Deus semper maior!

Sammandrag av ett anförande hållet vid Vasa Setas 35-årsjubileum i Vasa 25.8.2007.

Gud blev människa i Kristus för att visa oss sin kärlek och befria oss från ondskan. Detta förpliktar oss att (sträva efter att) leva ut Guds kärlek i vårt förhållande till vår medmänniska, såsom Jesus befaller oss i det Dubbla kärleksbudet (Luk 10:27).

När jag då med denna utgångspunkt granskar Bibeln för att se vad den säger om homosexuell kärlek, kommer jag till slutsatsen att kärlek är kärlek. Den homosexuella kärleken är en återspegling av Guds kärlek lika mycket som den heterosexuella kärleken är det. Detaljerna i min bibelanalys har debatterats livligt under de par senaste åren, så jag tänker inte upprepa mig här; den som är intresserad kan läsa mina bloggar.

Olika kyrkor och samfund har olika förhållningssätt till homosexualiteten och de homosexuella. Därför vill jag här komma med en snabb överblick, även om den naturligtvis blir begränsad.

Det finns kyrkor som är inklusiva till naturen, såsom United Church of Christ, och sådana som rent av är uppbyggda kring inklusivitetstanken, såsom Metropolitan Community Churches. Dessa samfund är dock globalt sett små; de flesta kyrkor är åtminstone i någon mån exklusiva. Men det menar jag att de inte i ord och handling säger "kom som du är", utan "kom, så definierar vi dig såsom vi själva vill".

De romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna är till stor del värdekonservativa. Därför fördöms i regel homosexualitet från officiellt håll. Det finns många dissidenter på denna punkt, men officiellt är situationen samma som alltid.

Den anglikanska kyrkogemenskapen står inför en splittring. Det synligaste (men knappast enda) orsaken är inställningen till de homosexuella inom kyrkan. Då den öppet homosexuelle Gene Robinson år 2003 valdes till biskop i USA, blev det för mycket för kyrkoprovinserna i Afrika. Under ledning av den nigerianske ärkebiskopen Peter Akinola gör de nu revolt mot ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Akinola har grundat en konkurrerande kyrka i USA och hotar att göra det också i England, och detta är emot överenskomna principer inom den anglikanska gemenskapen.

Vart tionde år (nästa gång 2008) samlas världens anglikanska biskopar till s.k. Lambeth-konferens. Det verkar dock som om många, för att inte säga de flesta, av de afrikanska biskoparna kommer att utebli - vilket i så fall är något av en dödsstöt för gemenskapen.

De lutherska kyrkorna har ingen gemensam linje. Särskilt i Afrika men också i t.ex. Lettland är kyrkorna konservativa i den här frågan (liksom i andra). Svenska kyrkan är väl den som har gått längst i reformerna; sedan svenska staten år 1995 införde registrering av partnerskap, införde Svenska kyrkan 2005 välsignelse av partnerskap. Nu håller staten dock på att gå vidare och införa könsneutrala äktenskap, så processen måste fortsätta på sätt eller annat också inom kyrkan.

Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) har en regel om att präster antingen skall vara heterosexuellt gifta eller leva i celibat. Homosexuella präster godkänns alltså, men de får inte ha partners. När pastor Bradley Schmeling i Atlanta inledde ett förhållande med en annan man och blev han därför avkragad tidigare i år. Hans församling accepterar dock inte detta och hotar att lämna ELCA för att kunna behålla Schmeling som kyrkoherde. ELCA:s kyrkomöte diskuterade nyligen frågan om de homosexuellas ställning inom kyrkan, men skickade den till en kommitté för beredning till nästa kyrkomöte om två år.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har betett sig på samma vis som ELCA. Eftersom frågan upprepade gånger har kommit upp, remitterade kyrkomötet den till biskopsmötet, som i sin tur tillsatte en arbetsgrupp för att utreda frågan. Arbetsgruppen gör ett grundligt arbete; den ordnar två seminarier i år, och på basen av expertutlåtandena där kommer den med sitt utlåtande som sedan skall behandlas i de beslutande organen - kanske år 2009. Min egen bedömning är att vi antingen fortsätter med nuvarande system eller slår in på Svenska kyrkans väg, vilket jag hoppas. Att gå bakåt mot en striktare attityd gentemot sexuella minoriteter är knappast möjligt.

Karl af Hällström

Denna text publicerades i Borgåbladet 4.9.07.

För något år sedan deltog biskop Eero Huovinen av Helsingfors i en nattvardsgudstjänst ordnad av Luther-stiftelsen. Före gudstjänstens början kallades han till sakristian, där pastorerna bad honom utebli från nattvarden. Eftersom Huovinen är kvinnoprästförespråkare och pastorerna minst sagt inte är det, ansåg de att det inte fanns någon grund till sakramental gemenskap. Huovinen var ju en öppen och obotfärdig syndare. Huovinen ville inte driva saken till spets, utan stannade i bänken.
För detta sitt tilltag avstängdes pastorerna från prästtjänstens utövande för några månader.

