Deus semper maior!

Väkivalta parisuhteessa on asia, jonka eteen kannattaa tehdä töitä.

- Vantaan Sanomat

Som uppdatering till förra veckans inlägg om kontraktsprostevalet vill jag nämna att i den omröstning som förrättades idag fördelades rösterna som följer:

Helene Liljeström, Sibbo, 16 röster
Mats Lindgård, Borgå, 7 röster
Rolf Steffansson, Pernå, 4 röster
Henrik Weckström, Lovisa, 2 röster

Av de 37 röstberättigade prästerna utnyttjade alltså 29 sin rösträtt, och 55% av dem gav sin röst åt Liljeström. Två av prosteriets kyrkoherdar blev utan röster - antagligen till sin egen stora lättnad.

Nästa vecka kommer domkapitlet att utnämna någon av de tre som fått mest röster till kontraktsprost i domprosteriet för den kommande sexårsperioden. Vi återkommer.

The ultimate test of a moral society is the kind of world that it leaves to its children.

- Dietrich Bonhoeffer

as quoted on the Rainforest Site
http://tinyurl.com/2zlr87

Jag fick e-post från Sverige:
* Hej Karl, mitt namn är [...] och har i samband med mina studier en religionsvetenskaplig inriktning. Just skriver vi B-uppsats varpå jag har valt att fördjupa mig inom ämnet "Troende homosexuella". Ämnet intresserar mig otroligt och anledningen till att jag skriver till dig beror på att ditt namn förekommer i en del forum då du uppfattas som en "homovänlig präst". Min fråga till dig är om du har några problem med att jag ställer några frågor till dig via mejl som används som visst underlag till min uppsats. Självklart får du i efterhand ta del av uppsatsen och även godkänna dina citat innan inlämning.
Tacksam för svar. *

När jag hade svarat jakande, kom så frågorna:

* Hur tror du att Gud förhåller sig till de homosexuella? *

Jag tror att Gud förhåller sig till de homosexuella som till alla andra människor: han älskar oss alla. Samtidigt tror jag att han är bedrövad över det sätt på vilket vi behandlar varandra och vill att vi skall vända oss bort från det onda, återvända till honom och ta emot hans kärlek, så vi också kan leva ut den i relation till varandra. I allt detta spelar vår sexuella läggning ingen roll.

* Hur, när och varför grundades din vänliga inställning till homosexuella? Med tanke på att du själv inte är homosexuell vill säga. *

Tja, det är svårt att sätta ett finger på det. En impuls kom när jag var utbytesstuderande i Strasbourg och där träffade andra skandinaviska teologer med liberal inriktning på den här punkten. Redan innan det hade jordmånen blivit beredd under studierna i Helsingfors. Ändå var det länge närmast frågan om ett akademiskt tänkande snarare än en direkt "vänlig inställning". Småningom mognade jag dock till insikt om att detta är en sjuk punkt i kyrkans liv, och att jag därför måste ta ställning till den och peka på den. Detta gjorde jag första gången i en predikan redan på 1990-talet, men först 2005 blev min inställning offentlig genom en tidningsintervju. Därefter har jag på olika sätt fått stå för denna åsikt.

Bakgrunden är alltså inte är att jag skulle ha haft stora mängder diskriminerade homosexuella i min bekantskapskrets eller så.

* Tror du att de homosexuellas plats inom den kristna församlingen kommer att förbättras/försämras med tiden? *

Både och, misstänker jag. Olika åsikter kommer att få fotfäste i olika församlingar, kyrkor och samfund, och en utkristallisering kommer att ske. Delvis innebär detta att kyrkor med liknande åsikter söker sig till varandra på bekostnad av sådana som har annan åsikt, men delvis innebär detta också en splittring inom de enskilda kyrkorna. Den anglikanska kyrkofamiljen är ett aktuellt exempel på detta.

Ändå tror jag väl att på lång sikt - ja, väldigt lång sikt - så kommer inställningen till homosexualiteten och de homosexuella att bli en likadan icke-fråga som t.ex. avlatshandeln är idag, trots att frågan om avlatshandelns berättigande splittrade den katolska kyrkan på 1500-talet på ett sätt som fortfarande syns.

* Hur känns din egna relation till Gud med tanke på dina åsikter? *

På många sätt tror jag att min gudsrelation är och har blivit starkare av att jag medvetet söker honom och hans vilja utan att låta mig bindas av en bokstavlig tolkning av Bibeln. Jag sätter m.a.o. Jesus över Bibeln. Därmed är också mitt gudsförhållande beroende av mitt förhållande till Jesus, som lever nu, mer än av förhållandet till en textsamling, som en gång har fastslagits men nu måste tolkas.

