Deus semper maior!

Kära Gud, min pappa säger att jag borde lära mig de tio budorden. Men jag tror inte jag vill det för vi har redan en väldig massa regler hemma. (Joakim, 10 år)

Biblically speaking, to repent doesn't mean to feel sorry about, to regret. It means to turn, to turn around 180 degrees. It means to undergo a complete change of mind, heart, direction. Turn away from madness, cruelty, shallowness, blindness. Turn toward the tolerance, compassion, sanity, hope, justice that we all have in us at our best.

- Frederick Buechner

as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/2aa422

The first commandment was when Eve told Adam to eat the apple.

Nedanstående insändare har modern till min gudson skickat in till Hufvudstadsbladet. Detta med anledning av att jag i en del insändare har anklagats för att ha varit provokativ när jag gick till nattvarden 2.9 och dessutom valde att gå just till Halvar Sandell trots att ett annat alternativ stod till buds. Husis publicerade den idag (15.9.07) i förkortad form.

***

Karl af Hällström, gudfar till mitt barn och närvarande vid samma altarring som jag och min familj, har verkligen inte på flit utmanat prästerna som delade ut nattvard i Markus församling söndagen den 2.9. Han var som gudfar inbjuden. Och han kom och vek inte från vår sida. Men det faddern gjorde konsekvent och med omsorg och med hjärtat på rätt ställe, var att dela nattvardsmåltid med gudbarnets familj och släktingar. Fadderskapet väger för Karl af Hällström uppenbarligen mera än den skit som han nu får på sig. Han tog en risk, för fadderfamiljens skull. Och varför gjorde han det, var det provokation? Eller var det den fullkomligt självklara följden av ett fadderskap och av att en altarring inte är helgad i olika sektioner för bättre folk och bastarder. Nu blir faddern hårt kritiserad för att ha utmanat, när det han gjorde var att dela den andliga gemenskap som finns mellan faddrar och fadderbarn, vid det gemensamma matbordet. Och han var kroppsligen närvarande där det annars hade känts farligt som vid giljotinen. Jag mår verkligen pyton av den art av kritik som han nu får ta emot på sin blogg, i Kyrkpressen och i Hufvudstadsbladet. Få tycks reflektera över verkliga mänskliga omständigheter, utan uppehåller sig enbart vid teologiska överbyggnader.

Här finns faktiskt en familj och en konfirmand, som hela sommaren fått fundera över hur det kan kännas att bli bortskuffad ur en gemenskap. Eller vad som händer sen, om ens egna mamma eller gudfar blir uteslutna. Hur ska en tonåring bearbeta något sådant? Så det här börjar likna en våldsspiral som trappas upp alltid då en kyrklig rit de passage närmar sig. Åtminstone är det så för mig och min familj. Även om det finns sympati, trevliga församlingsläger och både hjärteplats och stjärteplats, i tiderna däremellan. Men det är snarare det som av fredspedagoger brukar kallas för “smekmånaden” - en dimridå mellan det svåra - där det egentligen förekommer fysiskt, ekonomiskt, ideologiskt eller andligt våld.

Men i upptrappningsskedet är det väldigt plågsamt. Vad ska jag säga? Hur går jag till eller ned från ett matbord som kan svika min hunger och utsätta mig för svält? Ska jag bara sopa det under mattan, som så ofta är fallet med det som mest av allt borde få existera i det öppna? Förstår inte prästen sitt överläge? Orkar jag diskutera sakligt med prästen, väga för och emot som om det bara skulle vara frågan om teorier? Nej, det går inte. För inför nattvard och annat som så totalt lovar inkludering, är både sårbarheten och barheten i akutläge. Ni som kan diskutera Guds bröd & vin som om det vore en livlös lära, en känslolös tillställning, eller en scen för intellektuell tävlan mellan stridande parter, ser ni inte utsattheten hos dem som kommer fram till matbordet? Var är nåden som inte liknar någon annan nåd?

I en sådan situation orkar åtminstone inte jag som mamma ställas till svars eller ifrågasättas av en präst. Varken vid nattvardsbordet, före nattvarden eller efter den! Nu råkade Karl af Hällström i förtätad form ut för det, som annars kanske hade drabbat mig som fritänkande mamma. Och i förlängning således också min familj. Faddern blev en tydlig måltavla. Men vi är alla delaktiga, föräldrar och barn. Vi gick alla upp till nattvarden och delade den med varandra. Och med Jesus som faktiskt “låg till bords med syndare, tullindrivare, horkarlar och prostituerade”. Och vad gjorde Jesus? Jo, han åt! Och vad fick han för det? Jo, kritik av fariséerna. Så månne inte Jesus tål även mig, mina barn, min man och de personer som vi valt att lita på så mycket att vi välkomnat dem som faddrar.

