Deus semper maior!


Veckans anekdot: Extrema förhållanden

Jag fullgjorde min värnplikt inom fältartilleriet och avancerade småningom till pjäschef med graden undersergeant. Efter ett par repövningar blev jag befordrad till sergeant - men är nu befriad från militärtjänst under fredstid av hälsoskäl. Dessutom är jag väl för gammal.

Fältartilleriet hade - åtminstone på den tiden (1986-87) - tre nationella läger per år på Rovajärvi skjutområde vid polcirkeln, på gränsen mellan Rovaniemi och Kemijärvi. Jag var med om alla tre under mina elva månader: tre veckor i augusti ("Kesä-Lappi"), två i december ("Kaamos-Lappi") och två i april ("Kevät-Lappi").

Inför Kaamos-Lappi varnade vår sektionschef, den excentriske major Risto "Ripa" Lindgren, för att förhållandena i Lappland kan bli extrema under kaamostiden. Kölden kan bli så hård att t.o.m. metallen i pjäserna beter sig underligt.

Och rätt hade han. Temperaturen låg mellan -35 och -40 grader hela tiden - utom en dag då temperaturen steg till -17 grader och det kändes som töväder...

Vi använde s.k. "Hitler-haubitsar", 155H40. Koden betyder att kalibern var 155 mm, det var en haubits och den var införskaffad 1940 (som gåva av tyskarna under kriget, därav smeknamnet). Vi skulle köra i ställning med dem, alltså ställa dem på de färdigt förberedda platserna och göra dem skjutfärdiga. Och sedan skjuta, förstås.

En gång när pjäsen var på plats och vi kopplade loss den från lastbilens dragkrok, följde den med ett par meter när lastbilen körde bort. Vi använde lastbilen till att skuffa den på plats igen, men samma sak hände på nytt, fast vi inte hade kopplat kroken. En gång till skuffade vi den på plats, och nu stod jag precis bredvid för att granska vad som egentligen hände. Dragkroken på lastbilen låg mot - inte i! - dragöglan på pjäsen, och skuffandet gick bra. När lastbilen skulle bort, hade dock krok och ögla hunnit frysa ihop så starkt att den fem ton tunga pjäsen följde med en god bit innan den äntligen lossnade!

Jag kunde bara skratta för mig själv och upprepa "Extrema förhållanden!"



Mer om nattvardstvisten

I inlägget Media om nattvardstvisten (3.9.07) har jag samlat allt det som jag har fått tag på i ämnet. Här är denna veckas skörd; åter är det närmast i Kyrkpressen som intresset fortfarande upprätthålls.

1.11 ingår nämligen i Kp 44/07 flera saker som anknyter till nattvardstvisten.
http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP0744.pdf

Den intressantaste nyheten (s. 7) är att Halvar Sandell har blivit anmäld för dk. Mer om detta här: http://tinyurl.com/2jskgk

Också på insändarsidan (s. 5) finns ett par grejer:
Joakim Förars hävdar att Björkstrand vilseleder om prästens plikter och kommer med "snudd på förtal" mot Sandell.

Biskopen själv skriver om Halvar Sandells artikel om nattvarden, med budskapet att han i sin kolumn 11.10 "hade ett av redaktionen starkt begränsat utrymme till förfogande", att han inte kan besvara Sandells argumentering p.g.a. klagan mot denne, och att varje konfirmerad medlem har rätt till nattvard.



Sandell anmäld för dk

Som mina läsare vet, blev jag av kaplan Halvar Sandell uppmanad att inte ta del av nattvarden på min gudsons konfirmation 1-2.9.07. Detta var början till det s.k. nattvardsbråket, som har pågått bl.a. i media. Jag har väntat på att biskopen och Sandell skulle ta sig en pratstund, men det har dröjt. Idag kom det fram varför.

Det är nämligen så att domkapitlet i Borgå stift (dk) har tagit emot en klagan mot Sandell och undersöker nu om den är befogad eller inte. Mycket mera än så vill varken dk eller Sandell säga. Detta berättar Kyrkpressen idag (31.10.07). Däremot avslöjas inte orsaken till klagan eller vem dess upphovsman är. Man kan spekulera i att "nattvardsbråket" är en bakgrundsfaktor, men det kan också handla om något annat. Angående upphovsmannen kan jag bara säga att det inte är jag - mer vet jag inte.
http://tinyurl.com/2ojojh

Få se hur länge behandlingen tar och vilket slutresultatet blir.


Entry into the kingdom

We take pride in our almost unique and wide-ranging learning, as if there were not many people much more learned than we whom we do not want to despise us. We enjoy ridiculing those who are less educated than we and make no effort to remember that entry into the kingdom lies open not for those who only learn the mysteries of faith and the commands of the Creator by meditating on them, but for those who put into practice the things they have learned.

- Bede Bede

as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/yw947k


Läst: Counting the Days to Armageddon

Robert Crompton: Counting the Days to Armageddon. The Jehovah's Witnesses and the Second Presence of Christ. James Clarke & Co, Cambridge 1996. 160 s.

