Deus semper maior!

”MARRIAGE IS SLOWLY DYING IN SCANDINAVIA. A majority of children in Sweden and Norway are born out of wedlock. Sixty percent of first-born children in Denmark have unmarried parents. Not coincidentally, these countries have had something close to full gay marriage for a decade or more. Same-sex marriage has locked in and reinforced an existing Scandinavian trend toward the separation of marriage and parenthood. The Nordic family pattern--including gay marriage--is spreading across Europe. And by looking closely at it we can answer the key empirical question underlying the gay marriage debate. Will same-sex marriage undermine the institution of marriage? It already has.”
http://www.weeklystandard.com/Content/Public/Articles/000/000/003/660zypwj.asp

Claptrap. Since 1995 (when Sweden introduced partnerships), the marriage rate has risen and the divorce rate has dwindled. See statistics on p. 43 of http://www.freedomtomarry.org/pdf/scandinaviaBEPressArticle.pdf.

On another note, see ”The FRC’s Briefs Are Showing. A Critical Examination of the Family Research Council’s Amicus Curiae Brief to the Maryland Court of Appeals Opposing Gay Marriage” by Jim Burroway (http://www.boxturtlebulletin.com/Articles/000,017.htm) Some interesting stuff there…

***

I. 66% av de män som lever i förhållanden har sex med någon annan än sin partner inom det första året, och 90 % har sex utanför förhållandet om det varade fem år.
II. Otrohetsratio för gifta män ligger i närheten av 100 procent.
III. Män med fasta partners har i genomsnitt sex med åtta andra partners per år. Fasta förhållanden – som inte ens är monogama – varar i genomsnitt i 1,5 år.
IV. Endast 15% av männen och 17,3% av kvinnorna har någonsin haft ett förhållande som har varat i mer än tre år.
V. Bland män är långvariga monogama förhållanden nästan helt okänt.

Ungefär så här påstår en undersökning. Ska man tro på siffror av detta slag? Knappast! Undersökningen baserar sig på undermålig metodik, begränsat material och önsketänkande från undersökarnas sida - och det är uppenbart redan p.g.a. de absurda resultat som den kommer fram till, inte sant.

Men eftersom undersökningen inte behandlar heterosexuella utan homosexuella män, blir den genast trovärdig i vissa kretsar (jag ändrade lite i påståendena ovan; se de ursprungliga hos Antigayretorik, som också kritiserar the Family Resarch Council’s undersökning). Önsketänkande, alltså. Det vore löjligt om det inte var så tragiskt.
http://antigayretorik.blogspot.com/2006/12/antigayretoriskt-haveri-frn-family.html

När jag nu hänvisar till Tor Billgrens blogg Antigayretorik, så ska jag ta upp ett annat inlägg (Desinformation om svenska äktenskap/partnerskap i USA) där han tar upp en myt som sprider sig på andra sidan Atlanten. Den går ut på ”att äktenskapet håller på att dö i Skandinavien. Orsak: homosexuella partnerskap. Partnerskapen skall ha devalverat äktenskapet till den milda grad, att äktenskapet som institution är hotad. Och samma utveckling är att vänta i USA, skriver skribenterna hotfullt…
Antigaydebattörerna skyr inga som helst medel. Det är fantastiskt att man kan påstå något som är så oerhört enkelt att motbevisa med enkel statistik.
Partnerskapet klubbades igenom 1994 och började gälla 1995. Fram till idag kan ingen ökning av skilsmässor, eller minskning av antal äktenskap påvisas. Antalet ingångna äktenskap har både ökat i absoluta tal, och per hundratusen invånare. Antalet skilsmässor är i en minskande trend efter en topp kring 1994-95, såväl i absoluta tal, som i jämförelse.”
http://antigayretorik.blogspot.com/2006/12/desinformation-om-svenska.html

Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that. Hate multiplies hate, violence multiplies violence, and toughness multiplies toughness in a descending spiral of destruction....
The chain reaction of evil - hate begetting hate, wars producing more wars - must be broken, or we shall be plunged into the dark abyss of annihilation.

- Martin Luther King Jr.
as quoted on God's Politics.
http://www.beliefnet.com/blogs/godspolitics/2006/12/voice-of-day-martin-luther-king-jr.html

Stiftsdekan Gunnar Grönblom, allmänt kallad GG, avgår vid nyår, meddelar domkapitlet idag. Han är född 1943, så det har spekulerats en del om när han tänker gå i pension. Själv antydde han i något skede att han avgår samtidigt som biskop Erik, och det tycks ju hålla streck i stora drag - biskopsbytet skedde ju nu vid månadsskiftet.