Skulle vi som familj, den dagen av glädjefest börja fundera vilken sida av nattvardsbordet vi blir bemötta på och på vilken sida vi kan tänkas bli avvisade? Skulle vi som familj gå med på att i kamratlig anda samtala om nattvardssyn med församlingsprästen, som ändå är en auktoritet och bakom vars vänlighet det finns ett strängt och kritiserande sinne? Visst går det att prata och visst går det att debattera. Men då maktförhållandena är ojämna, som det är mellan en mamma och en tvärsäker präst, då behövs det stöd av t.ex. en fadder. Faddern Karl af Hällström var en buffert och ett skydd i en situation där en familj mot alla odds, ändå upplevde en rimlig gudstjänstsöndag, med ingredienser av glädje och familjehögtid. Och med familj menar jag nu inklusivt min familj som del av Guds familj. Men det verkar som om präster kan ha en orealistisk uppfattning om dynamiken mellan anställda och medlemmar. Faktum är att prästen har övertaget. Inte i kraft av personlighet i första hand, även om det också kan vara ett maktmedel. Men i kraft av den dystra tradition av överhöghet som prästrollen förmörkas av. Den makten ska inte missbrukas. Den ska inte ens brukas, tycker jag. Vad tycker du?

Mamman med björninnehjärta

Borgåbladet har satt upp en webbkamera vid domkyrkan. På den kan man se om någon tuttar på igen, förstås, men viktigare är den kanske som dokumentation av hur arbetet framskrider.

Kameran visar domkyrkan från söder. Den gavel av domkyrkan som syns är följaktligen den östra, d.v.s. den där altaret står (på insidan, förstås). Till höger i bilden syns Lilla kyrkan (den röda byggnaden) med klockstapeln bakom.

Kameran visar inte bara nuläget, utan man kan välja olika kollage med bildsekvenser från en längre tidsperiod. Rätt lustigt, faktiskt.

http://www.bbl.fi/webbkamera/

På Karijärvi kursgård här i Borgå utlöstes brandalarmet plötsligt mitt under pågående skribaläger för några år sedan. Till mig förvåning och glädje betedde sig konfirmander och hjälpledare precis som man skall; de gick lugnt och tyst till samlingsplatsen utanför och ställde upp sig gruppvis för att kolla att alla var där. Stolthet hos skribaprästen! ... fast jag kan förstås inte ta åt mig äran.

Vi andra sökte efter brandhärden och upptäckte att det var ugnen som rykte väldeliga. Vi hade gjort kors av en sorts modellera (Cernit tror jag den heter) som blir hård när man gräddar den i ugnen. Den ansvariga ledaren hade helt enkelt använt för hög temperatur, och när vi förde ut ugnsplåten fick vi slut på oljudet. Jag ringde till brandkåren och uppmanade dem att stänga av sirenen.

Konfirmandflickorna väntade med spänning på att brandmännen skulle komma - unga, muskulösa, stiliga! - men blev gruvligt besvikna när det var gamla seniga gubbar från FBK som kom! Det var rent av lustigt att se deras miner.

Gustav Strömsholm: De homosexuella som kyrklig spelbricka. En analys av aktörerna, aktionerna och debatten i Finland år 1993. Diss. Åbo akademis förlag 1997. Häftad, 378 s.

*

Gustav Strömsholms doktorsavhandling är intressant läsning. Medan domkapitelsprocessen mot mig pågick, träffade jag av en händelse ärkebiskop em. John Vikström, som också hade dragits inför domkapitlet för sina uttalanden om homosexualitet och de homosexuella. Han rekommenderade att jag skulle läsa just denna bok, och sedan dess har jag försökt hitta den. Då jag sedan för några veckor sedan träffade Strömsholm i Vasa, fick jag ett exemplar av honom. Tack!

År 1993 sade den dåvarande ärkebiskopen John Vikström i en radiointervju angående de homosexuella att:
"Jag anser att i dagens samhälle bör vi inte för mycket blanda oss i enskilda människors privatliv. Det som den enskilda människan uppfattar som rätt om hon handlar enligt sitt samvete, då bör hon göra så. Om vi inte godkänner eller förstår detta, så följer inte av det att vi får gå ut och döma det."

