men att ordet "äktenskap" bör reserveras för heterosexuella förhållanden.

Idag (20.12.07) skriver Kyrkans Tidning att ärkebiskop Anders Wejryd lanserar termen "livsgemenskap".
http://tinyurl.com/2jovgh

Som term är den väl inte så puckelryggig, men varför införa ett nytt ord för ett fenomen som redan har en beteckning?