Deus semper maior!

Anne kom med en fråga till Frågespalten:
"Hur skulle du råda i ett moraliskt dilemma som det jag hamnade i? Jag blev gravid trots att jag åt p-piller med en man som jag visste att jag inte ville dela mitt liv med. Jag gick till hvc för att få remiss för en abort, men råkade ut för en kristen läkare som vägrade remittera mig såvida jag inte berättade för pappan om graviditeten. Jag tyckte det var min sak, han var 11 år äldre och jag hade på känn att han gärna kunde tänka sig barn. Jo, det gjorde han och försäkrade på heder och samvete att han skulle ta sin del av ansvaret och alltihop. Jag lät mig alltså övertalas även om jag innerst inne visste att det där förhållandet inte skulle komma att hålla, speciellt inte med barn inblandade. Och det blev precis som jag befarade. Han fortsatte leva sitt liv som om ingenting hänt efter den första nyhetens behag-månaden. Hade vi inte fått barn ihop hade vårt förhållande strandat mycket snabbt tror jag, men nu höll vi ihop genom en graviditet till och i totalt sju år innan det helt enkelt inte gick längre. Men, frågan är alltså, hur skulle du råda i en sådan situation som jag var i då när jag blev gravid första gången? Göra abort eller föda ett barn till ett förhållande som man faktiskt vet inte kommer att kunna hålla?"

Svåra frågor igen. Bra så. Här finns flera problemställningar: Kvinnans rätt till abort, mannens rätt att påverka beslutet om sitt barn, barnets rätt till liv, de eventuella föräldrarnas inbördes förhållande.

Jag vill börja med att konstatera att jag är för laglig abort. Den rättigheten får inte på något sätt begränsas med juridiska medel. Då skulle situationen spåra ur, de olagliga aborternas antal skulle öka och lidandet likaså. Sedan är det en annan sak att antalet aborter är för högt - men det måste vi hitta andra sätt att råda bot på. Abort borde man ta till endast som en sista utväg - att använda abort i stället för någon preventivmetod är nog ansvarslöst. I ditt fall är detta ju inte fallet, eftersom du åt p-piller, men ändå blev gravid.

Den som är gravid bör alltså ha en juridiskt (om än inte nödvändigtvis moraliskt) obegränsad rätt till abort.

Nå, efter detta konstaterande kommer de modererande synpunkterna. Det barn som den gravida kvinnan bär är inte endast hennes. Det har också en far, och även han har rättigheter i sammanhanget. Han kan avsäga sig sina rättigheter, exempelvis genom att ge sig av, men i grunden har han sådana. Kvinnan bör därför lyssna till honom innan hon fattar sitt beslut, och i ett förhållande borde beslutet helst fattas gemensamt. Jag förstår alltså hur läkaren tänkte, jag upplever att tanken är korrekt, men jag är inte helt säker på att det var läkarens sak att handla som han gjorde.

Sedan sätter jag ett litet frågetecken för utgångspunkten att man föder barn “till ett förhållande”. Självklart är det bäst för ett barn att det är flera vuxna som delar på uppfostrandets börda - för jobbigt är det! Lika klart är det att det är bäst om ifrågavarande vuxna kommer väl överens - ett kärlekspar är ju grundsammansättningen - för det ger barnet den psykiska trygghet som det behöver. Men bör inte barnet få födas för sin egen skull, inte för föräldrarnas? Skulle du vilja vara utan det barn som föddes?

Ändå tror jag att jag förstår vad du menar: att det redan från början lutade mot att mannen skulle bryta upp.

En lätt situation var du verkligen inte i. Det fanns tre grundlösningar: Göra abort, föda barnet och uppfostra det tillsammans med dess far, eller föda det och uppfostra det ensam. Du anade redan då att de två sistnämnda alternativen i praktiken var synonyma.
Hur skulle jag råda en person i motsvarande situation, undrar du. Jag skulle försöka hjälpa henne att för sig själv reda ut för- och nackdelar med alla alternativen. Jag har inte mandat att fatta något beslut för någon annan. Eventuellt skulle jag uppmana henne att behålla barnet, men jag skulle sträva efter att stöda henne oberoende av vilket beslutet än blev - för oberoende kommer hon att få det svårt på något plan.