Detta var, som en nykter granskning ger vid handen, inget ställningstagande för homosexualiteten, utan ett erkännande av pluralismen i samhället och av att kyrkan inte längre kan försöka styra och ställa så som den har gjort under tidigare århundraden.

De konservativa som redan från tidigare hade ett horn i sidan till ärkebiskopen vägrade dock se detta. Efter att de år 1986 förlorade kvinnoprästdebatten hade de väntat på ett tillfälle att ta upp kampen på nytt, och nu använde de denna intervju som svepskäl. De skrev insändare, organiserade namninsamlingar mot ärkebiskopen och anmälde honom till alla instanser de kunde tänka sig - till hans eget domkapitel för irrlära, till polisen för "uppvigling till skörlevnad" (en brottsrubricering som senare har slopats) och t.o.m. till riksdagens justitieombudsman då inget annat hjälpte. Ingen av dessa instanser ansåg att Vikström hade handlat orätt.
Detta bara som en mycket kort sammanfattning; händelseförloppet var naturligtvis mycket mer mångfasetterat än så.

Strömsholm går igenom alla aspekter av händelseförloppet och analyserar bokstavligen allt som i Finland år 1993 skrevs i offentligheten kring detta tema. Han målar upp en bild av en maktkamp inom kyrkan som använder frågor om t.ex. renlärighet som svepskäl och tillhyggen. De homosexuella själva kommer inte egentligen till tals i debatten, utan de används, som avhandlingens rubrik också konstaterar, som spelbrickor i denna maktkamp. Denna bild är förstås bedrövlig i sin realism. Samtidigt är den ändå hoppingivande, eftersom reaktionärerna aldrig egentligen har en chans till annat än att föra oljud och ställa till med förtret. Den stora majoriteten av kyrkfolket står bakom sin ärkebiskop och de upplysta och varmhjärtade värderingar han representerar.
Situationen för fjorton år sedan kan lätt upprepas - och gör det emellanåt - om än i lite andra sammanhang. Delvis är samma spelare fortfarande kvar på planen. Och grundfrågan är fortfarande den samma: Vem har tolkningsföreträde inom kyrkan - de som är utsedda att vara kyrkans ansikte utåt eller de som alltid har rätt, också när de har orätt?

Strömsholms analys är lärorik. Läs denna bok, om du får tag i den!

A rich man knew he would die soon, but he hated to leave his hard-earned riches behind. So he had all his assets converted to gold bars, put them in a big bag on his bed, draped his body over the bag of gold, and breathed his last.

Next we see him at the gate of Heaven. St. Peter says (very surprised), "Wow! You managed to get here with something from earth! Let's see what you brought."
He opened the bag, looked inside, then looked quizzically at the man.
"You brought ... pavement?!"

Nattvarden är en av de mest centrala kristna händelserna. I den lutherska kyrkan är den ett av våra två sakrament (det andra är dopet). Det samma torde vara fallet i varje kyrka som överhuvudtaget räknar med begreppet sakrament, och också i ”friare” rörelser är nattvarden viktig.

Vid nattvarden får den kristne möta Kristus själv. Åsikterna om hur detta sker varierar något mellan olika kyrkor.
Exempel: Den katolska kyrkan talar om ”transsubstantiation”, alltså att bröd och vin bokstavligen förvandlas till Kristi kropp och blod – trots att de fortfarande ser ut som bröd och vin, alltså.
I reformert (kalvinistisk) teologi anser man nattvarden vara en minnesmåltid, då de som deltar vid nattvarden (kommunikanterna) får minnas det som Kristus gjorde för oss.
Luthersk teologi går här, liksom så ofta, en medelväg. Vi använder begreppet ”realpresens” för att beteckna det att fastän brödet förblir bröd och vinet vin, är Kristus reellt närvarande i bröd och vin (nattvardselementen) och därmed i nattvardsgemenskapen.
Detta beskriver dock inte uttömmande alla de många synvinklar som man kan se nattvarden ur, och som ingalunda behöver vara sinsemellan uteslutande. Det vore kanske värt att ta upp det en annan gång.

Eftersom Kristus är den förenande länken mellan oss kristna – den enda förenande länken! – kan man därför se nattvarden som en enhetens måltid. Inte så, alltså, att vi som kommer till nattvarden är eniga i allt, för det blir vi människor aldrig, utan så att vi kommer till nattvarden för att få del av enheten i Kristus och för att förkunna denna enhet för dem som ser oss.

