Deus semper maior!

Kyrka och skola - kulturskillnader mellan grannländerna

Jag blir emellanåt fundersam när jag läser nyheter från den förra västra rikshalvan.

Jag hade två morgonsamlingar i ett par av våra lågstadier för ett par veckor sedan. Eftersom det följande söndag skulle vara kyndelsmässodag, talade jag om Jesus som världens ljus. Så överlämnade jag vårens program för församlingens barnarbete för utdelning till eleverna. Ingen tyckte att det var något konstigt med det.

Tvärtom har vi från församlingens sida ett blomstrande och glädjande samarbete med skolorna på vårt område. I Borgå finns ett gymnasium, två högstadier och ett tiotal lågstadier på svenska, och vi från den svenska församlingen besöker dem alla. Motsvarande samarbete har den finska församlingen med de finska skolorna. Församlingen ordnar också eftisverksamhet, vilket staden betalar oss för, precis som det sker med idrotts- och andra föreningar med motsvarande verksamhet.

Församlingen ordnar jul- och påskgudstjänster för skolor och dagisar, och på högstadiernas och gymnasiets vårfester håller vi andakter. Detta är helt naturligt.

Dessutom kan vi ha samarbete också i olika kriser. Exempelvis var en av våra ungdomsarbetare och jag i ett högstadium i två hela dagar i samband med skolskjutningen i Kauhajoki i höstas. Det behövdes krisarbete, så vi kallades in. Och också det var helt naturligt och uppskattat.

Men den här sortens samarbete tycks vara satt på undantag i Sverige, åtminstone att döma av de rapporter som flyter in. Vårfester arrangeras i kyrkorna, men inga religiösa inslag kan tillåtas. Samma med julen, vilket är ännu konstigare.

En kollega berättade att när hon hade gjort ett några månaders gästspel i Svenska kyrkan, kom hon snabbt hem igen, för när hon skulle hålla någon skolandakt hade hon blivit tillsagd av sin kyrkoherde att hon inte fick nämna Jesus för barnen. Det kändes så främmande och bakvänt att hon tog sin Mats ur skolan.

Detta hukande torde bero på en (i och för sig god) omsorg om dem som inte är kristna. Vad jag har förstått (och erfarit) har ändå inte t.ex. "vanliga" muslimer något emot att man firar t.ex. jul i skolan enligt kristen tradition, bara man inte hindrar dem från att fira sina högtider - ramadan och vad det nu finns. Och närvaron vid religiösa tillfällen behöver ju inte vara obligatorisk för ateister. Omsorgen tycks alltså gå för långt.

Vad säger mina läsare? Är det så här? Skall det vara så här? Borde Finland göra som Sverige eller tvärtom? Eller är det något annat system som borde införas? Kommentera gärna!

Regnbågsmässor, brännmärkning och kvinnlig biskop

Min goda vän och kollega Monica Heikel-Nyberg blev härom veckan intervjuad av FNB. Intervjun publicerades sedan i olika tidningar runt om Svenskfinland - Österbottens Tidning, Vasabladet, Kyrkpressen, Åbo Underrättelser och Borgåbladet är de jag känner till, men det kan ha varit fler.

Vinklingarna är lite olika. ÖT publicerar t.ex. intervjun i sin helhet (regnbågsmässor och Monis brännmärkning och allt), medan Kp koncentrerar sig på att Moni inte tycker att det i detta skede är ändamålsenligt med en kvinnlig biskop. Intressant linjeval ... men inte särskilt överraskande ...

