Deus semper maior!

Det var en sak som jag funderade på här vid årsskiftet, nämligen hur årsskiftet kan flytta från tid till tid eller för den delen från kultur till kultur. Att t.ex. det kinesiska nyåret infaller vid en annan tidpunkt än 1 januari är säkert känt, och likaså att kyrkoåret börjar vid Första söndagen i advent. Motsvarande gäller också i en del andra sammanhang.

Det exempel som ligger oss närmast - och som fortfarande påverkar oss - är det romerska nyåret, som låg vid början av mars. Det är inte någon ologisk tidpunkt, för då börjar naturen vakna till liv efter vintern (vid Medelhavet, alltså!). Allt annat förnyas, varför inte då också kalendern.

Som jag nämnde påverkar detta oss. Det gör det genom månadernas namn, som ju är romerska. Så viktiga för oss i den kalla nord var väl inte Julius Caesar och kejsar Augustus att vi fortfarande vore tvugna att uppkalla månaderna juli och augusti efter dem? Om inte det romerska arvet gjorde sig gällande, alltså. Av ännu äldre ursprung är månaderna september, oktober, noember och december, vilkas namn betyder "den sjunde [månaden]", "den åttonde", "den nionde" och "den tionde".

Och det är ju lite lustigt, eftersom "den sjunde" egentligen är "den nionde" och "den tionde" är "den tolfte". Men det beror just på att nyåret flyttades efter att månaderna fick sina namn. Om man räknar med mars som den första månaden, blir oktober nummer åtta och november den nionde.

De övriga månaderna har namn efter olika romerska gudomligheter - januari efter Janus och mars efter Mars, bara som exempel.

Veckodagarna är däremot av nordiskt ursprung. Förutom solens dag (söndag) och månens dag (måndag) finns det baddagen, alltså "lögardag" (lördag). De övriga har namn efter Tyr, Odin, Tor och Frej, som ju var asagudar. Vår kalender är alltså verkligt hednisk till sitt ursprung!

Också veckans dagar har förresten hos oss fått en annan ordningsföljd. Länge räknades söndagen som veckans första dag, men för några decennier sedan (inte mer!) infördes ordningen med en vecka som börjar på måndag, då arbetsveckan inleds...

Mitt barn, var ödmjuk, men ha respekt för dig själv
och ge dig den aktning du förtjänar.
Den som gör sig själv orätt, av vem får han rätt?
Vem respekterar den som föraktar sig själv?

- Jesus Syraks vishet 10:28-29

Några dagar före jul skrev jag ett inlägg om de kommande valen, där jag uttryckte mina farhågor angående utgången av valen till kyrkomötet och stiftsfullmäktige. Dessa val går av stapeln 11.2.08. I det inlägget berörde jag dock endast prästernas listor; lekmännen har ju sina egna. Också på den sidan verkar det ändå som om det funnes orsak till farhågor.

Tidigare kyrkomötesombudet Maj-Britt Palmgren skrev en insändare i Hbl 27.12.07, där hon kritiserade kandidatlistorna vid valet av svenska lekmannaombud till kyrkomötet. Hon nämnde dock inga namn. Det gjorde däremot ledarskribenten Björn Månsson några dagar senare (Präster har ideal, lekmän bara ort? Hbl 30.12.07):

*

Kyrkomötet är vår evangelisk-lutherska kyrkas högsta beslutande organ. Under nästa period kommer det bland annat att ta ställning till förslaget till en reform av kyrkolagen och troligen också till frågan om välsignelse av par av samma kön. [...]
Prästerskapet har ställt upp tre listor, på teologisk-ideologisk grund: en liberal med Heléne [sic!] Liljeström och Bo-Göran Åstrand i spetsen, en konservativ med Henrik Perret som spetskandidat och en mitt emellan -lista under ledning av Sixten Ekstrand.
Lekmännen har däremot grupperat sig på rent geografisk grund, med en sydfinländsk och en österbottnisk lista. På bägge samsas både mer liberala och mer konservativa kandidater. Hemorterna har tydligen ansetts vara viktigare än ideologin.
På den sydfinländska listan har kvinnor som Mia Björnberg-Enckell och Maj-Britt Grönholm sällskap av bland andra Kyrkpressens teologiskt konservative chefredaktör Stig Kankkonen. En röst på dem kan hjälpa in honom, och vice versa.
Visst blir valet minst sagt diffust.