I grunden är det dopet som är inkörsporten till nattvarden. För oss som praktiserar barndop har konfirmationen blivit ett slags ”myndighetsrit”, efter vilken den konfirmerade har rätt att självständigt avgöra om, var och när han vill ta del av nattvarden. Redan före konfirmationen finns dock möjlighet för kyrkans döpta medlemmar att ta del av nattvarden, men då under sina föräldrars eller andra ansvariga vuxnas överinseende.

Innan man tar del av nattvarden är det skäl att pröva sig.
Har jag rätt att ta emot nattvarden enligt den kyrkas regler som jag besöker? Katoliker och ortodoxa vill inte att andra kyrkors medlemmar deltar i deras nattvard, missionsförbundare och metodister har inget emot det, medan den lutherska kyrkan önskar dop (och konfirmation) av dem som kommer till nattvardsbordet.
Är jag värdig att ta emot nattvarden? Har jag levt så som en kristen borde? Det ärliga svaret på den frågan är väl i allmänhet ”nej”. Men så följer en annan: Har jag tagit emot den förlåtelse som Kristus har berett för mig på korset? Den som har gjort detta är värdig att möta Kristus – inte för att man är värdig i sig själv, utan för att Kristus har gjort en värdig. Det är för att kommunikanterna skall ha möjlighet till detta som vi inleder mässan med bikt (alltså syndabekännelse och avlösning).

Orsaken till denna prövning är förstås att ovärdigt och respektlöst beteende inför det heliga, inför Kristus, inte leder till något gott. När Paulus i 1Kor 11 skriver om nattvarden, säger han (vv 28f): Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Allvarliga saker, alltså. Att skåla med särkalkarna eller att ropa efter mera vin, som jag har sett någon gång, är alltså inte bara barnsligt och tölpaktigt beteende, utan det finns också djupare aspekter.
De formella kraven på dop och konfirmation har vi för att den som kommer till nattvarden skall känna till vad nattvarden innebär och därför bete sig på ett korrekt sätt. En som är berusad eller annars beter sig olämpligt kan inte heller få delta i måltiden. Ordningsfrågor av detta slag är prästen satt att övervaka. Men den som längtar efter Kristus, den som tror på honom och vill ha gemenskap med honom, och som dessutom uppfyller de formella kraven, ser jag absolut ingen orsak att förvägra gemenskapen med Kristus.

Nach einem Bericht der christlichen Menschenrechtsorganisation „Forum 18“ (Oslo) war der turkmenische Baptist Vyacheslav Kalataevsky in der zentralasiatischen Republik Turkmenistan vor sechs Jahren wegen „religiöser Umtriebe“ des Landes verwiesen worden. Er hatte Treffen und Gebetsrunden für Baptisten organisiert. Später reiste er wieder in das Land und wurde erneut verhaftet. Der 49-jährige Vater von sieben Kindern war am 14. Mai zu drei Jahren Arbeitslager verurteilt worden. Angehörige des Baptisten sind überzeugt, dass das Gericht Vorgaben des Ministeriums für Staatssicherheit ausführte.
In Turkmenistan ist jegliche religiöse Aktivität staatlich nicht registrierter Gruppen verboten. Der Rat der Baptistischen Kirchen hatte sich geweigert, seine Geistlichen registrieren zu lassen, um eine ständige Überwachung durch die Geheimpolizei zu vermeiden.
Von den 4,9 Millionen Einwohnern sind 92 Prozent Moslems, drei Prozent Christen und fünf Prozent Nichtreligiöse.
Während des Gerichtsverfahrens gegen Kalataevsky besuchte die Hochkommissarin der Vereinten Nationen für Menschenrechte, Louise Arbour (Genf), das Land. Präsident Gurbanguly Berdymukhammedov sicherte ihr die Einhaltung aller Menschenrechtsabkommen zu. Turkmenistan hat den Internationalen Pakt über bürgerliche und politische Rechte mit Garantie der Religionsfreiheit ratifiziert.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en “Gefangener des Monats”, någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.

Juni månads fånge var pastor Vjatjeslav Kalatajevskij (49). Han är verksam i sitt hemland, den centralasiatiska republiken Turkmenistan, där all religiös verksamhet som inte är registrerad hos staten är förbjuden. Baptistsamfundet i landet har inte registrerat sig, eftersom de inte vill underkasta sig ständig statlig övervakning och kontroll. Av den orsaken blev baptisten Kalatajevskij landsförvisad för sex år, och då han trots detta återvände till landet blev han 14.5.07 dömd till tre års arbetsläger.

http://tinyurl.com/279fmn