Korset är den viktigaste (om än inte den äldsta) kristna symbolen. Det symboliserar den frälsning - syndernas förlåtelse och hoppet om uppståndelse och evigt liv - som vi har fått genom Kristi död på korset. Därför sammanfattas den kristna läran av korset som symbol.
Förutom fysiska kors på kyrktak och väggar, på textilier och som smycken, på gravar och i dödsannonser, används korstecknet också som en liturgisk gest. Prästen gör korstecknet över församingen när han eller hon välsignar den, vid dopet gör prästen korstecken över den som skall döpas, och den enskilda kristna kan göra korsets tecken över sig själv vid lämpliga tillfällen. Sådana är exempelvis när Treenigheten nämns, som avslutning på en bön, som "hälsning" när man går in i eller ut ur en kyrka eller kommer till eller går från nattvardsbordet.
Korstecknet kan ses som en fysisk trosbekännelse - den som gör korsets tecken över sig bekänner ju därmed att korset betyder något för den. "Också jag hör till Kristus, den korsfäste!" Med korstecknet påminner man både sig själv och sin omgivning om detta faktum.
Korset är också en välsignelse - man nedkallar Kristus över den, dem eller det som man gör korstecket över.
Hur gör man då korstecknet?
Den västliga traditionen är att man korsar sig själv genom att vidröra pannan, bröstet, vänster axel och höger axel, alltså föra handen uppifrån och ner och från vänster till höger. Om man gör tvärtom, alltså höger till vänster, bildas också ett kors, men detta är den östliga traditionen. Det är inget fel på den heller, men genom att göra korset på det sättet sänder man ut en signal till dem som ser en att man är ortodox - helt OK i sig, men onödigt om man de facto inte är det.
Handens fingrar kan man hålla så att tumme, pekfinger och långfinger är ihop, medan ringfingret och lillfingret är vikta in mot handflatan. Symboliken är att de tre fingrarna påminner oss om den heliga Treenigheten, medan de två fingrarna påminner oss om Kristi två naturer, alltså att han var helt och fullt människa och helt och fullt Gud.
Man kan göra korstecknet över någon annan genom att på samma sätt föra handen uppifrån och ner och från vänster till höger (man spegelvänder alltså inte korset), antingen med fingrarna på samma sätt som ovan, fast då utåt, eller med kanten av handen. Ibland ser man att liturger "ritar" ett kors i luften (uppifrån ner, till mitten, till höger, till mitten, till vänster och till mitten igen), men det är nog att komplicera det hela i onödan.
Det går också att "slå" ett kors (som om man hade deg framför sig) genom att med handkanten pressa först stammen och sedan tvärslån i degen. Detta använder jag själv vid dop och vid nattvardens instiftelse.
Och så kan man med tummen rita ett kors i pannan på någon som man välsignar med handpåläggning. Sätten är många. Som tumregel kan sägas, att bara det känns naturligt och enkelt, är det knappast fel.
[Under studietiden stötte jag förresten på en förunderlig inställning hos några av mina studiekompisar, nämligen att det skulle vara "olutherskt" att göra korstecken. Och det är sant att denna sed låg i glömska i några hundra år, troligen med början på den lutherska ortodoxins tid på 1600-talet när allt "katolskt" skulle röjas undan och man blev mer luthersk än Luther själv.
Ändå praktiserade Luther korstecknet och undervisade om det. Ett exempel är när han i Lilla katekesen skriver att man skall inleda morgon- och aftonbönen med ett korstecken. Detta kunde förstås de "renläriga" lutheranerna inte tåla, så i en finsk översättning av Lilla katekesen skrev man "risti kätesi" (knäpp händerna) i st.f. "risti itsesi" (korsa dig, gör korstecken). Urkundsförfalskning, alltså ...]