I det gamla sjömanstorpet
drog den utsände i klocksträngen.
En fårskälla sa ett vänligt
pastoralt välkommen. I den lilla
gummans ansikte lyste glädjen,
humorns rynkor i ögonvrån,
fönstrets pelargonium
blommande i den kärleksfulla omvårdnadens skimmer.
I doften av nystruken tvätt
och jungfrumarie sänghalm
bjöd gungstolen ut sina kurvor,
vävstolen visade en bit
grann trasmatta.

Medan den outtalade frågan
om ensamheten svävade
i rummet, sa hon: Alla dagar
får jag besök, och det är
mycket noga med städningen.
För hans skull måste allting vara rent
ända in i tomtevrårna.
Och du tror mig inte
om jag säjer va han sa
en dag, alldeles som i visan:
"Du är så vacker för mina ögon!"
Det sa han till mig, gamla skruttna mänska!
Han kommer också i dag,
han kommer när det skymmer,
han kommer när jag tar fram
och läser vad han en gång sade:
"Se, jag är med dig alla dagar."

Hjalmar Krokfors, ur "Varför så orolig?" (1974)

Act Against Homophobia (AAH) is an initiative caused by the Faroese Government's homophobic legislation. The Faroese Government refuses for instance to make discrimination of people because of their sexual preferences illegal. This means that in the Faeroe Islands, discrimination of homosexuals is perfectly legal according to the law.

This protest is to show the Faroese Government and Parliament that whether or not it is in the name of Christianity, the surrounding world does not find discriminating acts against homosexual people acceptable. This kind of legislation is a serious violation of The United Nations' Declaration of Human Rights (http://www.un.org/Overview/rights.html).

Unfortunately, right now violence and discrimination against people who have spoken up about their homosexuality in public is not uncommon in the Faroe Islands. And because there is no law to protect the homosexual minority against such discrimination, it is often considered legal and acceptable to commit these actions against homosexuals.

Please sign this protest! I’ve already done so.

http://www.act-against-homophobia.underskrifter.dk/index.php

Den 12 november 2006 förrättas två val i Borgå svenska domkyrkoförsamling (och alla andra församlingar i vår kyrka). I Borgå väljer vi ett nytt församlingsråd på 12 personer samt 16 nya representanter i gemensamma kyrkofullmäktige (där Borgå finska församling har 25 representanter, alltså summa 41). Dessa kommer att leda församlingslivet under fyraårsperioden 2007-10: gemensamma kyrkofullmäktige leder den kyrkliga samfälligheten, medan församlingsrådet leder den enskilda församlingens verksamhet.

Gemensamma kyrkofullmäktige, som sammanträder tre till fyra gånger per år, fattar beslut som är avgörande för de anställda, verksamheten, fastigheterna och gravgården. Av dem som skall representera församlingsborna i gemensamma kyrkofullmäktige krävs god samarbetsanda på kristen grund samt förmåga att överblicka verksamheten och ekonomin inom den svenska och den finska församlingen och den kyrkliga samfälligheten.

Församlingsrådet sammanträder c:a 11 gånger per år. Till dess uppgifter hör att vara med och planera, utveckla och besluta om församlingens verksamhet. Dit hör bl.a. arbetet bland familjer, barn och ungdomar, gudstjänst- och musiklivet, diakoniarbetet och musikverksamheten. Dessutom är det värt att minnas att församlingsrådet utser elektorer i biskopsval och röstar i kyrkomötes- och stiftsfullmäktigeval.

Rösträtt i valet har den som senast 15.8 är antecknad som skriftskolgången, närvarande medlem i församlingen och som fyller 18 år senast på valdagen.