Ändå kommer detta rätt plötsligt. Det är ju bara ett par veckor kvar till nyår. Det innebär förstås att dk inte hinner välja någon efterträdare åt GG innan han går, men han kommer att fortsätta att sköta dekanens uppgifter på 63% (hur man nu har kommit till det talet) tills den nya tillträder.

Få se vem det blir. Stiftsdekanen kunde beskrivas som dk:s andreman efter biskopen (stiftets andreman är domprosten). Behörighetskravet för denna tjänst är högre pastoralexamen, vilket betyder att det är rätt få inom stiftet som är behöriga.
Bland dem finns veterligen ingen kvinna. Det är klart att utomstående sökande kan uppenbara sig - men stora chanser att bli valda skulle de i praktiken knappast ha. Gissar jag.

GG har arbetat vid domkapitlet sedan medlet av 1970-talet, först som notarie och som dekan från år 2004, då denna tjänst inrättades. Han har delvis varit en mycket kontroversiell person, som i vissa kretsar har setts som en grå eminens som har innehaft den verkliga makten i stiftet. Det ingen kan förneka är hans arbetskapacitet och passion för stiftets bästa, även om man kan diskutera hans metoder.
Personligen har jag aldrig haft något otalt med GG, utan han har tvärtom stött och hjälpt mig efter bästa förmåga. När jag var tf khde i Pernå för ett par år sedan var det bara för mig att lyfta luren och ringa GG om det var något jag funderade över. Å andra sidan har jag sett hur det har gått med sådana som satte sig upp mot honom, så jag var noga med att inte ta ihop med honom i onödan. Och det har heller aldrig visat sig nödvändigt.

Oberoende vad man anser om GG, är det en era som nu går i graven, när två av stiftets toppar går i pension nästan samtidigt, biskop Erik efter 24 år och GG efter drygt 30 år i stiftets oförtrutna tjänst. Ni är värda ett stort tack för er trofasthet!

http://evl.fi/EVLUutiset.nsf/Documents/D5F131F20E6CE365C2257243004CB9C6?OpenDocument&lang=SV

Uurainen är en kommun som ligger i Mellersta Finland, 35 km nordväst om Jyväskylä, och som har 3153 invånare. Församlingen, med ca 2500 medlemmar, hör till Lappo stift.
http://www.uurainen.fi/index.php?page=kuntainfo
http://www.evl.fi/srk/uurainen/
http://www.lapuanhiippakunta.fi/

Efter att den förre kyrkoherden gick i pension, har Markku Suokonautio fungerat som tf khde i församlingen. Nu har hans förordnande avslutats i förtid på hans egen begäran. Antagligen hade domkapitlet tagit initiativ till samma åtgärd om Suokonautio inte själv hade hunnit först. Detta skedde trots en namninsamling till Suokonautios försvar - en namninsamling som fick ihop 1300 namn, alltså över hälften av församlingsmedlemmarna!

Officiella orsaker har varit att Suokonautio har misskött administrationen och avvikit från gudstjänstordningen och från kyrkans bekännelse.
Han har haft ekonomichefen att sköta en del av de uppgifter som ankommer kyrkoherden, heter det. Han har varit rätt fri i gudstjänstlivet, såsom han har varit van från sin långa tid som präst i Kanadas lutherska kyrka - t.ex. använt den alternativa trinitariska hälsningen “I Skaparens och Befriarens och Livgivarens namn” och ibland utelämnat synda- och trosbekännelserna för att spara tid. Att detta skulle betyda en avvikelse från kyrkans bekännelse förnekar han dock.
Han har diskuterat detta med biskop Simo Peura och lovat att i fortsättningen hålla sig till handboken. Det hjälpte dock inte.

Källor:
Kotimaa: http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1046&Itemid=38
Ilta-Sanomat: http://www.iltasanomat.fi/uutiset/kotimaa/uutinen.asp?id=1276397&ref=rss
YLE Radio Keski-Suomi: http://lotta.yle.fi/rswebjkl.nsf/sivut/uusi_paivanjutut?opendocument&pageid=Content31B07
YLE Elävät arkistot: http://www.yle.fi/elavaarkisto/?s=s&g=4&ag=27&t=184&a=2239

Vad kan det röra sig om i ett sådant här fall? Det är ju inte frågan om stora läromässiga avvikelser, och också de påstådda administrativa felaktigheterna kan korrigeras. Det räcker inte för att ge foten åt en person som helt tydligt har vunnit den vanliga församlingsbons hjärta.