* Känner du dig aldrig rädd för att gå emot "Guds ord" bibeln och bli nekad tillträde till Guds rike? *

Ibland funderar jag på det där. I min ungdom var jag fundamentalist och kunde med ungdomlig tvärsäkerhet, som bottnade i en lika ungdomlig osäkerhet, utan att tveka slå fast att de mest fantasifulla tolkningar var Bibelns ord. Fantasin behövdes i det sammanhanget för att lyckas skapa en i alla detaljer enhetlig bild av vad Bibeln säger.

Med den erfarenheten i bagaget, och efter att ha insett att detta om något är att förvränga Bibeln och dess budskap, har jag med åren insett att det är Kristus, inte Bibeln, som skall stå i centrum. Bibeln vittnar om Kristus och lär oss mycket om honom, men det är genom tron på Kristus, inte tron på Bibeln, som vi blir frälsta och får "tillträde till Guds rike", som du uttrycker det.

Förresten har jag på bloggen konstaterat redan tidigare, att det är Kristus, inte Bibeln, som är "Guds Ord". I mina mörka stunder upplever jag ibland att det vore enklare att återgå till den fundamentalistiska tolkningen, men så lyser Guds kärlek (bildligen) genom molnen och jag förstår, än en gång, vem jag är kallad att hålla mig till!

* Vad har dina åsikter fått för respons. Negativ/positiv? *

Det varierar stort. De flesta som uttrycker en åsikt är positivt inställda, men detta beror säkert på en inbyggd artighet hos folk - har man ingen orsak att ta strid, så låter man bli. Och bra så, förstås.

Bland dem som är negativt inställda varierar det mellan sådana som konstaterar att vi har olika åsikter (vilket förstås är OK) via sådana som argumenterar emot mig i olika debatter (vilket också är bra) till sådana som anser t.ex. att jag inte är kristen, att jag härstammar från djävulen och att jag borde fråntas mitt prästämbete. De sistnämnda skred från ord till handling genom att anmäla mig för domkapitlet, som dock frikände mig. Då denna väg inte hjälpte, försökte de med att utestänga mig från nattvarden, vilket dock slog tillbaka på dem själva. Efter detta fick jag ett mordhot.

Det som jag själv kanske sörjer mest över är de ekumeniska följderna. Vi har länge haft ett fruktbart ekumeniskt samarbete mellan de olika församlingarna i vår stad, men nu gnisslar det märkbart - och den orsak som anförs är just min inställning till de homosexuella.

En del som är positiva är det däremot med besked. Det gäller folk som säger att min inställning har gjort att de låter bli att skriva ut sig ur kyrkan eller att de skriver in sig igen, och det är ju trevligt. Viktigast för mig personligen är ändå de som direkt berörs av debatten, alltså hbt-folket själva. Där har jag fått uppleva att min inställning och mina åsikter har varit förlösande för sådana som har gått omkring med en mindervärdeskänsla eller en känsla av att vara utanför Guds gemenskap. Jag har alltså fått förmedla Guds kärlek till dem, och det är jag väldigt glad över!

*

Gott om länkar: http://tinyurl.com/3h6bf4

- Vet du vilken musik man brukar använda då man jordfäster en hund?
- Nej?
- Canis Angelicus, så klart!

*

Egen produktion - beklagar ...

Jag skrev ett inlägg i Frågespalten 8.10.06 under rubriken Gud och Allah. På frågan om Gud och Allah är en och densamma sarade jag då "ja och nej". Nu är det aktuellt med lite mer funderingar kring temat.

Om vi ser på den utveckling som sker i Gamla testamentet, märker vi att den ursprungliga polyteismen (som inte är representerad i GT, även om den emellanåt stack upp sitt huvud) gav vika för monolatri. Grekiskans latreia betyder "tillbedjan", och monolatri är alltså tanken om att man endast får tillbe en enda gud. "Alla folk har sina gudar, men vår gud är Gud, och det är honom vi för vår del tillber," är en tanke som förekommer i tidigare delar av GT, exempelvis sådana som kan dateras till kungadömets tid. Den stränga monoteismen gör sitt intåg först i senare delar av GT, sådana som härstammar från exilen i Babylon eller efter den. Tanken här är att det finns bara en gud, och alla andra s.k. gudar är avgudar som är gjorda av människor.

