Deus semper maior!

Conservative Judaism has decided to permit the ordination of openly gay rabbis and allow congregations to hold commitment ceremonies for same-sex couples, but at the same time upheld the traditional belief that homosexuality is wrong.

***

Judendomen - eller de mosaiskt troende, om man föredrar den termen - är delad i olika grenar. Här vill jag nämna ortodoxa judar, konservativa judar och reformjudar. De båda yttre rörelserna lever och mår bra, men den konservativa judendomen har under senare år ständigt mist medlemmar till de båda andra.

Det finns många skillnader mellan grenarna (och jag påstår ingalunda att jag är någon expert), men en är frågan om vem som får bli rabbin. Låter det bekant på något sätt?
Ortodoxa judar anser att endast heterosexuella män kan fungera som rabbiner. Reformjudarna tillåter lämpliga personer oberoende av kön eller sexuell läggning att göra det. De konservativa har gått en mellanväg - de tillåter rabbiner av båda könen, men endast heterosexuella personer duger.

Tills nu, alltså. Nu har en grupp ledande konservativa rabbiner beslutat att homosexualitet visserligen är orätt, men öppet homosexuella rabbiner och samkönade vigslar ändå skall tillåtas inom rörelsen. Det låter som en lite konstig kompromiss, men det är väl deras problem…

Nyheter och kommentarer:
* Washington Post 1.12.06: http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/11/30/AR2006113001307.html?nav=hcmodule
* Jerry S. Maneker: http://christianlgbtrights.blogspot.com/2006/12/my-guess-is-that-conservative-judaism.html
* 365gay 6.12.06: http://www.365gay.com/Newscon06/12/120606conserv.htm
* The Jewish Theological Seminary: http://www.jtsa.edu/cjls/

Detta påverkar på inget sätt situationen inom den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, men är ändå en intressant illustration om att vi inte är de enda som måste ta oss en funderare på vad vi gör och inte gör.

I pappersupplagan av dagens Borgåbladet intervjuas Henrik Perret om varför han (som den enda av biskopskandidaterna) inte var med vid biskopsinstallationen i Pernå i söndags. Han är bitter och besviken.

“När människor som jag vigt och vars barn jag har döpt, plötsligt står i tv och säger en massa ledsamma saker om mig, känns det inte bra, säger Perret. Samma förakt och hat har funnits överallt i medierna, i insändare och på bloggar.”

Det sistnämnda torde vara en hänvisning till åtminstone denna blogg.

Jag förstår bra att Perret känner sig ledsen. Han är en bra karl på många sätt. Han är verbalt begåvad, administrativt och kyrkopolitiskt erfaren och djupt engagerad i humana frågor. Allt detta är egenskaper som bra kunde peka på en biskopsstol. Men så har vi den “mindre viktiga frågan” om kvinnliga präster.

Och det är sant att media och den allmänna opinionen mycket långt fastnade vid bilden av kvinnoprästmotståndaren Henrik Perret, så att hans andra sidor inte fick någon egentlig chans att komma fram - och att man blir bitter över sådant är förståeligt. Men just eftersom frågan om kvinnliga präster är avgjord och därmed mindre viktig, vore det omöjligt att ha en biskop med vilken det ständigt skulle bli problem med just denna “mindre viktiga fråga”, när det finns många viktigare frågor att ta i med.

Och att det skulle ha blivit problem visar också Perrets utsagor i Bbl:s intervju:

“Henrik Perret uppfattar inte de kvinnliga prästernas roll vid biskopsvigningen i Pernå som alldeles neutral. Prosten Juanita Fagerholm-Urch och kyrkoherde Helene Liljeström bar den nya biskopens skrud till altaret och assisterade också vid nattvarden.”

Vilka centrala roller de fick, alltså - kåpbärare och assistenter! Ingendera fick ens säga ett ord som hördes ut i TV! Det är alldeles sant att deras roll inte var neutral - de kunde gärna ha fått mer framträdande uppgifter!

“Vidare är [Perret] direkt upprörd över att den assisterande biskopen Christina Odenberg från Lund var där. Julen 2001 välsignade hon två lesbiska teologers partnerskap i Uppsala domkyrka, den ena av dem den förre ärkebiskopens syster Anna-Karin Hammar.
- Så jag upplevde att jag inte hade nånting vid det altaret att göra, säger Perret.”

