Jag förrättade en gång en trespråkig vigsel tillsammans med en amerikansk pastor. Amerikanen skulle först tala på engelska och sedan var det min tur att hålla mitt tal på franska och finska. När brudparet kom fram till altaret, knäböjde de där, som det är brukligt, men blev osäkra på när de skulle resa sig. Amerikanen märkte det inte, utan påbörjade sitt tal. Trots att jag försökte visa åt brudparet att de skulle resa sig, vågade de inte göra det medan det rätt långa talet pågick. Det betydde att de fick koncentrera sig så hårt på att stå på knä vid den rätt obekväma altarrundeln att de inte uppfattade just något av det engelska talet. Innan jag började mitt tal uppmanade jag brudparet att resa sig, vilket de gjorde med lättnad.
När de efter vigseln fick talen till pappers, konstaterade de: ”Jaså, var det så här han sade!”