Här är ett utdrag ur intervjun:

*

När [Monica Heikel-Nyberg] var kyrkoherde i Vanda svenska församling ville hon att regnbågsmässan skulle firas i Helsinge kyrka. Mässan hade blivit hemlös och behövde en kyrka, men församlingsrådet sade nej. [...]
Hon känner sig brännmärkt, men ändå vill hon engagera sig i regnbågsfrågor.
-Jag tycker det handlar om en människosyn mycket mera än en bibelsyn. Det handlar om det att alla människor är lika värda och att också främlingen, som är annorlunda än jag, har rätt att vara annorlunda. Det är en fråga om att få uttrycka sitt allra innersta.
Kyrkan kommer i vår att ta ställning till registrerat partnerskap. Heikel-Nyberg tror att kyrkan väljer att begränsa sitt ställningstagande till bara det samhället kräver svar på i detta skede, nämligen välsignelse av registrerat partnerskap. Hon tycker att kyrkan gör klokt i att gå långsamt framåt. Hon vill ändå att kyrkan ska var öppen för alla.
-Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle stå vid altaret och säga att Gud välsigne dig och bevare dig med undantag av dina hemliga tankar om natten eller för ditt sexliv.
Hon tycker att hennes syn på sexuell mångfald motsvarar den syn som de flesta har som hör till kyrkan, även om en högljudd minoritet hävdar en annan syn. [...]
Biskopsvalet närmar sig. [...] Biskopsmötet är de som utformar kyrkans lära och därför har biskoparna traditionellt varit erfarna teologie doktorer.
-Kvinnorna i kyrkan har ännu inte hunnit skaffa både lång församlingserfarenhet och akademiska meriter. Jag är rädd för att en kvinnlig biskop utan mycket stark akademisk grund skulle kunna marginaliseras väldigt lätt. Hennes röst skulle kanske inte ha den tyngd som den borde ha.

*

Ett par kommentarer, och vi börjar bakifrån:

Jag hoppas att vår kyrka snart skulle få en kvinna som biskop. Men Moni har rätt i att det bör vara en kvinna som kan stå sig i den manliga konkurrensen, och någon sådan har jag inte riktigt sett inom Borgå stift. Det finns många präster av båda könen som har för en biskop lämpliga egenskaper, men som brister på någon punkt. Detta bloggade jag om i januari. Då är det särskilt två krav som bör uppfyllas: han eller hon bör helhjärtat följa kyrkans ordning (vilket utesluter en kvinnoprästmotståndare), och han eller hon bör vara teol.dr. Det första kravet är absolut och kan inte ges avkall på; det andra ger problem om det inte uppfylls. I praktiken har Moni alltså rätt. Tyvärr.

I fråga om inställningen till sexuella minoriteter är Moni och jag på samma linje. Hon har betalat ett högt pris genom att hon blev av med sin kyrkoherdetjänst och därefter inte har fått någon ordinarie tjänst trots upprepade försök. Församlingspastorstjänsterna sitter man ju ganska löst på - fast det är ju bra att hon har jobb, förstås.

Själv sitter jag stadigt på min kaplanstjänst här i Borgå, och riskerar knappast att bli utrökt härifrån. Däremot skulle jag antagligen gå Monis öde till mötes om jag någon gång skulle få för mig att söka mig någon annanstans (vilket alltså inte är aktuellt). Till detta kommer ju alla trakasserier som jag har råkat ut för - domkapitelsanmälan, dödshot, nattvardstvist m.m.

Jag önskar Moni styrka och välsignelse i hennes kamp!
En intressant fråga är varför det var viktigt för FNB att göra denna intervju. Det Moni säger är ju bra, men inte ändå så väldigt originellt.

Jag misstänker att det hänger ihop med folks förväntningar på hur kyrkan borde vara - konservativ, ja, rent av reaktionär, otidsenlig, tråkig o.s.v. - vilket säkert är en delorsak till att många skriver ut sig. När man så hittar en präst som är en tänkande, kännande nutidsmänniska kommer det över nyhetströskeln, trots att de flesta av oss präster uppfyller den beskrivningen. Men det är ju bra att någon får komma till tals och visa att bilden är felaktig.