Jaha. Nå, han har dragit sina slutsatser, och må det vara så. Den som inte vill vara med och leka i sandlådan, reagerar just på det viset.

Och Hencka, innan du tycker att jag nu har varit väldigt elak, vill jag hävda att jag ändå har tolkat allt till det bästa!

*Uppdatering:*
Texten ovan skrev jag på basen av det jag läste i Bbl; slutsatserna är mina egna. Perret kommer med tillrättalägganden både i kommentarerna till detta inlägg på blogspot och på sin blogg. Han ville inte länka till den på min blogg, men jag har naturligtvis ingenting att förlora på att sakliga korrigeringar kommer fram.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/12/perret-vill-inte-vara-med-och-leka.html
http://henrik.perret.nu/2006/12/om-biskopsvigningen.html

An ad for Minute Maid orange juice perverts children to homosexuality - according to this video. Very amusing - and disturbing... http://christianlgbtrights.blogspot.com/2006/12/homocitrus-agenda-although-im-about-as.html

***

En reklam för apelsinsaft anklagas i USA för att försöka förleda barn till homosexualitet. Comedy Central har gjort en video som finns på YouTube. Jag hittade den på Jerry S. Manekers blogg.
http://christianlgbtrights.blogspot.com/2006/12/homocitrus-agenda-although-im-about-as.html

Roande - och oroande...

Bibeln är som känt Guds eviga och oföränderliga Ord. Vi får inte tolka det, utan skall läsa som det står och sedan göra som det står. Och det är vi dåliga på. Jag har t.ex. inte sett någon stenas på länge.

Det finns ett par bibelställen som den avfälliga och ogudaktiga Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bryter mot ständigt och jämt. I både Matt 8:22 och Luk 9:60 kommer Jesus med samma klara budskap: Låt de döda begrava sina döda. Detta är ett av de många bud som vi inte följer, utan i stället tolkar och bortförklarar.

Bibeln är, som vi ser, helt klar på denna punkt: Jesu efterföljare, alltså de som är verkligt kristna, får inte syssla med begravningar och jordfästningar. Den som begraver sina döda är själv död. Begravningar är alltså en stor synd som för evigt skiljer oss från Jesus. Därför är alla lutherska präster och många frikyrkopastorer förtappade och dömda till den eviga elden som väntar djävulen och hans anhang.

Det är inte ens värt att uppmana dem att göra bättring, för synd är synd, och syndens lön är döden. Vänd åter till djävulen, er fader!

In Sweden, the conservative so-called Mission Province has splintered from the Church of Sweden by ordaining their own bishops and pastors. They claim, however, that they still are a part of the C of S, which is denied by the other party concerned.

Now, the Mission Province seems to be interested in expanding to Finland. At least according to the Finnish Luther Foundation (Luther-säätiö) - although they might be using the idea to toot their own horn...

***

I Sverige har den s.k. Missionsprovinsen (http://www.missionsprovinsen.se/) blivit ett eget samfund, en egen kyrka. Den skulle vilja vara en del av Svenska kyrkan, men eftersom den inte erkänner Svenska kyrkans ordning, har det visat sig vara omöjligt.

Det intressanta är att situationen enligt Missionsprovinsen verkar vara endast Svenska kyrkans fel. Svenska kyrkan viger kvinnor till präster och vägrar prästviga sådana som skulle diskriminera kvinnliga präster. Därför känner sig de konservativa krafterna åsidosatta, underkänner Svenska kyrkans biskopars rätt att viga präster och har vigt egna biskopar och präster åt sig. Svenska kyrkan tolkar detta som att de har grundat eget, medan Missionsprovinsen gärna skulle vilja äta kakan och ha den kvar. Och vem vill inte det.

Ett par finländare har också blivit prästvigda av Missionsprovinsens biskopar. Dessa präster verkar nu inom Luther-stiftelsen (http://www.luthersaatio.com/), som kom till allmänhetens kännedom för några år sedan då biskop Eero Huovinen (Helsingfors stift) förvägrades nattvarden i en mässa som stiftelsen ordnade. Biskop Eero ansågs (om jag minns rätt) vara en avfälling eftersom han prästviger kvinnor.