Det som antyds i nyheterna är att arbetsklimatet i församlingen skulle vara inflammerat, och att det skulle ha varit det i flera decennier redan. Det är ingalunda otroligt att det är så. Arbetsklimatet i alltför många församlingar är faktiskt inflammerat (det är frågan om en rätt liten minoritet, men för många är det hur som helst).
Det finns många faktorer i sådana situationer. En maktmänniska kan (formellt eller informellt) ha tagit över ledarskapet. Andra medarbetare viker undan för att “hålla fred så långt det kommer an på dem” (jfr Rom 12:18), vilket ju låter fromt, men de facto kan bli destruktivt när det leder till att man inte står upp mot ondskan. Också arbetsplatsmobbning är en faktor och ett symptom. Se min uppsats Disciplinärt förfarande i församlingen (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/07/disciplinrt-frfarande-i-frsamlingen.html).

I Mellersta Finland torde pietismen och nypietismen vara starka. Vilken roll har väckelserörelserna i allt detta? Jag vet ingenting, jag bara undrar. Ibland händer det att de blir en församling inom församlingen, och en utifrån kommande, internationellt erfaren och personlig kyrkoherde kan upplevas som ett hot av sådana som upplever att de har en ställning att försvara.
Det var en person med väckelsebakgrund som konstaterade att utvecklingen är som följer: väckelse - väckelserörelse - rörelse. Om man har kommit till ”rörelse”-skedet, kan allt nytt faktiskt upplevas som ett hot.
Med detta vill jag alltså inte anklaga väckelsefolket för att vara sämre människor än andra - utan bara människor. ”Det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej och hå!” som vi sjunger i den gamla kära psalmen om jungman Jansson.

Suokonautio torde vara på väg tillbaka till Kanada, dit han torde vara mer än välkommen. Har vi faktiskt råd att släppa iväg personer av hans kaliber? Skulle vi inte behöva dem här hemma? Suokonautio är ju långt ifrån det enda exemplet…

... where human rights are respected, where people are fed, and where individuals and nations are free.

- Dalai Lama
as quoted on the Hunger Site.
http://www.thehungersite.com/

Det räckte tydligen inte med en.

För några veckor sedan kom det fram att Ted Haggard, som predikade mot homosexualitet, själv är homosexuell. Han var tvungen att avgå från sina betydelsefulla poster inom den amerikanska evangelikala rörelsen.

Nu har samma sak upprepats. Paul Barnes är liksom Haggard en pastor med ett starkt drag av homofobi, men också han har nu ”outats” som homosexuell. Jag bloggade om saken här (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/11/haggard-fick-sparken.html), där du hittar länkar till fler inlägg.

Det är tragiskt. Inte att de är homon, alltså, utan att de är så djupt inne i ”skåpet” att de dessutom ser sig tvungna att börja förfölja sina gelikar. Det är frågan om bedrägeri, självbedrägeri och hyckleri av stora mått.

Skall detta verkligen kallas kristendom? Usch och fy!

365gay: http://www.365gay.com/Newscon06/12/121106pastor.htm
Pam Spauldings kommentar: http://www.pamshouseblend.com/showDiary.do?diaryId=154

Valtaosa suomalaista on kohdannut papin jossain virkatehtävässä kuluneen kahden vuoden aikana. Papin toimintaan oltiin lähes poikkeuksetta tyytyväisiä.

Yli puolet suomalaisista antoi papin toiminnasta kiitettävän arvosanan, 9 tai 10. Välttäviä tai heikkoja arvosanoja antoi vain muutama suomalainen sadasta. Useimmiten pappi kohdattiin kirkollisessa toimituksessa kasteen, avioliittoon vihkimisen tai hautajaisten yhteydessä.

Tutkimusta referoi Kotimaa-lehti.
http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1125&Itemid=38

Oletko samaa mieltä? Kerro kokemuksistasi! Vältä kuitenkin voimasanoja...

***

I en undersökning, som Kotimaa refererar, framgår det att de flesta finländare är nöjda med prästernas beteende och den service som de har gett.
http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_content&task=view&id=1125&Itemid=38

Det är ju trevligt så här ur prästerlig synvinkel.

