Anne kom med en fråga till Frågespalten:
"Hur skulle du råda i ett moraliskt dilemma som det jag hamnade i? Jag blev gravid trots att jag åt p-piller med en man som jag visste att jag inte ville dela mitt liv med. Jag gick till hvc för att få remiss för en abort, men råkade ut för en kristen läkare som vägrade remittera mig såvida jag inte berättade för pappan om graviditeten. Jag tyckte det var min sak, han var 11 år äldre och jag hade på känn att han gärna kunde tänka sig barn. Jo, det gjorde han och försäkrade på heder och samvete att han skulle ta sin del av ansvaret och alltihop. Jag lät mig alltså övertalas även om jag innerst inne visste att det där förhållandet inte skulle komma att hålla, speciellt inte med barn inblandade. Och det blev precis som jag befarade. Han fortsatte leva sitt liv som om ingenting hänt efter den första nyhetens behag-månaden. Hade vi inte fått barn ihop hade vårt förhållande strandat mycket snabbt tror jag, men nu höll vi ihop genom en graviditet till och i totalt sju år innan det helt enkelt inte gick längre. Men, frågan är alltså, hur skulle du råda i en sådan situation som jag var i då när jag blev gravid första gången? Göra abort eller föda ett barn till ett förhållande som man faktiskt vet inte kommer att kunna hålla?"
Svåra frågor igen. Bra så. Här finns flera problemställningar: Kvinnans rätt till abort, mannens rätt att påverka beslutet om sitt barn, barnets rätt till liv, de eventuella föräldrarnas inbördes förhållande.
Jag vill börja med att konstatera att jag är för laglig abort. Den rättigheten får inte på något sätt begränsas med juridiska medel. Då skulle situationen spåra ur, de olagliga aborternas antal skulle öka och lidandet likaså. Sedan är det en annan sak att antalet aborter är för högt - men det måste vi hitta andra sätt att råda bot på. Abort borde man ta till endast som en sista utväg - att använda abort i stället för någon preventivmetod är nog ansvarslöst. I ditt fall är detta ju inte fallet, eftersom du åt p-piller, men ändå blev gravid.
Den som är gravid bör alltså ha en juridiskt (om än inte nödvändigtvis moraliskt) obegränsad rätt till abort.
Nå, efter detta konstaterande kommer de modererande synpunkterna. Det barn som den gravida kvinnan bär är inte endast hennes. Det har också en far, och även han har rättigheter i sammanhanget. Han kan avsäga sig sina rättigheter, exempelvis genom att ge sig av, men i grunden har han sådana. Kvinnan bör därför lyssna till honom innan hon fattar sitt beslut, och i ett förhållande borde beslutet helst fattas gemensamt. Jag förstår alltså hur läkaren tänkte, jag upplever att tanken är korrekt, men jag är inte helt säker på att det var läkarens sak att handla som han gjorde.
Sedan sätter jag ett litet frågetecken för utgångspunkten att man föder barn “till ett förhållande”. Självklart är det bäst för ett barn att det är flera vuxna som delar på uppfostrandets börda - för jobbigt är det! Lika klart är det att det är bäst om ifrågavarande vuxna kommer väl överens - ett kärlekspar är ju grundsammansättningen - för det ger barnet den psykiska trygghet som det behöver. Men bör inte barnet få födas för sin egen skull, inte för föräldrarnas? Skulle du vilja vara utan det barn som föddes?
Ändå tror jag att jag förstår vad du menar: att det redan från början lutade mot att mannen skulle bryta upp.
En lätt situation var du verkligen inte i. Det fanns tre grundlösningar: Göra abort, föda barnet och uppfostra det tillsammans med dess far, eller föda det och uppfostra det ensam. Du anade redan då att de två sistnämnda alternativen i praktiken var synonyma.
Hur skulle jag råda en person i motsvarande situation, undrar du. Jag skulle försöka hjälpa henne att för sig själv reda ut för- och nackdelar med alla alternativen. Jag har inte mandat att fatta något beslut för någon annan. Eventuellt skulle jag uppmana henne att behålla barnet, men jag skulle sträva efter att stöda henne oberoende av vilket beslutet än blev - för oberoende kommer hon att få det svårt på något plan.