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2009/02/regnbagsmassor-brannmarkning-och.html

Sådden av Guds ord

Texterna för Andra söndagen före fastetiden (Sexagesima) enligt tredje årgången

Första läsningen: Jes 5:1-7
Jag vill sjunga en sång om min älskade vän,
en sång om min vän och hans vingård.
Högt uppe på en bördig sluttning
hade min vän en vingård.
Han luckrade upp den och plockade sten
och planterade ädelt vin.
Han byggde ett vakttorn,
han högg ut ett presskar.
Han väntade sig söta druvor,
men vingården gav honom sura.
Döm nu, Jerusalems män och Judas folk,
döm mellan mig och min vingård!
Vad mer kunde göras för min vingård,
som jag inte redan har gjort?
Jag väntade söta druvor -
varför gav den mig sura?
Nu skall jag låta er veta
vad jag tänker göra med min vingård.
Jag skall ta bort stängslet,
så att den blir skövlad,
jag skall riva muren,
så att den blir nertrampad.
Jag skall låta den förfalla:
där skall inte beskäras, inte hackas,
tistel och törne skall ta överhand.
Och molnen skall jag förbjuda
att fälla sitt regn över den.
Herren Sebaots vingård är Israel,
Judas folk hans älskade plantering.
Han väntade oväld men fann våld,
väntade rätt men fann orättvisa.

Andra läsningen: 1 Kor 1:20-25
Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.

Evangelium: Matt 13:31-33
[Jesus] lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
Han använde också en annan liknelse: "Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat."

Läst: Ondskan

Jan Guillou: Ondskan. Norstedts 1981; 3:e tryckningen 1996. 285 s.

*

Detta är en mycket våldsam bok. Den är fylld av personligt och nära våld och många förnedringar av olika slag - inom familjen, i skolvärlden, på gatorna. Samhället är 1950-talets Sverige, huvudperson är Erik Ponti, författarens alter ego.

Erik får dagligen stryk av sin far och blir därför expert på våld. Han är samtidigt mycket intelligent och bra på idrott. När det gäng som han leder i en skola i Stockholm sviker honom, finner han en fristad i en internatskola på landet. Tror han. Den skolan leds dock genom våldsam pennalism under namnet "kamratuppfostran". Han revolterar och klarar sig faktiskt ända tills han går ur skolan. Då kan han återvända till hemstaden och sätta fadern på plats.

Våldsbeskrivningarna är många och detaljerade. Läsaren får veta vilka ben som krossas, hur det går när man halkar i sitt eget blod och många andra detaljer som jag helst ville vara utan.

Samtidigt är de inte omotiverade, utan är en del av beskrivningen av ett genomruttet system. Den skola som Erik Ponti går i är en återklang av en som Jan Guillou själv gick i; det reportage som Erik skriver om skolan (i en annan bok) motsvarar det som Guillou själv skrev om sin gamla skola på 1960-talet, och som ledde till att skolan stängdes.

Men just på grund av sin verklighetsbakgrund blir Ondskan en desto obehagligare bok. Jag är glad att jag har läst den. Jag kommer aldrig att göra om det.

Ekumenik med likatänkande?

Ibland blir man bedrövad.

Just nu tänker jag på det ekumeniska samarbetet mellan lutherska och pingstkyrkor. Det haltar betänkligt bland.

Ett par exempel: I mars 2007 predikade pastor Per Hall från Filadelfiakyrkan här i Borgå i en av domkyrkoförsamlingens gudstjänster. Tanken var att jag skulle göra en svarsvisit och predika hos dem i maj samma år. Församlingens styrelse behandlade frågan och bedömde mig vara alltför kontroversiell för att de skulle vilja se mig i sin predikstol i detta skede. Pastor Hall försökte argumentera att ekumenik inte handlar om åsiktsgemenskap, utan gemenskap i Kristus, men lyckades inte ändra beslutet. Senare antydde också missionskyrkan att de ville vara med i bojkotten.

Följden av detta var att det dittills blomstrande ekumeniska samarbetet kollapsade. Eftersom pingstförsamlingen inte kunde godkänna mig, som representerade domkyrkoförsamlingen, underkände de också domkyrkoförsamlingen som samarbetspartner. Nu, två år senare, har vi utsett en ny ekumeniskt ansvarig präst, men han har en längre sjukledighet på gång, så i praktiken har ingenting ännu skett.