*

Naturligtvis finns det de som försvarar den nuvarande kandidatuppställningen, annars hade den ju inte genomförts. Argumenten är inte osakliga, men inte heller helt övertygande, tycker jag.

Att hemorten är viktigare än ideologin, som Månsson noterar, hänger säkert ihop med tanken om att vi är en enda stor familj. Vi arbetar ju alla för samma mål; rösta på honom från grannbyn så får du din röst bättre hörd än om du röstar på någon långt bort ifrån. Trots att han från grannbyn alltid är av annan åsikt än du, alltså, och den andra säger det du tänker.
Öhh...

De konservativa verkar ha som strategi att finnas med på så många listor som möjligt och sedan koncentrera sina röster. Det är inte dumt från deras sida, men nog beklagligt, eftersom ett sådant förfarande ger dem oproportionerligt stor representation.

Eftersom listorna ser ut som de gör, gäller det nu för de icke-konservativa, och särskilt då lekmännen, att i sin tur vara aktiva och också de koncentrera rösterna på någon stark kandidat. Vem det är skall jag som icke-lekman kanske inte säga. Kyrkpressen.fi verkar grunda en valhörna, så där kanske situationen klarnar.
I prästvalet är listorna mer rätlinjiga, så där behövs inte koncentrationen på samma sätt. Helene Liljeström var min kandidat i biskopsvalet 2006, så varför inte nu också, men jag kunde i princip tänka mig att rösta på vem som helst på hennes lista.

Lekmannavalen är dock indirekta val. De förtroendevalda förvaltar rösterna från dem som gav dem sitt förtroende i senaste församlingsval. Kontakta därför de förtroendevalda och låt dem veta er åsikt - och följ upp saken efter valen för att se om de är värda förnyat förtroende ...

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/01/kyrkomtesvalet.html

These statements about the Bible were written by children and have not been retouched or corrected (i.e., bad spelling has been left in).

*

It was a miracle when Jesus rose from the dead and managed to get the tombstone off the entrance.

Vad förde det gångna året med sig? Den frågan är populär så här vid ett årsskifte.
Jag skall kasta en snabb blick på vad jag bloggade om under året. 804 inlägg blev det, så någonting måste de ju ha handlat om ...
Länkarna till alla inläggen finns här: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/01/r-2007-p-bloggen.html

Januari. Jag noterade partnerskapsseminariet för första gången, men den stora chocken kom ju nog med att jag blev anmäld för domkapitlet. Det kom sedan att ta mycket av min bloggarenergi i anspråk under de kommande par månaderna.

Februari. En person började med en motblogg mot mina skriverier. Jag bjöd ut min kaftan till försäljning. Så noterade jag att stiftet valde en ny dekan och att kyrkpressen.fi förnyade sig.

Mars. Jag såg en ängel i kyrkan. En kvinnlig präst avvisades från sin kyrka i Hyvinge, liksom regnbågsmässan från kyrkor i Helsingfors och Vanda. Jag skrev en insändare om Sodom i Hbl. Kaftanen fick jag såld, men inte förrän den hade fött en obehaglig dispyt. Domkapitlet frikände mig, och jag blev nominerad till priset Guldankan.

April. Jag grät i predikstolen på långfredag. Efter många om och men kunde regnbågsmässan firas, och jag tilldelades Guldankan. Jag utförde en "homovälsignelse" (fast inte så!) men betalade för det på ett annat plan. Så förutspådde jag - men hoppas jag tar miste! - att kyrkan kommer att splittras.

Maj. Jag skrev att homofobi dödar, vilket ledde till en del strul. En teologisk diskussion var inte utan strul den heller, särskilt eftersom den började med min reaktion på ett påhopp.