Jag nämner detta därför att tanken på att kristendomens Gud och islams Allah skulle vara olika gudar är ett utslag för monolatri, inte monoteism. Om vi kristna har vår gud och muslimerna sin, betyder det att det finns (minst) två gudar, och frågan blir vilken man skall hålla sig till. Detta är följden av "nej"-svaret i det frågespaltsinlägg som jag hänvisar till ovan.

Om vi däremot räknar med ett "ja" på sagda fråga, och alltså ser att det endast finns en enda Gud, och att skillnaderna kommer av våra mänskliga tolkningar och synsätt, kan vi bibehålla vår monoteism. Dessutom placerar vi oss själva på den plats som oss anstår; att påstå sig veta vem som är en rätt Gud är ytterst arrogant, medan det är bättre att endast komma med uttalanden om vad vi själva anser. Det är klart att skillnaderna mellan muslimsk och kristen gudssyn är så stora att det är frågan om två olika religioner, och det är lika klart att jag anser att det är vi kristna som har rätt (annars vore jag väl inte kristen), men det är ändå inte frågan om olika gudar på ett existentiellt, utan endast på ett ideologiskt plan.

Länkar: http://tinyurl.com/3oq9z8

Texterna för Andra söndagen efter pingst enligt andra årgången

Första läsningen: Am 8:4-8
Hör detta, ni som trampar på de fattiga
och utrotar de svaga i landet!
Ni säger: "När är nymånadsfesten över
så att vi kan sälja säd,
och sabbaten
så att vi får öppna kornboden?
Då skall vi minska måtten
och lägga på priserna
och fuska med vågen,
köpa de fattiga för pengar
och de nödställda för ett par skor
och sälja spillet som säd."
Herren har svurit vid Jakobs stolthet
att aldrig glömma något de gjort.
Skulle inte jorden skälva för detta
så att alla som bor där får sorg?
Skulle inte hela jorden stiga och sjunka
som Nilen, Egyptens flod?

Andra läsningen: 2 Kor 8:1-9
Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga. Och de gav inte bara det jag hade hoppats - efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig. Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva blir fulländad hos er. Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva.
Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Evangelium: Luk 12:13-21
Någon i hopen sade till [Jesus]: "Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig." Han svarade: "Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?" Och han sade till dem: "Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar." Sedan gav han dem en liknelse: "En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: 'Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.' Han sade: 'Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.' Men Gud sade till honom: 'Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?' Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."

Som alla mina kolleger, har också jag ett antal vigslar inbokade längs sommaren. I slutet av april ringde jag runt till brudparen för att boka vigselsamtal, så jag har ett antal sådana nu i maj.

Plötsligt kom det ändå en överraskning. Jag hade kontaktat en brud, som skulle kolla med sin fästman angående hans arbetsturer och sedan ringa tillbaka om vår träff. I stället fick jag höra av kanslisterna att jag kan stryka den vigseln ur kalendern. Att folk ångrar sig händer förstås ibland (och bättre före vigseln än efter den!) men lite överraskande var det nog. När jag undrade varför, fick jag höra att brudgummen inte tyckte om mina åsikter och därför ville ha en annan präst. Sådant lyckas inte alltid, men den här gången gick det tydligen.
Nåja, sådant händer. Eftersom jag har uttryckt mina åsikter, får jag räkna med att alla inte gillar dem. Det har också hänt att folk har velat ha just mig precis p.g.a. mina åsikter, så det jämnar ju ut sig.

Men det var inte slut där. En annan kollega hörde om detta och undrade om jag kunde ta en vigsel som han skulle ha samma junidag som just blev ledig, eftersom han hade något annat program. Varför inte? Klart att jag hjälper en kollega om det är möjligt. Jag fick det andra brudparets uppgifter och ringde upp.
Bruden blev nästan chockad! "Oj nej, har vi inte avbokat kyrkan? Vi ska gifta oss på annan ort!"
Inte heller de ville att jag skulle viga dem. Hmm.

Sådant är livet. Men jag har nog tillräckligt med vigslar ändå...

Min ämbetsbroder Ulf Emeleus skriver i Hbl 21.5 några tankar som jag gärna vill kommentera. Han anser att homofober (som han) inte är rädda för homosexuella, trots att ordet "fobi" i grunden betyder just rädsla eller skräck. Det har han säkert rätt i. Ändå betyder ord inte alltid samma sak som den rot som de härstammar från; ordens innebörd kan anta andra nyanser längs vägen. En klaustrofob har en skräck för slutna rum och kan råka i panik i sådana. En homofob har däremot negativa, men i allmänhet inte panikartade, känslor eller åsikter om homosexuella.

