Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - ”människa”. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först, så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot ”det täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen skapades ”människan” till Guds avbild (1Mos 1:27), och det specificeras ännu att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen säger Gud: ”Det är inte bra att människan (hebr. Adam) är ensam,” (1Mos 2:18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (djur av olika slag). När ingen av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ”adam” vore ”människa”. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså. Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen.
”Det är inte bra att människan är ensam”, säger Herren. I vårt samhälle sprider sig ensamheten som en farsot. Det handlar inte (endast) om kärleksförhållanden, utan alla kontakter med andra människor.
Vi verkar bli mer och mer isolerade från varandra, mitt bland alla förbättrade kommunikationer. Att vi när som helst kan ringa upp varandra eller skicka e-post och SMS tycks betyda att vi avbryter umgänget med den vi har inför oss för att umgås med någon som är långt borta. Vår närvaro i umgänget blir allt ytligare.
Jag vill utmana mig själv - och om någon annan känner sig utmanad passar det också bra - till att våga låta mobilen vara avstängd på semestern och vänta med att läsa e-posten tills jag är i tjänst igen. I stället skall jag vara med familjen, med släkten, med vännerna, med alla dem som jag har nära mig.
Det är inte bra att vara ensam, särskilt inte när man är i sällskap. Låt oss ta hand om varandra!
