I pappersupplagan av dagens Borgåbladet intervjuas Henrik Perret om varför han (som den enda av biskopskandidaterna) inte var med vid biskopsinstallationen i Pernå i söndags. Han är bitter och besviken.
“När människor som jag vigt och vars barn jag har döpt, plötsligt står i tv och säger en massa ledsamma saker om mig, känns det inte bra, säger Perret. Samma förakt och hat har funnits överallt i medierna, i insändare och på bloggar.”
Det sistnämnda torde vara en hänvisning till åtminstone denna blogg.
Jag förstår bra att Perret känner sig ledsen. Han är en bra karl på många sätt. Han är verbalt begåvad, administrativt och kyrkopolitiskt erfaren och djupt engagerad i humana frågor. Allt detta är egenskaper som bra kunde peka på en biskopsstol. Men så har vi den “mindre viktiga frågan” om kvinnliga präster.
Och det är sant att media och den allmänna opinionen mycket långt fastnade vid bilden av kvinnoprästmotståndaren Henrik Perret, så att hans andra sidor inte fick någon egentlig chans att komma fram - och att man blir bitter över sådant är förståeligt. Men just eftersom frågan om kvinnliga präster är avgjord och därmed mindre viktig, vore det omöjligt att ha en biskop med vilken det ständigt skulle bli problem med just denna “mindre viktiga fråga”, när det finns många viktigare frågor att ta i med.
Och att det skulle ha blivit problem visar också Perrets utsagor i Bbl:s intervju:
“Henrik Perret uppfattar inte de kvinnliga prästernas roll vid biskopsvigningen i Pernå som alldeles neutral. Prosten Juanita Fagerholm-Urch och kyrkoherde Helene Liljeström bar den nya biskopens skrud till altaret och assisterade också vid nattvarden.”
Vilka centrala roller de fick, alltså - kåpbärare och assistenter! Ingendera fick ens säga ett ord som hördes ut i TV! Det är alldeles sant att deras roll inte var neutral - de kunde gärna ha fått mer framträdande uppgifter!
“Vidare är [Perret] direkt upprörd över att den assisterande biskopen Christina Odenberg från Lund var där. Julen 2001 välsignade hon två lesbiska teologers partnerskap i Uppsala domkyrka, den ena av dem den förre ärkebiskopens syster Anna-Karin Hammar.
- Så jag upplevde att jag inte hade nånting vid det altaret att göra, säger Perret.”
Jaha. Nå, han har dragit sina slutsatser, och må det vara så. Den som inte vill vara med och leka i sandlådan, reagerar just på det viset.
Och Hencka, innan du tycker att jag nu har varit väldigt elak, vill jag hävda att jag ändå har tolkat allt till det bästa!
*Uppdatering:*
Texten ovan skrev jag på basen av det jag läste i Bbl; slutsatserna är mina egna. Perret kommer med tillrättalägganden både i kommentarerna till detta inlägg på blogspot och på sin blogg. Han ville inte länka till den på min blogg, men jag har naturligtvis ingenting att förlora på att sakliga korrigeringar kommer fram.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/12/perret-vill-inte-vara-med-och-leka.html
http://henrik.perret.nu/2006/12/om-biskopsvigningen.html
