Kyrka och skola - kulturskillnader mellan grannländerna

Jag blir emellanåt fundersam när jag läser nyheter från den förra västra rikshalvan.

Jag hade två morgonsamlingar i ett par av våra lågstadier för ett par veckor sedan. Eftersom det följande söndag skulle vara kyndelsmässodag, talade jag om Jesus som världens ljus. Så överlämnade jag vårens program för församlingens barnarbete för utdelning till eleverna. Ingen tyckte att det var något konstigt med det.

Tvärtom har vi från församlingens sida ett blomstrande och glädjande samarbete med skolorna på vårt område. I Borgå finns ett gymnasium, två högstadier och ett tiotal lågstadier på svenska, och vi från den svenska församlingen besöker dem alla. Motsvarande samarbete har den finska församlingen med de finska skolorna. Församlingen ordnar också eftisverksamhet, vilket staden betalar oss för, precis som det sker med idrotts- och andra föreningar med motsvarande verksamhet.

Församlingen ordnar jul- och påskgudstjänster för skolor och dagisar, och på högstadiernas och gymnasiets vårfester håller vi andakter. Detta är helt naturligt.

Dessutom kan vi ha samarbete också i olika kriser. Exempelvis var en av våra ungdomsarbetare och jag i ett högstadium i två hela dagar i samband med skolskjutningen i Kauhajoki i höstas. Det behövdes krisarbete, så vi kallades in. Och också det var helt naturligt och uppskattat.

Men den här sortens samarbete tycks vara satt på undantag i Sverige, åtminstone att döma av de rapporter som flyter in. Vårfester arrangeras i kyrkorna, men inga religiösa inslag kan tillåtas. Samma med julen, vilket är ännu konstigare.

En kollega berättade att när hon hade gjort ett några månaders gästspel i Svenska kyrkan, kom hon snabbt hem igen, för när hon skulle hålla någon skolandakt hade hon blivit tillsagd av sin kyrkoherde att hon inte fick nämna Jesus för barnen. Det kändes så främmande och bakvänt att hon tog sin Mats ur skolan.

Detta hukande torde bero på en (i och för sig god) omsorg om dem som inte är kristna. Vad jag har förstått (och erfarit) har ändå inte t.ex. "vanliga" muslimer något emot att man firar t.ex. jul i skolan enligt kristen tradition, bara man inte hindrar dem från att fira sina högtider - ramadan och vad det nu finns. Och närvaron vid religiösa tillfällen behöver ju inte vara obligatorisk för ateister. Omsorgen tycks alltså gå för långt.

Vad säger mina läsare? Är det så här? Skall det vara så här? Borde Finland göra som Sverige eller tvärtom? Eller är det något annat system som borde införas? Kommentera gärna!