Jan Guillou: Ondskan. Norstedts 1981; 3:e tryckningen 1996. 285 s.
*
Detta är en mycket våldsam bok. Den är fylld av personligt och nära våld och många förnedringar av olika slag - inom familjen, i skolvärlden, på gatorna. Samhället är 1950-talets Sverige, huvudperson är Erik Ponti, författarens alter ego.
Erik får dagligen stryk av sin far och blir därför expert på våld. Han är samtidigt mycket intelligent och bra på idrott. När det gäng som han leder i en skola i Stockholm sviker honom, finner han en fristad i en internatskola på landet. Tror han. Den skolan leds dock genom våldsam pennalism under namnet "kamratuppfostran". Han revolterar och klarar sig faktiskt ända tills han går ur skolan. Då kan han återvända till hemstaden och sätta fadern på plats.
Våldsbeskrivningarna är många och detaljerade. Läsaren får veta vilka ben som krossas, hur det går när man halkar i sitt eget blod och många andra detaljer som jag helst ville vara utan.
Samtidigt är de inte omotiverade, utan är en del av beskrivningen av ett genomruttet system. Den skola som Erik Ponti går i är en återklang av en som Jan Guillou själv gick i; det reportage som Erik skriver om skolan (i en annan bok) motsvarar det som Guillou själv skrev om sin gamla skola på 1960-talet, och som ledde till att skolan stängdes.
Men just på grund av sin verklighetsbakgrund blir Ondskan en desto obehagligare bok. Jag är glad att jag har läst den. Jag kommer aldrig att göra om det.