Kyrkan har som mål att det i varje församling ska finnas förtroendevalda i olika åldrar och livssituationer. På så sätt representerar de församlingsmedlemmarna så brett som möjligt och kan ställa sina kunskaper och sin livserfarenhet till församlingens förfogande. Ett speciellt önskemål är att antalet unga vuxna bland de förtroendevalda ska öka.

En möjlighet att bekanta dig med kandidaterna har du på valmaskinen (http://www.valmaskin.fi/), som öppnar den 30 oktober (trots att den själv uppger ett annat datum). Se också nyheterna: http://evl.fi/EVLUutiset.nsf/Documents/D23FCDDD3524F2D6C2257213002E559F?OpenDocument&lang=SV och http://evl.fi/EVLUutiset.nsf/Documents/7A91708E17045C01C225721300378EB1?OpenDocument&lang=SV.

Genom att rösta i församlingsvalen kan du bidra till att också dina önskemål och intressen beaktas i din församling – må den vara Borgå svenska domkyrkoförsamling eller någon annan.

Soffan hinner du nog ligga på senare…

Jag hade en jordfästning i förmiddags och en vigsel sent på eftermiddagen. Jag hann visserligen på ett hembesök där emellan (i eget hem, alltså), men dagen drog ändå ut en smula. Prästen kan inte gärna sticka från bröllopsfesten förrän bröllopstårtan är äten, brukar jag tycka. Nå, den här gången gick det barmhärtigt snabbt - ibland får man bokstavligen vänta i timtal mellan rätterna. Det är helt trevligt och viktigt att som vigselpräst delta i bröllopsfesten, men ibland blir det ansträngande också...

Dagens obehagligaste var ändå gravläggningen. På Näsebackens begravningsplats är det alltid kallt, men idag när det blåste halv storm var det fruktansvärt. Den kalla hårda vinden hindrade mig stundvis från att andas, så att jag blev yr av syrebristen. Som tur var hittade jag ett träd att stå bakom. Det lättade efter ett slag, och de andra verkade inte ha sådana problem som jag (de bara frös, såg jag), men det var inte direkt njutbart precis.

Desto njutbarare var det att komma in på minnesstunden, bjudas på Furunäs’ underbara kaffe (det bästa i Borgå!) och smörgåsar, inte smörgåstårta!

Vi har nu som hastigast sett på äktenskapet ur deras synvinkel som är (eller borde vara) gifta, och ur deras vars äktenskap har gått i kras. Det finns en grupp av människor som inte ännu har kommit fram, nämligen de som är ogifta och som tänker eller måste förbli det.

Vilket civilstånd vi har påverkar förvånansvärt många områden av livet, men kanske särskilt det sociala livet. När man gifter sig, skiljer sig eller blir änka eller änkling, förändras ens umgängeskrets. Man umgås med sådana som är i samma livssituation som man själv, och då livssituationen förändras, blir också vänkretsen annorlunda. Den vanliga modellen är ju att man först är singel, sedan gifter sig och får barn, och sedan får äktenskapet upplöst – må det sedan vara genom skilsmässa eller genom den andra partens död. Den här modellen styr alltså också vårt sociala liv. Det här gör att någon som inte ger sig in i den här utvecklingsmodellen kan hamna i ett slags socialt vakuum. Alla de gamla vännerna gifter sig, och man faller bort ur deras umgängeskrets. Ingen planerar att så skall ske, och ingen menar något illa med det, men så sker i alla fall.
Samtidigt har en som är ogift också fördelar jämfört med den som lever i en familjesituation. Förutom att vi alla, oberoende av civilstånd, har ett allmänt ansvar för våra medmänniskor, har ju den som är gift ett specifikt ansvar för dem som den lever med. Den ogifta kan satsa mer på livet utanför hemmet och på att medvetet utveckla sig själv som människa än vad den som är gift kan göra.