Nu har Kotimaa (4.12.06) i artikeln “Missionsprovinsen "Ruotsissa ja Suomessa"” (http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1077&Itemid=38) citerat en broschyr skriven av en av Missionsprovinsens biskopar, Arne Olsson, och översatt av pastor Petri Hiltunen. Det svenska originalet har jag inte tillgängligt, men efter att ha sett Missionsprovinsens svenska hemsida har jag svårt att tänka mig att den skulle vara så intresserad av situationen i Finland att den skulle utvidga sig hit. Den finska översättningen (http://www.luthersaatio.com/Lahetyshiippakunta2006.pdf) verkar däremot antyda sådana planer.

I och för sig kunde det ju klargöra situationen. Vi har redan nu en handfull lutherska frikyrkor i vårt land, men ingen av dem omfattar mer än något hundratal medlemmar - ja, de flesta ligger väl kring ett tiotal. Om Missionsprovinsen och Luther-stiftelsen anser det vara nödvändigt att isolera sig från Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, så är det väl deras problem mer än vårt.

Korset är den viktigaste (om än inte den äldsta) kristna symbolen. Det symboliserar den frälsning - syndernas förlåtelse och hoppet om uppståndelse och evigt liv - som vi har fått genom Kristi död på korset. Därför sammanfattas den kristna läran av korset som symbol.

Förutom fysiska kors på kyrktak och väggar, på textilier och som smycken, på gravar och i dödsannonser, används korstecknet också som en liturgisk gest. Prästen gör korstecknet över församingen när han eller hon välsignar den, vid dopet gör prästen korstecken över den som skall döpas, och den enskilda kristna kan göra korsets tecken över sig själv vid lämpliga tillfällen. Sådana är exempelvis när Treenigheten nämns, som avslutning på en bön, som "hälsning" när man går in i eller ut ur en kyrka eller kommer till eller går från nattvardsbordet.
Korstecknet kan ses som en fysisk trosbekännelse - den som gör korsets tecken över sig bekänner ju därmed att korset betyder något för den. "Också jag hör till Kristus, den korsfäste!" Med korstecknet påminner man både sig själv och sin omgivning om detta faktum.
Korset är också en välsignelse - man nedkallar Kristus över den, dem eller det som man gör korstecket över.

Hur gör man då korstecknet?
Den västliga traditionen är att man korsar sig själv genom att vidröra pannan, bröstet, vänster axel och höger axel, alltså föra handen uppifrån och ner och från vänster till höger. Om man gör tvärtom, alltså höger till vänster, bildas också ett kors, men detta är den östliga traditionen. Det är inget fel på den heller, men genom att göra korset på det sättet sänder man ut en signal till dem som ser en att man är ortodox - helt OK i sig, men onödigt om man de facto inte är det.
Handens fingrar kan man hålla så att tumme, pekfinger och långfinger är ihop, medan ringfingret och lillfingret är vikta in mot handflatan. Symboliken är att de tre fingrarna påminner oss om den heliga Treenigheten, medan de två fingrarna påminner oss om Kristi två naturer, alltså att han var helt och fullt människa och helt och fullt Gud.

Man kan göra korstecknet över någon annan genom att på samma sätt föra handen uppifrån och ner och från vänster till höger (man spegelvänder alltså inte korset), antingen med fingrarna på samma sätt som ovan, fast då utåt, eller med kanten av handen. Ibland ser man att liturger "ritar" ett kors i luften (uppifrån ner, till mitten, till höger, till mitten, till vänster och till mitten igen), men det är nog att komplicera det hela i onödan.
Det går också att "slå" ett kors (som om man hade deg framför sig) genom att med handkanten pressa först stammen och sedan tvärslån i degen. Detta använder jag själv vid dop och vid nattvardens instiftelse.
Och så kan man med tummen rita ett kors i pannan på någon som man välsignar med handpåläggning. Sätten är många. Som tumregel kan sägas, att bara det känns naturligt och enkelt, är det knappast fel.

[Under studietiden stötte jag förresten på en förunderlig inställning hos några av mina studiekompisar, nämligen att det skulle vara "olutherskt" att göra korstecken. Och det är sant att denna sed låg i glömska i några hundra år, troligen med början på den lutherska ortodoxins tid på 1600-talet när allt "katolskt" skulle röjas undan och man blev mer luthersk än Luther själv.
Ändå praktiserade Luther korstecknet och undervisade om det. Ett exempel är när han i Lilla katekesen skriver att man skall inleda morgon- och aftonbönen med ett korstecken. Detta kunde förstås de "renläriga" lutheranerna inte tåla, så i en finsk översättning av Lilla katekesen skrev man "risti kätesi" (knäpp händerna) i st.f. "risti itsesi" (korsa dig, gör korstecken). Urkundsförfalskning, alltså ...]