Till detta kommer att jag träffade ett par pensionerade pingstpastorer på biskopens nyårsmottagning nu senast. Dessa herrar, som jag antar satt med i den negativt inställda styrelsen för två år sedan, hade knappt hunnit hälsa på mig förrän de till min chockerade förvåning började håna mig för min fetma. Eller kanske de menade det skämtsamt? I så fall var det inte hån, utan mobbning, vilket knappast är bättre.

Men det är, som jag brukar säga, bättre att ha fläsket runt midjan än mellan öronen...

Ett annat exempel är den artikel som den store pingstledaren i Sverige, Stanley Sjöberg, skrev i Svenska Dagbladet (8.2.09) inför provomgången av biskopsvalet i Stockholms stift.

* Den som väljs till biskop i Stockholms stift har en avgörande betydelse för hur relationerna kommer att utvecklas till katolska och ortodoxa kristna, med mer än ett hundra frikyrkligt präglade invandrarkyrkor som numera finns i Storstockholm.
* Med en liberal teolog som biskop riskeras en sådan ekumenik.
* En biskop som är mer bibelkritisk än bibeltroende, mer öppen för kulturella experiment kring fantasibilder om Jesus, typ ”Ecce Homo” etcetera, än präglad av respekt inför kristendomens centralgestalt, kommer att öka distansen till den övriga kristenheten. *

För att undvika missförstånd vill jag påpeka att det alltså är Svenska kyrkan, inte Pingstkyrkan, som väljer biskop, och att Sjöberg därmed har blandat sig i en annan kyrkas inre angelägenheter.

Dessutom vill jag påminna om skillnaden mellan liberala teologer och liberalteologer, som jag har bloggat om tidigare.

Kollegan Jeez skriver vist i sitt blogginlägg:

* Det som gör mig ledsen är den kyrkliga politik som flera nu ägnar sig åt. Ekumeniken används som slagpåse. "Välj rätt, annars får det konsekvenser..." Hot har ju använts förr. Och alla val har konsekvenser. Men är detta inte en inomkyrklig angelägenhet? Var det någon som sa något kring utnämningen av senaste metodistbiskopen i Norden? Senaste katolska biskopsutnämningen i Sverige? Pingströrelsen valde en företrädare för sin paraplyorganisation, la någon sig i? Kristi kyrka är delad, men om Svenska kyrkan ska alla få tycka och döma.
* "Välj en kristen biskop" säger de och insinuerar att det finns EN kristendom, EN tolkning av Bibeln och EN riktig Gudsrelation - som uppenbarligen (?) inte präster och lekfolk i Stockholms stift omfattas av. Eller genom detta valet visar om de står för eller inte. För att inte tala om kandidaterna... "Nej, nej. Så är det inte alls" svarar någon. Men det som sägs mellan raderna är tydligt.
* Men tänk om det faktiskt är så att Guds ande rör sig i var och en av oss präster och elektorer som röstar imorgon. Tänk om Gud gör sin vilja känd genom människor här och nu, genom människor som är pålästa i Bibeln, som har levande Gudsrelationer och som i djup tro på Jesus Kristus forfarande väljer någon sk liberal till biskop. Tänk om. *

Situationen i Sverige är alltså den samma som i Borgå. "Vi kan ha ekumeniskt samarbete med alla kristna, förutsatt att de tänker precis som vi."

Ursäkta mig medan jag spyr.

*

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2009/02/ekumenik-med-likatankande.html

Four options in reading Paul

On his blog The New Christians, Tony Jones quotes an insightful comment made by Mike Morrell. Here is part of the comment:

*

What follows is not an attempt to change anyone's mind about the sinfulness or blessedness of homosexual orientation and practice. We all have our perspectives, and they change like glaciers, not ice cubes. Rather, I want to lay out in as concise a manner as possible my own readings, prayer, and reflection in this these past few years, showing essentially four different options people of faith have in this regard. I'm pretty sure we all fall into one of these four understandings. My goal in showing them in a descriptive, matter-of-fact manner is to humanize all four perspectives, so that we don't demonize one another.