Intressant är att Emeleus lite senare i texten använder ordet "gudsfruktan" - för inte heller det handlar ju om direkt fruktan, alltså skräck eller rädsla, utan där är det frågan om respekt för Gud. Också där har alltså en nyansförskjutning skett, men det sväljer Emeleus tydligen otuggat.

Vidare biter sig Emeleus nog i tummen när han utan vidare jämför förbudet mot homosexuella handlingar med förbuden mot t.ex. stöld eller mord. Att dessa är centrala visas av att de finns med bland de tio budorden, medan förbudet mot homosex inom kristendomen står på samma nivå som exempelvis förbudet mot att ploga med två olika sorters dragdjur eller att ha kläder av två olika sorters fibrer. Ingenting tillnärmelsevis så relevant som Emeleus utmålar, alltså. I ljuset av det dubbla kärleksbudet kan vi med gott samvete lämna detta därhän.

Karl af Hällström
pastor

*

Publicerad i Hufvudstadsbladet 24.5.08
tillsammans med elva andra insändare med samma tema.

Nu blir det val av kontraktsprost i domprosteriet. Den 27 maj samlas prosteriets präster och röstar på någon av kyrkoherdarna, och så utser domkapitlet (dk) en av de tre som har fått flest röster till kontraktsprost för den kommande sexårsperioden.

Jag har lite åsikter om detta (vilket knappast förvånar någon).

1. Den förre ordinarie kontraktsprosten var domprost Lars Schmidt, som avgick med pension 2004. Dk har inte tidigare utlyst kontraktsprostval med motiveringen att domprosttjänsten först skall besättas. Den motiveringen är svag, som vi snart skall se.
Följden har hur som helst varit, att över en halv (potentiell) valperiod har förflutit utan att domprosteriet har haft ordinarie kontraktsprost. Dk kunde förstås inte räkna med en så utdragen process, men när dess längd klarnade kunde väl något ha gjorts.

2. Under den gamla kyrkolagen var domprosten självskriven kontraktsprost i domprosteriet, men i och med 1994 års kyrkolag ändrades detta; domprosten kan förstås fortfarande väljas till kontraktsprost eftersom han är en av prosteriets kyrkoherdar, men automatiken är slopad.
Domprost Schmidt tillträdde 1991 som kyrkoherde, domprost och kontraktsprost, och valdes sedan enligt de nya reglerna från 1994 framåt. Då lär åsikten ha uttryckts att domprosten bör vara kontraktsprost, eftersom han ju ändå rör sig på dk, och kontakten därmed är naturlig.
Argumentet är dock bakvänt. Om domprosten fungerar också som kontraktsprost, sker det en helt onödig maktkoncentrering. Det vore bättre att sprida ut ansvaret på flera än att koncentrera det i få händer. Dessutom är vägen till dk i Borgå inte lång för någon av domprosteriets kyrkoherdar - det rör sig om några få tiotal kilometer (eller mil, om man vill tala rikssvenska).
Därför fanns det inte heller någon egentlig orsak att vänta så här länge med kontraktsprostvalet. Men det är väl för sent att gråta över spilld mjölk.

3. Borgå svenska domkyrkoförsamling är den överlägset största församlingen i prosteriet, liksom Borgå är den överlägset största staden i Östnyland. Detta gör att den borgåcentrerade domprosten kan ha (och har!) svårt att på ett emotionellt plan förstå sig på det storebrorskomplex som de mindre orterna och församlingarna har gentemot Borgå. Detta kände jag själv av under min tid som t.f. kyrkoherde i Pernå för några år sedan. Borgå klarar sig bra på egen hand, men de övriga församlingarna har mer att hämta i ett ökat samarbete.
Därför bör kontraktsprosten vara någon annan än kyrkoherden i den största församlingen. Då kommer med säkerhet också andra samarbetsformer än de lagstadgade att skapas.

Ytterligare en aspekt är förstås, att det finns alltför få kvinnor på ledande poster i stiftet. Det skulle därför inte skada med en kontraktsprost av kvinnligt kön. En av kandidaterna, Helene Liljeström från Sibbo, är mig veterligt kvinna, och jag kommer att rösta på henne.

Men framför allt kommer jag inte att rösta på domprosten - inte för att jag har något emot Mats Lindgård som person, tvärtom, utan för att de strukturella och principiella problemen med en sådan uppgiftskoncentration är för stora.