Juni. Vi flyttade och fick problem med uppkopplingen, så juni blev en lugnare bloggmånad än väntat. Lite skrev jag om jobbet som jordfästningspräst.

Juli. Jag inledde en inläggsserie om johanniterorden, irriterade mig över borgåsnäckan, for på skribaläger och höll sedan semester.

Augusti. Joakims första insändare publicerades. Jag grundade en egen blogg för Hbt-bibeln och medverkade på ett seminarium ordnat av Vasa Seta. En ny bloggare kom med mothugg.

September, och nattvardstvisten blossade upp. Liksom alla stridigheter präster emellan, intresserade den media. Också på Kyrkpressens blogg gick vågorna höga - så höga att jag blev illamående och måste ta en bloggpaus.

Oktober. Efter pausen började jag lite försiktigt, men skrev småningom ett positivt och ett negativt inlägg om predikstolsutbytet här i Borgå. Det började röra på sig i domprostvalet, och sedan fyllde jag både år och decennier. Jag tog upp olika bloggfrågor: En motståndare avslutade debatten med mig, Predikantbloggen utvecklades och jag förklarade min anonymitetspolicy än en gång.

November var den enskilda månad då jag hittills har publicerat flest inlägg: 114 stycken, eller 3,8 per dag. Bland det jag skrev om fanns Jokela-massakern, en potentiell präststrejk, mina andra bloggar, utmärkelsen Årets präst, uttrycket "att bli salig på sin tro", det eventuella återinförandet av tvångssteriliseringar i Sverige, präster i USA som riskerar mista sina jobb, samt att nattvardstvisten ledde till en anmärkning och Hyvinge-fallet till böter.

December. Jag noterade att en homosexuell präst i Sverige såg sig nödgad att säga upp sig, att en "anti-gay" biskop i Norge har blivit mordhotad och att Islands kyrka har gått in för välsignelse av partnerskap. Jag skrev också om ett slags "homovigslar" inom den ortodoxa kyrkan samt om frågan om samkönade äktenskap runt världen och här hemma. Inom stiftet kommenterade jag de kommande valen och ett par retoriska figurer som ibland används i debatter och festtal.

Jag önskar alla läsare
lycka, kärlek och välsignelse för det nya året!

Kaikille lukijoilleni toivotan
onnea, rakkautta ja siunausta alkaneelle vuodelle!

May all my readers experience
a happy, loving and blessed new year!

A tous mes lecteurs,
de la chance et de l'amour pour un nouvel an beni!

Eine fröhliche, liebvolle und gesegnete neues Jahr
aller meine Lesern!

Texterna för Nyårsdagen enligt andra årgången

Första läsningen: Jes 43:1-3
Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.
Jag lämnar Egypten som lösen för dig,
jag ger Kush och Seba i utbyte.

Andra läsningen: 1 Joh 5:1-5
Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium: Joh 14:12-14
Jesus sade:
"Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det."

Texterna för Nyårsaftonen

Första läsningen: Klag 3:22-26
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
Herren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.

Andra läsningen: 1 Pet 1:22-25
Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, ty:
Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av.
Men Herrens ord består i evighet.
Det är detta ord som har förkunnats för er.

Evangelium: Luk 13:6-9
[Jesus] gav [lärjungarna] denna liknelse: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?' Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.'"

I Den Danske Folkekirke har en debatt om kvinnliga präster och män som motsätter sig dem flammat upp nu i december, nästan 60 år efter att de första kvinnorna prästvigdes i Danmark år 1948.

Debatten började med den s.k. Håndtrykssaken. Det förekommer nämligen att manliga bokstavstrogna (eller "bibeltrogna" som de felaktigt kallar sig) präster, som medverkar vid prästvigningar, vägrar skaka hand med de kvinnliga ordinanderna (d.v.s. de som blir vigda). Detta handslag tycks höra till prästvigningsformuläret i Danmark. Nu har Karsten Nissen, biskop i Viborg (som är en stad också i Danmark, inte bara i det avträdda Karelen), beslutat att denna vägran inte längre kommer att accepteras. Hittills har han (som den enda av de danska biskoparna) gått med på den av hänsyn till de bokstavstrogna, men det är det alltså slut på nu.