By way of a quick prelude: I will not be handling any Old Testament passages that describe or seem to describe homosexual activity as an 'abomination.' That is because these very same passages (as GodHatesShrimp.com humorously points out) describe many other things as 'abominations,' our English translations belying the fact that this word simply denotes that which is cultically unacceptable to the ritual purity of set-apart Israel. So I will exclusively look at the three New Testament passages, which all happen to be by Paul (Jesus doesn't mention homosexuality in the Gospels). I'm not even going to go into Paul's passages in-depth, but they're the ones in I Corinthians 6, Romans 1 and 1 Timothy 1:10.

The four options, as I've seen them, are as follows:

1.) Paul *is* addressing contemporary homosexual orientation / practice and this *does* matter
2.) Paul *is* addressing contemporary homosexual orientation / practice and this *doesn't* matter
3.) Paul *isn't* addressing contemporary homosexual orientation / practice and that *does* matter
4.) Paul *isn't* addressing contemporary homosexual orientation / practice and it *doesn't* matter

1.) This is the standard view in most evangelical churches as well as the official Roman Catholic and East Orthodox perspective. In essence, our English translations of 'homosexual' in the NT are to be trusted and affirmed as addressing precisely the same kind of homosexual orientation and activity as we see today among monogamous and non-married homosexual persons. Because Scripture is inspired and profitable for teaching, we should see this as prescriptive for moral and Godly living today, teaching it accordingly.

2.) Paul is talking about contemporary homosexual orientation/action, but it's up to us, the Church, to decide whether this is binding for today. Now lest you think this is an option only for hippie-dippy liberal revisionists, think again: The church *always* interprets Scripture for today. The evangelical church, for instance, decided that was Jesus told one guy (Nicodemus) about being 'born again' was binding on all people everywhere, whereas what he told another guy (the rich young ruler) about selling all possessions and giving them to the poor was virtually never applicable! We've also decided that Peter's admonition of women not to wear braids or jewelry because of sinful pride was culturally-conditioned and temporary, as is Paul's admonition of women to wear head-coverings, even though he seems to appeal to some pretty cosmic and universal principles for doing so. In the same manner, some good Christian people (and churches) conclude that Paul was simply mistaken about homosexual orientation & practice, or that his teaching was culturally-appropriate for his era but actually harmful and contrary to the Gospel for ours. We the Church are always 'binding and loosing' interpretations of our Holy Writ... an awesome and wonderful responsibility.

3.) Many biblical scholars puzzle over the actual meaning of arsenokoitai, the Greek word Paul used which is translated from King James on as 'homosexuals.' (See explanation) In short, many think that Paul is writing about pedastry - man-boy love - and temple prostitution where otherwise 'straight' people become 'gay for a day' (only not really) to engage in debasing pagan rituals. So Paul is in fact, according to this perspective, writing about the primacy of love and consideration, and against harmful idolatry. 2,000 years of translation later and we lose sight of context and original intent. Most sociologists agree that contemporary loving, monogamous homosexual orientation didn't even exist until relatively contemporary times... therefore we are dealing with, strictly speaking, an 'extra-biblical' phenomenon that should, perhaps, be looked at through a different lens than seemingly 'obvious' passages in Scripture. We should instead appeal to Jesus and Paul's clear teaching on love, freedom and liberty of conscience, while upholding healthy Christian standards of monogamy and sexuality that we'd encourage anyone of *any* orientation to keep as best as possible.

4.) Number 4 is a bit of a non-sequitur, as I think you can see. : )

*

Thank you, Mike!

http://pastorbastard.blogspot.com/2009/02/four-options-in-reading-paul.html