Men stämmer det? Håller mina läsare med om detta? Vad har ni för erfarenhet av mina prästkollegers verksamhet (och min med, förstås)? Vad är bra, vad borde förbättras?

Undvik gärna svordomar...

Frågan om kyrkan ska vara exklusiv eller inklusiv, följa Bibeln eller Gud, älska sina medmänniskor ovillkorligt eller sätta upp villkor för kärleken … ja, ni vet, homofrågan alltså … den hotar att bli allvarligt kyrkodelande. Detta gäller också våra lutherska kyrkor här i Norden, men speciellt akut är situationen i den anglikanska kyrkogemenskapen.

I USA är det de konservativa som visar tecken på att dra sig ur (http://www.365gay.com/Newscon06/11/113006episc.htm), medan det i England är de liberala (http://www.pinknews.co.uk/news/articles/2005-3231.html). Afrikas ledare håller hårt fast vid sina åsikter - med ett enda glädjande undantag, nämligen Sydafrika (http://www.365gay.com/Newscon06/11/113006safmar.htm).

Som jag har skrivit tidigare, är en skilsmässa tragisk, men en delning i all vänskaplighet, innan situationen blir alltför inflammerad, kan kanske vara hälsosam. Men också den har naturligtvis negativa sidor.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/05/nyhet-kyrkodelning.html

Borgå stifts årsbok trillade in i postlådan idag. I år bär den rubriken “Dyrbar”. Som vanligt är dess upplägg att den börjar med tio artiklar kring värde, värden, värderingar och liknande, så följer en åttio sidors stiftskrönika, där huvudvikten ligger på namnlistor och adressuppgifter till församlingarna och deras anställda samt till kyrkliga organisationer av olika slag. Det är dessa listor som gör att åtminstone jag har årsboken till hands längs med året. Sist kommer sponsorerna till tals i en femton sidors annonsbilaga.

Artiklarna är förstås det innehållsmässigt intressanta i boken. Biskop Erik skriver en avskedskria, minister Ulla-May Wideroos skriver under rubriken “Har värdena någon makt i politiken”, Harry Månsus behandlar miljöfrågor och Anita Höglund blir intervjuad om livet som handikappad. Bara för att nämna några.

Den artikel som (inte särskilt överraskande) intresserade mig mest var skriven av prosten Liisa Tuovinen, som är ordförande för Gemenskapsrörelsen (http://www.yhteys.org/). Att hon i stiftets halvofficiella årsbok får komma till tals under rubriken “De homosexuellas värde och plats i kyrkan” var lite förvånande och mycket glädjande. Redaktörerna Pia Kummel-Myrskog, Jan-Erik Nyberg och Pian Wistbacka ska ha stort tack för detta!

I och för sig är hennes artikel inte särdeles radikal, utan närmast en mild påminnelse om realiteterna: Den kristna kyrkan har varit och är skyldig till diskriminering av personer med annan sexuell läggning än heterosexualitet. Biskopsmötets senaste ställningstagande (från år 1984, om jag minns rätt) är en självmotsägelse: Det är tillåtet att vara homosexuell, men inte att leva ut sin homosexualitet. På vilket sätt är det då tillåtet, frågar man sig.

I slutet av sin skrift citerar hon ett uttalande från Gemenskapsrörelsen (http://www.yhteys.org/broschyr.pdf):
Vi är djupt bekymrade över att till sexuella minoriteter hörande anställda, förtroendevalda och övriga ansvarstagande i församlingar i allmänhet inte har någon annan möjlighet är att antingen tiga om sin sexuella inriktning eller lämna sin uppgift och tom. kyrkans gemenskap.
Homosexuella kyrkligt anställda som lever i ett stadgat och trofast parförhållande ger de kristna kyrkorna och samfunden en möjlighet att erbjuda positiva förebilder åt de medlemmar i kyrkan som hör till sexuella minoriteter. Det skulle bekräfta allas rätt till sakramenten, själavården och den kristna gemenskapen.

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde upp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
“Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.”
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
“Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.”
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
“Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre.”
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
“Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.”
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä och sade:
“Herren prövar blott, han ej förskjuter.”
Och hans maka föll på knä och sade:
“Herren prövar blott, han ej förskjuter.”
Men med glädje sade hon till gubben:
“Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken unnan
och att baka bröd av råg allena.”
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
“Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter;
blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker.”

Johan Ludvig Runeberg, ur "Idyll och epigram, Dikter" (1830)