Nedanstående insändare har modern till min gudson skickat in till Hufvudstadsbladet. Detta med anledning av att jag i en del insändare har anklagats för att ha varit provokativ när jag gick till nattvarden 2.9 och dessutom valde att gå just till Halvar Sandell trots att ett annat alternativ stod till buds. Husis publicerade den idag (15.9.07) i förkortad form.
***
Karl af Hällström, gudfar till mitt barn och närvarande vid samma altarring som jag och min familj, har verkligen inte på flit utmanat prästerna som delade ut nattvard i Markus församling söndagen den 2.9. Han var som gudfar inbjuden. Och han kom och vek inte från vår sida. Men det faddern gjorde konsekvent och med omsorg och med hjärtat på rätt ställe, var att dela nattvardsmåltid med gudbarnets familj och släktingar. Fadderskapet väger för Karl af Hällström uppenbarligen mera än den skit som han nu får på sig. Han tog en risk, för fadderfamiljens skull. Och varför gjorde han det, var det provokation? Eller var det den fullkomligt självklara följden av ett fadderskap och av att en altarring inte är helgad i olika sektioner för bättre folk och bastarder. Nu blir faddern hårt kritiserad för att ha utmanat, när det han gjorde var att dela den andliga gemenskap som finns mellan faddrar och fadderbarn, vid det gemensamma matbordet. Och han var kroppsligen närvarande där det annars hade känts farligt som vid giljotinen. Jag mår verkligen pyton av den art av kritik som han nu får ta emot på sin blogg, i Kyrkpressen och i Hufvudstadsbladet. Få tycks reflektera över verkliga mänskliga omständigheter, utan uppehåller sig enbart vid teologiska överbyggnader.
Här finns faktiskt en familj och en konfirmand, som hela sommaren fått fundera över hur det kan kännas att bli bortskuffad ur en gemenskap. Eller vad som händer sen, om ens egna mamma eller gudfar blir uteslutna. Hur ska en tonåring bearbeta något sådant? Så det här börjar likna en våldsspiral som trappas upp alltid då en kyrklig rit de passage närmar sig. Åtminstone är det så för mig och min familj. Även om det finns sympati, trevliga församlingsläger och både hjärteplats och stjärteplats, i tiderna däremellan. Men det är snarare det som av fredspedagoger brukar kallas för “smekmånaden” - en dimridå mellan det svåra - där det egentligen förekommer fysiskt, ekonomiskt, ideologiskt eller andligt våld.
Men i upptrappningsskedet är det väldigt plågsamt. Vad ska jag säga? Hur går jag till eller ned från ett matbord som kan svika min hunger och utsätta mig för svält? Ska jag bara sopa det under mattan, som så ofta är fallet med det som mest av allt borde få existera i det öppna? Förstår inte prästen sitt överläge? Orkar jag diskutera sakligt med prästen, väga för och emot som om det bara skulle vara frågan om teorier? Nej, det går inte. För inför nattvard och annat som så totalt lovar inkludering, är både sårbarheten och barheten i akutläge. Ni som kan diskutera Guds bröd & vin som om det vore en livlös lära, en känslolös tillställning, eller en scen för intellektuell tävlan mellan stridande parter, ser ni inte utsattheten hos dem som kommer fram till matbordet? Var är nåden som inte liknar någon annan nåd?
I en sådan situation orkar åtminstone inte jag som mamma ställas till svars eller ifrågasättas av en präst. Varken vid nattvardsbordet, före nattvarden eller efter den! Nu råkade Karl af Hällström i förtätad form ut för det, som annars kanske hade drabbat mig som fritänkande mamma. Och i förlängning således också min familj. Faddern blev en tydlig måltavla. Men vi är alla delaktiga, föräldrar och barn. Vi gick alla upp till nattvarden och delade den med varandra. Och med Jesus som faktiskt “låg till bords med syndare, tullindrivare, horkarlar och prostituerade”. Och vad gjorde Jesus? Jo, han åt! Och vad fick han för det? Jo, kritik av fariséerna. Så månne inte Jesus tål även mig, mina barn, min man och de personer som vi valt att lita på så mycket att vi välkomnat dem som faddrar.
Skulle vi som familj, den dagen av glädjefest börja fundera vilken sida av nattvardsbordet vi blir bemötta på och på vilken sida vi kan tänkas bli avvisade? Skulle vi som familj gå med på att i kamratlig anda samtala om nattvardssyn med församlingsprästen, som ändå är en auktoritet och bakom vars vänlighet det finns ett strängt och kritiserande sinne? Visst går det att prata och visst går det att debattera. Men då maktförhållandena är ojämna, som det är mellan en mamma och en tvärsäker präst, då behövs det stöd av t.ex. en fadder. Faddern Karl af Hällström var en buffert och ett skydd i en situation där en familj mot alla odds, ändå upplevde en rimlig gudstjänstsöndag, med ingredienser av glädje och familjehögtid. Och med familj menar jag nu inklusivt min familj som del av Guds familj. Men det verkar som om präster kan ha en orealistisk uppfattning om dynamiken mellan anställda och medlemmar. Faktum är att prästen har övertaget. Inte i kraft av personlighet i första hand, även om det också kan vara ett maktmedel. Men i kraft av den dystra tradition av överhöghet som prästrollen förmörkas av. Den makten ska inte missbrukas. Den ska inte ens brukas, tycker jag. Vad tycker du?
Mamman med björninnehjärta