Senaste veckoslut (1-2.9.07) deltog jag i min gudsons konfirmation i Malms kyrka i Helsingfors. Det var en tudelad tillställning, så att själva konfirmationen gick av stapeln på lördag kväll och konfirmanderna begick sin första självständiga nattvardsgång i högmässan på söndag. Markus församlings kaplan Halvar Sandell var konfirmator, assisterad av församlingens t.f. kyrkoherde Allan Franzén, och på söndag också av två andra prästbröder.

Under det senaste året har Sandell i olika bloggkommentarer hävdat att jag p.g.a. min inställning till homosexualiteten inte är kristen, utan tvärtom har "ond proveniens". Vi är inte på helt samma linje, kan man kanske säga.

Efter konfirmationen samtalade jag med Sandell i kyrkans vapenhus - eller kanske man i detta fall borde säga aula - och följande meningsutbyte utspelade sig:

HS: Vi har ju varit på ganska olika linjer i bloggskriverier.
KafH håller med.
HS: Det är säkert bäst att konstatera att ingen sakramental gemenskap föreligger.
KafH: Nej, det håller jag inte med om.
HS: Men du håller väl med om att det är Gud som är det högsta som vi skall lyda?
KafH: Visst. Men i vårt fall har vi också exempelvis kyrkolagen över oss, vi hör till samma kyrka och samma stift.
HS: Men om ingen sakramental gemenskap föreligger, kan väl en administrativ gemenskap inte rädda situationen? Se på den preussiska unionen, där administrativ gemenskap rådde, men olika delar av unionen ändå inte hade sakramental gemenskap sinsemellan.
KafH: Det är möjligt, men i det fallet fanns en överenskommelse om saken. Så är det inte i vårt fall.
Sedan ställde jag en fråga om konfirmationen, som hade varit lite speciell, och samtalet blev mindre hotfullt.

Summan av det hela är hur som helst, att Sandell uppmanade mig att utebli från nattvarden, det eviga livets måltid, där jag skulle få möta min Frälsare i fysisk form. Detta uppskattade jag inte, för att uttrycka det milt. Också min gudsons mor, en feministteolog, hade fått antydningar åt det hållet, men ingenting så direkt som jag fick.

På söndag deltog jag så i högmässan i samma kyrka. Den kunde också kommenteras, men det är ovidkommande i det här sammanhanget.
När nattvarden inleddes, gick jag tillsammans med gudsonens familj till nattvardsbordet. Sandell tvekade lite innan han gav brödet åt gudsonens mor, men det är inte värt att göra något nummer av det.
När Sandell kom till mig, sade han: "Kristi kropp", räckte brödet åt mig och fortsatte med att säga: "Vänd om!" Jag missförstod först och trodde att Sandell uppmanade mig att lämna nattvardsbordet, och skakade därför på huvudet. Så insåg jag att Sandell hade uppmanat mig till omvändelse från mina "irrläror". Jag hade velat säga åt Sandell att jag dagligen vänder om från synden och vänder sig till Gud, men det var det förstås inte tillfälle till i situationen.
Assistenten gav vinet åt mig, och därefter lämnade jag nattvardsbordet och återvände till min plats i bänken.

Kontentan av allt detta är att Sandell på ett fullständigt osakligt sätt använde nattvarden som ett maktmedel. Han ville utestänga sådana som han bedömde som ovärdiga från den heliga måltiden. Att jag är ovärdig Frälsarens nåd och kärlek kan jag hålla med om, men jag är inte mer ovärdig än den övriga församlingen! Dessutom gäller frågan här mina åsikter - de åsikter som jag har blivit anmäld till domkapitlet för och frikänd. Sandell sätter sig alltså också upp mot domkapitlet i detta.

Vidare är hans konstaterande om avsaknad av sakramental gemenskap helt enkelt sekteristiskt. Om han anser att hans ämbetsbröder inte passerar nålsögat, sätter han sig därmed över kyrkans ordning - och utanför den! Borde han inte dra slutsatser därav?

Detta slag av maktmissbruk med det heliga som insats får inte förekomma! Jag vill dock i detta skede vara mild. Jag har naturligtvis informerat biskopen om vad som försiggår i hans stift, men jag kommer inte (åtminstone ännu) att anmäla Sandell för domkapitlet. Jag har inga tvivel om att hans öde där skulle vara motsvarande som det Luther-stiftelsens pastorer fick - men däremot tvivlar jag på att det skulle hjälpa ...

Den första delen av seminariet Kirkon seminaarit rekisteröidyistä parisuhteista 2007 (Kyrkans seminarier om registrerade partnerskap 2007) hölls 15-17.1.07 och den andra hålls i november i år.

