I Den Danske Folkekirke har en debatt om kvinnliga präster och män som motsätter sig dem flammat upp nu i december, nästan 60 år efter att de första kvinnorna prästvigdes i Danmark år 1948.
Debatten började med den s.k. Håndtrykssaken. Det förekommer nämligen att manliga bokstavstrogna (eller "bibeltrogna" som de felaktigt kallar sig) präster, som medverkar vid prästvigningar, vägrar skaka hand med de kvinnliga ordinanderna (d.v.s. de som blir vigda). Detta handslag tycks höra till prästvigningsformuläret i Danmark. Nu har Karsten Nissen, biskop i Viborg (som är en stad också i Danmark, inte bara i det avträdda Karelen), beslutat att denna vägran inte längre kommer att accepteras. Hittills har han (som den enda av de danska biskoparna) gått med på den av hänsyn till de bokstavstrogna, men det är det alltså slut på nu.
*
- Det hensyn, jeg har taget til modstanderne af kvindelige præster kan ikke opretholdes, da det overskygger den kendsgerning, at mandlige og kvindelige præster er fuldt ud ligeberettigede, skriver Karsten Nissen i en pressemeddelelse.
- Derfor har jeg besluttet at vi ved ordinationer i Viborg Domkirke fremover giver hånd til alle tilstedeværende præster samt til de repræsentanter for menighedsrådene, som deltager i processionen.
Ved en ordinationsgudstjeneste giver præster, der skal indvies, hånd efter præsteløftet er aflagt. I Viborg Stift har praksis indtil nu været, at man kun giver hånd til biskoppen og de såkaldte læsere.
Det er denne praksis, der nu bliver ændret, hvor alle tilstedeværende præster giver hinanden og ordinanderne hånden.
*
Detta kallas en seger för statskyrkan (som ju fortlever i Danmark, till skillnad från t.ex. Sverige och Finland). Beslutet innebär två saker, säger en expert: å ena sidan att kyrkan betonar att präster av båda könen är likvärdiga, men å den andra att också "den kirkelige højrefløj" accepteras. Alla är dock inte av samma åsikt: de konservativa anser sig bli förföljda, medan andra tycker att det klemas för mycket med dem. Men om alla är missnöjda, är detta kanske en god kompromiss?
De problem som uppstår i förhållandet mellan de olika synsätten beror inte bara på biskopar och präster, utan också församlingarnas förtroendevalda har ett ansvar, påpekar en artikel. En del av dem har kanske aktivt diskriminerat kvinnor av teologiska skäl, men det största problemet är att förtroendeorganen inte har ingripit i tid när problem har uppstått.
Något som flera intervjuade framhåller är dock, att Danmark inte skall gå Sveriges väg och förhindra prästvigning för dem som inte kan acceptera kvinnliga kolleger. Det skall finnas plats för båda synsätten i Folkekirken, säger man. Och som en ledare i Kristeligt Dagblad uttrycker det:
*
Man kan ikke både nyde godt af frihed og rummelighed og så samtidig lade det gå ud over kolleger og samarbejde – og i sidste instans sagen. Og det er vel sagen, forkyndelsen af kristendommen, der er det fælles anliggende for folkekirkens præster – uanset hvilken kirkelig retning de tilhører. Den største hindring for evangeliets frie løb er vel næppe de kvindelige præster, der er med til at bringe evangeliet videre?
Hvis der er enkelte sognepræster, der ikke kan finde ud af at opføre sig ordentligt i forhold til deres kolleger, så er det et oplagt indsatsområde for biskopperne. Rummelighed og frihed bør ikke udelukke et vist fælles fodslag. Ikke for at banke anderledes tænkende på plads, men for at holde fast i, at den fælles mission er større end det, der skiller. For sådan er det vel?
*
Kan vi i Finland lära oss något av detta? Situationen är ännu inte utagerad, varken i Danmark eller hos oss ...
Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/12/dansk-kvinnoprstmotstndardebatt.html