*

- Det hensyn, jeg har taget til modstanderne af kvindelige præster kan ikke opretholdes, da det overskygger den kendsgerning, at mandlige og kvindelige præster er fuldt ud ligeberettigede, skriver Karsten Nissen i en pressemeddelelse.
- Derfor har jeg besluttet at vi ved ordinationer i Viborg Domkirke fremover giver hånd til alle tilstedeværende præster samt til de repræsentanter for menighedsrådene, som deltager i processionen.
Ved en ordinationsgudstjeneste giver præster, der skal indvies, hånd efter præsteløftet er aflagt. I Viborg Stift har praksis indtil nu været, at man kun giver hånd til biskoppen og de såkaldte læsere.
Det er denne praksis, der nu bliver ændret, hvor alle tilstedeværende præster giver hinanden og ordinanderne hånden.

*

Detta kallas en seger för statskyrkan (som ju fortlever i Danmark, till skillnad från t.ex. Sverige och Finland). Beslutet innebär två saker, säger en expert: å ena sidan att kyrkan betonar att präster av båda könen är likvärdiga, men å den andra att också "den kirkelige højrefløj" accepteras. Alla är dock inte av samma åsikt: de konservativa anser sig bli förföljda, medan andra tycker att det klemas för mycket med dem. Men om alla är missnöjda, är detta kanske en god kompromiss?

De problem som uppstår i förhållandet mellan de olika synsätten beror inte bara på biskopar och präster, utan också församlingarnas förtroendevalda har ett ansvar, påpekar en artikel. En del av dem har kanske aktivt diskriminerat kvinnor av teologiska skäl, men det största problemet är att förtroendeorganen inte har ingripit i tid när problem har uppstått.

Något som flera intervjuade framhåller är dock, att Danmark inte skall gå Sveriges väg och förhindra prästvigning för dem som inte kan acceptera kvinnliga kolleger. Det skall finnas plats för båda synsätten i Folkekirken, säger man. Och som en ledare i Kristeligt Dagblad uttrycker det:

*

Man kan ikke både nyde godt af frihed og rummelighed og så samtidig lade det gå ud over kolleger og samarbejde – og i sidste instans sagen. Og det er vel sagen, forkyndelsen af kristendommen, der er det fælles anliggende for folkekirkens præster – uanset hvilken kirkelig retning de tilhører. Den største hindring for evangeliets frie løb er vel næppe de kvindelige præster, der er med til at bringe evangeliet videre?
Hvis der er enkelte sognepræster, der ikke kan finde ud af at opføre sig ordentligt i forhold til deres kolleger, så er det et oplagt indsatsområde for biskopperne. Rummelighed og frihed bør ikke udelukke et vist fælles fodslag. Ikke for at banke anderledes tænkende på plads, men for at holde fast i, at den fælles mission er større end det, der skiller. For sådan er det vel?

*

Kan vi i Finland lära oss något av detta? Situationen är ännu inte utagerad, varken i Danmark eller hos oss ...

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/12/dansk-kvinnoprstmotstndardebatt.html

Texterna för Första söndagen efter jul

Första läsningen: Jes 25:1, 4-5
Herre, du är min Gud,
jag vill lova dig och prisa ditt namn.
Du har utfört dina allvisa planer,
dina löften från fordom står orubbligt fast.
Du blev en tillflykt för den svage,
en tillflykt för den fattige i hans nöd,
skydd mot slagregn, skugga i hetta.
Våldsmännens raseri är som ett iskallt slagregn
och som hettan i öknen.
Du gör slut på främlingarnas larm
och tystar våldsmännens sång.

Andra läsningen: Gal 4:3-7
Så länge vi var omyndiga var vi slavar under de kosmiska makterna. Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: "Abba! Fader!" Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.

Evangelium: Luk 2:33-40
[Jesu] far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen."
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.