På onsdag 17.1.07 behandlades seminariets tema ur ett ekumeniskt perspektiv. Pastor Antti Saarelma, sekreterare för partnerskapslagsarbetsgruppen (vilket ord!) höll en omfattande inledning med rubriken Kirkot ja homoseksuaalisuus (Kyrkorna och homosexualiteten) i vilket han särskilt granskade den katolska kyrkan och de anglikanska och lutherska kyrkorna.

*

I dokumentet "Careful Selection" från år 1961 skriver Vatikanen att sådana som har onda tendenser (evil tendencies) till homosexualitet eller pederasti bör uteslutas från att bli präster eller munkar.
Dokumentet Persona humana VIII (1975) uppdelar homosexualiteten i sådan som kan och sådan som inte kan botas. Individen skall stödas och behandlas med pastoral förståelse, men objektivt sett är homosexuella relationer och handlingar tecken på skada (intrinsically disordered) och bör fördömas.
Homosexualitatis problema (1986) varnar för en alltför välvillig inställning till den homosexuella läggningen, som måste ses som en objektiv funktionsstörning (objective disorder).
Den katolska kyrkans katekes från 1994 (2357-2359, 2396) fördömer handlingarna och ser läggningen som en funktionsstörning, men menar att kyskhet, vänskap, bön och sakramenten kan ge en inre frihet och kristen perfektion. År 2005 uteslöts åter aktiva homosexuella från att bli prästvigda.
Kardinal Basil Hume OSB i England skrev 1997 att en människa inte kan definieras enbart utgående från sin sexuella läggning, utan är en Guds skapelse och av nåd hans barn och arvinge av det eviga livet. Homosexuella handlingar är intrinsically disordered, men den störda läggningen är inte syndig, och hela personen skall inte ses som störd. Hume talar varmt för vänskapen som en form av asexuell kärlek.
Det brittiska katolska dokumentet Cherishing Life (2004) är på samma linjer vad gäller läggning och handlingar, men fördömer skarpt alla former av diskrimination och våld mot homosexuella.

Senaste Lambeth-konferens (1998) inom den anglikanska gemenskapen efterlyste djup och objektiv forskning i homosexualitet. Konferensen deklarerade att alla döpta, troende och trogna människor oberoende av sexuell läggning är fullvärdiga medlemmar av Kristi kropp, men eftersom homosexuella handlingar ansågs vara oförenliga med den heliga Skrift, kunde man inte godkänna att samkönade förhållanden legitimeras eller välsignas eller att sådana som lever i dem blir prästvigda.
Saarelma refererar fallen Gene Robinson och Jeffrey John. Den senare valdes till Suffragan Bishop (hjälpbiskop), men efter påtryckningar från kyrkans konservativa flygel på ärkebiskop Rowan Williams, avsade sig John ämbetet.
Krisen inom den anglikanska gemenskapen fortsätter dock.

Lutheran Church - Missouri Synod (LCMS) i USA deklarerar (senast 2001) att homofilt (sic!) beteende är intrinsically sinful.
Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) tillsatte 2001 en "Task Force for Studies on Sexuality" som hittills har kommit med tre rapporter av bakgrundskaraktär och en med rekonmmendationer, men som fortsätter sitt arbete med ett brett spektrum.
Motsvarande arbete i den kanadensiska kyrkan ELCIC ledde 2005 till att kyrkomötet i en rätt jämn omröstning förkastade välsignandet av partnerskap och bibehöll den "traditionella" inställningen till homopräster.

Den danska partnerskapslagen 1993 gav upphov till ett initiativ om kyrklig välsignelse, som efter arbete i biskopsmötet och i olika arbetsgrupper ledde till att biskoparna år 2005 med rösterna 6-4 förklarade sig vara för ett gemensamt formulär för välsignelse.

Det norska kyrkomötet intog en strikt hållning 1995, men beordrade en vidare diskussion. År 2006 utkom Norske kirkens lærenemnd med utlåtandet Skriftforståelse og skriftbruk med særlig henblikk på homofilisaken, som ligger till grund för ytterligare behandling i kyrkomötet.

I Sverige stiftade riksdagen 1995 en lag om registrering av partnerskap, och kyrkomötet beslöt om välsignelse av partnerskapen tio år senare. Nu är dock redan en könsneutral äktenskapslag under beredning.

... to love our neighbors as ourselves, it was not just for our neighbors' sakes that he commanded it, but for our own sakes as well. Not to help find some way to feed the children who are starving to death is to have some precious part of who we are starve to death with them. Not to give ourselves to the human beings we know who may be starving not for food but for what we have in our hearts to nourish them with this to be, ourselves, diminished and crippled as human beings.

- Frederick Buechner

from Secrets in the Dark: A Life in Sermons
as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/2enatx