Oberoende av om vi är gifta eller ogifta, oberoende av om vi har barn eller inte, så har vi som kristna samma grunduppgift. Den sammanfattas i två tankar från Nya testamentet, nämligen det Dubbla kärleksbudet och den Gyllene regeln. Den Gyllene regeln lyder: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Mt 7:12). Det Dubbla kärleksbudet lyder, lite förkortat: ”Du skall älska Herren din Gud [över allting] och din nästa som dig själv” (Lk 10:27).

Det är inte äktenskap eller föräldraskap som är livets mening. Livets mening är att leva i kärlek och närhet till livets Herre. Celibat kan antingen hjälpa eller stjälpa när vi vill utveckla ett levande Gudsförhållande. Skilsmässor är aldrig trevliga, men de behöver inte vara en slutgiltig katastrof, bara vi minns att räkna med Gud också i den situationen.

Vilken livssituation vi än befinner oss i, kan vi ändå leva ett kristet liv i Guds närhet. Gud lämnar oss aldrig, han förkastar oss aldrig, även om vi kanske någon gång tar avstånd från honom. Tron på Gud skyddar oss inte som sådan från att hamna i svårigheter, men den kan ge oss styrka att komma igenom svårigheterna. Det är vi som kristna kallade att få del av.

I det förra inlägget om civilstånd skrev jag om vigseln. Den är en skyddsmekanism som vill skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre.

Men skilsmässostatistiken visar tyvärr, att alltför många äktenskap i vårt land och i hela västvärlden slutar i skilsmässa, fastän de är ämnade att vara livet ut. Vad detta beror på är svårt att säga. Också här finns det säkert en mängd orsaker. Eventuellt spelar här in faktorer som att parterna inte har varit villiga att arbeta tillräckligt hårt på sitt förhållande eller att man redan vid vigseln höll en mental bakdörr öppen – i stilen ”om det här inte fungerar, så kan man ju alltid ta ut skilsmässa”.
Om det krisar till sig i äktenskapet skall man inte vara för stolt för att söka hjälp. Bl.a. kyrkan står till tjänst med olika former av par- eller familjeterapi som leds av professionella terapeuter – och som dessutom är avgiftsfri. Ta kontakt med församlingen så kan vi skaffa fram mera info åt er.

Men om det nu har gått så olyckligt att ens äktenskap har kraschat – är man då en dålig människa, en förlorare, en större syndare än alla andra? Nej – nej. Livet är inte svartvitt. Vi misslyckas alla på olika sätt. Det att jag lyckas på ett område där du misslyckas ger inte mig rätt att se ner på dig, för du lyckas säkert med något som jag i min tur misslyckas med. Vi sitter alla i samma båt. Det betyder inte att vi skall sträva till att misslyckas, men om vi misslyckas, så är vi varken de första eller de sista. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne,” säger Jesus till dem som anklagar äktenskapsbryterskan (Jh 8:7).

Vad kan man då göra? Ett misslyckande på det äktenskapliga planet kan leda till sorg, hat eller bitterhet, och då bör man arbeta med dessa känslor, kanske med hjälp av någon utomstående. Det kan också vara bra att granska vad som gick snett innan man ger sig in i ett nytt förhållande, så att inte de gamla felen upprepas.
Dessutom kan den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra. Och också det kan vara mycket viktigt efter en skilsmässa. Utan förlåtelse på olika plan, står vi bara och stampar på stället. Vi har fastnat i skilsmässan, i stället för att kunna gå vidare med våra liv.

Hur är då det där med att gifta om sig efter en skilsmässa? Jag vill citera Katekesens kommentar till det sjätte budet: "Det är ansvarsfullt och allvarligt att besluta sig för att ingå nytt äktenskap. De som träder fram inför Gud och människor i ett sådant syfte gör det därför att de vill leva i ömsesidig trohet, men också i övertygelsen om att de behöver både nåd och förlåtelse."

Jag förrättade högmässa i Pernå kyrka. Det var förkylningstider, och jag hade snuva, även om jag annars var i någorlunda skick.

