På skärtorsdagskvällen 2001 hade jag och kantor Hanna två mässor i Matteus församling i Helsingfors, först en kl. 18 i Brändö kyrka och sedan en kl. 20 i Jollas kapell. Vi möttes kl. 17.40 vid Matteuskyrkan i Östra centrum, där församlingens kansli också befinner sig, och körde därifrån till Brändö i min bil. Kl. 17.50 var vi framme och gick in i kyrkan. Vaktmästaren kom oss till mötes och frågade försynt om han kunde få programmen, så att han kunde dela ut dem. Då bara tittade vi på varann, för ingendera av oss hade kommit ihåg programmen – eller rättare sagt, båda hade utgått från att den andra skulle ta med dem!
Nu var goda råd dyra. Kl. 17.59 gick Hanna upp på orgelläktaren och började spela, medan jag rusade till bilen för att åka efter programmen från kansliet. På vägen till parkeringsplatsen mötte jag en församlingsbo som undrade om predikan blev i bilen när pastorn springer. ”Nej, jag glömde programmen,” ropade jag som svar, utan att specificera exakt var jag hade glömt dem.
Färden Brändö – Östra centrum tur-retur tog lika länge som färden ena vägen hade tagit nyss (och det är nog bäst att inte räkna ut någon medelhastighet). Kl. 18.10 räckte jag programmen åt vaktmästaren, slängde på mig alba, stola och mässhake och gick lugnt och värdigt – fastän med svetten lackande – upp till altaret medan ingångspsalmens sista vers klingade.
Jag antog att Hanna genom något fönster på läktaren hade sett mig komma springande från parkeringsplatsen med programmen, eftersom hon hade börjat med psalmen just i lagom tid. Svetten hade antagligen runnit ännu stridare om jag hade vetat att det inte fanns något lämpligt fönster där uppe. Hanna spelade två orgelstycken som inledning, men kunde sedan inte dra ut på det längre, utan sände upp en bön och började med psalmen. När psalmen var slut vågade hon knappt se mot altaret – vad skulle hon göra om Kalle inte var där?! – men insåg att hon hade fått bönesvar.
Efter mässan hade jag hjälpligt lyckats få svetten borttorkad och stod vid dörren och tog avsked av församlingsborna. En av damerna tackade mig så hjärtligt och tyckte att jag hade varit så ledig och avslappnad hela tiden. Jag log invärtes och tänkte att hon bara skulle veta …
Så steg Hanna och jag i bilen för att fara till Jollas. Just när vi skulle åka ut från parkeringsplatsen frågade Hanna på skämt om jag den här gången hade kommit ihåg programmen.
Den här gången gick Hanna efter dem. Till all lycka var det ju inte så långt till sakristian, där jag hade glömt dem.