Görer portarna höga och dörrarna vida
och häng slingor av grönt över ringmuren din,
dotter Zion, statt upp, att din konung må rida
som en ärones konung,
en ärones konung,
som en ärones konung må draga därin!

Låter harporna ljuda, basunerna stöta
och lägg kläden och palmer för konungens fot,
låt ditt folk strömma ut att sin härskare möta
under glädje och gamman,
glädje och gamman,
under glädje och fröjd gå sin konung emot!

Bortom skyn är hans rike av vin och av honung,
bortom skyn är hans härskarors vapendån,
han är kärlekens konung och frihetens konung
- klinge högt: Hosiannah!
högt: Hosiannah!
klinge högt: Hosiannah, Davids son!

Gustaf Fröding, ur "Nya dikter" (1894)

Idag är det Första söndagen i advent - början på mycket nytt.

Som alltid, infaller idag det kyrkliga nyåret, eftersom ett nytt kyrkoår börjar idag. Gott nytt år, alltså!
Biskop Gustav installerades idag i sitt ämbete, och en ny era i Borgå stift inleddes.
Adventstiden, förberedelsetiden inför julen, började också idag.

Men det är alltså uttryckligen adventstiden, inte julen, som har börjat - fast man på en del håll firar “lillajul” nu, och emellanåt gör bort sig grundligt. Men om man tycker att det är roligt att trampa i klaveret, så är det ju ens eget problem förstås, så länge det inte går ut över andra…

Adventstiden blir allt mer satt på undantag. Ett symptom på detta är att vi allt mer sällan hör talas om adventskalendrar - det som barnen öppnar luckor i kallar i allt högre grad för “julkalendrar”. Det verkar som om den allmänna tidsandan (“Jag vill ha allt, genast!”) skulle ha färgat av sig också på detta. Bort med förberedelsetiden - vi börjar med julen genast! Hit med klapparna!

Men ändå tror jag att det är viktigt att fira adventstiden. Den blir ofta reducerad till Första söndagen i advent - “Hosianna; nu går vi och julshoppar!” - men det är inte korrekt. Adventstiden är en fastetid, en tid för att varva ner, inte upp; en tid för enkelhet, inte slöseri; en tid för avhållsamhet, inte otukt, dryckenskap och frosseri på s.k. lillajulsfester.

Att förbereda julen med en konsumtionsfest är avigt. Kristus, universums Herre, kom till jorden inte i ett palats, utan i ett stall; inte i med pukor och fanfarer, utan med bräkanden och råmanden. I all enkelhet.

Eller kanske tänker vi som förriga killen som sade: “Nog är det underligt att man ska blanda in religion i allt nuförtiden - till och med i julen!”

There is a story about an old Rabbi who once asked his disciples how they could tell when the night had ended and the day began. The disciples thoughtfully considered the Rabbi’s question.

'Could it be,' asked one student, 'when you see an animal in the distance and can tell whether it’s a sheep or a dog?'
'No,' replied the Rabbi.

'Could it be,' another asked, 'when you look at a tree in the distance and can tell whether it is a fig tree or a peach tree?'
'No,' said the Rabbi again.

'Well then, when is it?' his pupils demanded to know.
'It is when you can look at the face of any man or any woman and see that he is your brother or she is your sister. Because if you cannot do this, then no matter what time it is, it is still night.'

- Quoted from the blog A Christian voice for LGBT rights. http://christianlgbtrights.blogspot.com/2006/12/episcopal-leaders-offered.html

På min blogspot-blog har jag har påbörjat en serie inlägg som heter "Gudstjänsten" och som behandlar ... håll i er nu ... gudstjänsten. Jag har tänkt gå igenom hur vi gör när vi firar gudstjänst i Borgå och varför vi gör det.

Den som är intresserad är välkommen på besök. Den som inte är intresserad får låta bli. Jag kommer inte att dubblera dessa inlägg här på ranneliike. så som jag oftast annars gör, utan besök får bero på intresse.

Välkommen! http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/11/gudstjnsten-inledning.html