När jag hade hållit min predikan uppe i predikstolen och skulle gå tillbaka till altaret under kollektpsalmen, gjorde jag en avstickare till sakristian för att snyta mig. Ordentliga långdragna trumpetstötar. Vaktmästaren, som höll på att ta upp kollekt, rusade plötsligt tillbaka till sakristian för att säga till att allt hördes ut i kyrkan - jag hade nämligen glömt att stänga av min trådlösa mikrofon!

Vi inom kyrkan anklagas ibland för att inte intressera oss för annat än vad som sker i sängkammaren. Den anklagelsen anser jag vara felaktig. Vi vill motarbeta allt sådant som kan vara till skada för någon. Det sexuella har ett intresse i det här sammanhanget, eftersom det är ett så intimt område inom det mänskliga livet, att skador där tränger väldigt djupt och kan vara betydligt smärtsammare än skador på andra områden. Men ändå vill jag framhäva att det inte är vi kristna som i första hand håller sexualiteten och dess olika uttrycksformer framme i samhället, utan det är nog betydligt mer kommersiella krafter som utnyttjar den för sina egna marknadsmässiga syften.
Efter att ha sagt detta vill jag ändå se på äktenskapet ur några olika synvinklar.

Det är allt mer utbrett i vårt samhälle att man bor tillsammans utan att ha gått igenom den juridiska process som kallas ”vigsel”. Oftast sker detta ändå under en kortare tid, innan man efter något års samboende låter viga sig, och det oftast kyrkligt. Vilka orsakerna är till detta handlingssätt är varierar säkert stort, och jag vill inte fördöma dem som handlar så här. Det är ju frågan om vuxna människor, som förhoppningsvis vet vad de vill och vad de ger sig in på.
Några synpunkter vill jag ändå komma med. Varje kärleksförhållande – oberoende av om man bor tillsammans eller inte, oberoende av parternas könsfördelning och oberoende av förhållandets juridiska status – bör innebära att parterna tar ansvar för varandra, så att ingendera tar skada på något sätt. Ingendera parten får utnyttjas, ekonomiskt, sexuellt eller på andra sätt, och båda parterna bör vara överens om det sätt på vilket de ordnar sitt samliv. Om det föds barn i förhållandet, är det på båda parternas ansvar att ge barnen möjligast goda uppväxtförhållanden, vilket i allmänhet betyder att båda föräldrarna är närvarande i hemmet. Samtidigt är det skäl att påpeka, att barnen inte finns till för föräldrarnas skull – så att föräldrarna t.ex. skulle kunna ”förverkliga sig själv” – utan föräldrarna är till för barnens skull. Dessutom är äktenskapet fullkomligt också utan barn – barnlöshet är ingen synd!

Vilken är då vigselns roll i allt detta? Vigseln är det sätt på vilket vi i vårt samhälle har kommit överens om att äktenskapen ingås. Sådana överenskommelser kan ändras, men f.n. är det vigseln som gäller. Den är en juridisk och offentlig handling. Om ett förhållande håller på att krascha räddar man det inte bara genom att gifta sig. Först måste man ha sitt förhållande på stabil grund – sedan kan man gifta sig. Men efter vigseln kan förhållandet skyddas av de offentliga löften man har avgett och den besvärliga juridiska process som man måste genomgå för att bli befriad från löftena. Vigseln höjer alltså tröskeln för att man slår i dörren och ger sig av. Tröskeln blir inte oändligt hög, det visar skilsmässostatistiken i vårt land, men en klar höjning sker ändå – åtminstone under förutsättning att parterna menar allvar med sina löften. Och det måste ju vi som förrättar vigslar utgå från att de gör.
Vigseln är alltså en skyddsmekanism som vill skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre.
Nästa inlägg i serien handlar om skilsmässan.

Tack till Majapii för bilden!
http://www.bloggen.fi/denpositivaidioten/