*

Robert Crompton föddes som Jehovas vittne, lämnade rörelsen 1965, och blev efter diverse öden prästvigd inom metodistkyrkan 1987. Hans bok baserar sig på hans gradualavhandling vid universitetet i Durham.

Cromptons bok refererar och analyserar den utveckling som Jehovas vittnens kiliasm har genomgått. Den historiska genomgången början redan långt före rörelsens grundare, Charles Taze Russell, uppträdde på scenen på 1870-talet. Crompton visar att trots att Vittnenas dogmatik ofta ger ett absurt intryck för en som granskar den utifrån, så är den de facto en logisk helhet som fungerar rätt väl om man utgår från dess egna utgångspunkter.

Jehovas vittnen och sjundedagsadventisterna har ett gemensamt ursprung i millerismen, som förutsåg Kristi återkomst år 1843. Millerismen, å sin sida, var en del av den kiliastiska strömning som började ytterst tidigt i kyrkohistorien och där de starkaste inflytandena under vårt årtusende kan anses vara Joachim av Fiore, John Aquila Brown, William Miller och Russell själv. Vittnena är alltså inte från början någon historielös sekt med absurda idéer, som plötsligt uppstod ur intet. Det finns en klar utvecklingslinje som förklarar bakgrunden till Russells tankar. Denna linje visar Crompton på genom en ingående analys av Russells magnum opus i sex band, Studies in the Scriptures (1886-1904).

Crompton visar också på den dogmatiska förändring som rörelsen genomgick efter att Russell dog 1916 och Joseph F. Rutherford följande år tog över som rörelsens ledare. Rörelsen genomgick en omfattande centralisering och isolerades både från omvärlden och från sina milleristiska rötter. Russells tankar, särskilt hans uträkning av att Kristi återkomst skulle ske år 1914, missförstods och omtolkades. Efter Rutherfords död 1942 förändrades situationen igen och den dogmatiska utvecklingen fortsatte, vilket den har gjort ända till våra dagar. Crompton analyserar denna utveckling på ett ingående och förtjänstfullt sätt (vilket dock gör boken något tungläst).

I det avslutande kapitlet försöker sig Crompton också på att förutsäga vad som kommer att ske med Jehovas vittnen under det stundande tjugoförsta seklet. Han menar att rörelsen hotas av splittring. Antalet personer som ansluter sig till rörelsen ökar stadigt, men det gör också antalet som lämnar rörelsen. Detta betyder att det uppstår en alltmer välinformerad opposition, och att kritiken mot rörelsen därmed ökar. Ledningen kommer att få det allt svårare att behärska situationen och bibehålla stabiliteten.

Detta ger dock inte rörelsens konkurrenter (t.ex. de kristna kyrkorna) någon större orsak till jubel. Om denna utveckling inträffar, menar Crompton, leder den till att ett ökat antal ex-Vittnen ansluter sig till kyrkorna. Dessa personer har en stor teologisk kunskap, men den teologi som de är insatta i är kiliastisk vakttornsteologi. De kommer att ha höga moraliska krav på både sig själva och på andra. De kommer möjligen att vara intresserade av evangelisation med liknande metoder som de tidigare har varit med om, och blir kanske missnöjda om de inte bereds tillfälle till att gå från dörr till dörr. Denna grupp av människor blir alltså långt ifrån lätthanterlig i sina nya församlingar, utan blir tvärtom en stor utmaning för dem som skall arbeta med dem.

*

Jag vill uttrycka min glädje över grundtonen i Cromptons bok. Många, för att inte säga de flesta, böcker om Jehovas vittnen är på något sätt vinklade. De kan härstamma från Sällskapet Vakttornet, och då framhåller de naturligtvis rörelsens officiella synpunkter och läror. Alternativet verkar vara böcker som är skrivna av fientligt inställda ex-Vittnen eller av (ofta konservativa) kristna författare som, för att framhålla sin egen teologiska ståndpunkt, vill svartmåla Jehovas vittnen i allmänhet och Sällskapet Vakttornet i synnerhet. I ingetdera fallet är objektivitet något tungt vägande kriterium. Situationen förvärras ytterligare av att de forskare som har anknytning till någon "mainstream" kristen kyrka ofta (enligt Crompton) inte tycks studera Vittnenas egna skrifter (d.v.s. grundkällorna!), utan nöjer sig med polemisk andrahandslitteratur. Särskilt förordet i Cromptons bok kommer med intressant och relevant kritik av hittills publicerad litteratur.

Standardverket om Vittnena har varit Anthony A. Hoekemas bok The Four Major Cults (Eerdmans, Grand Rapids 1963), som förutom Jehovas vittnen behandlar sjundedagsadventisterna (!), Christian Science och mormonerna. Bokens avsnitt om Jehovas vittnen har också utkommit i särtryck. Eftersom Sällskapet Vakttornets läror inte stämmer överens med Hoekemas tydligen evangelikalt färgade teologi, satsar han mer på att förlöjliga Vittnena än på att analysera dem utgående från deras egna förutsättningar och utgångspunkter. Detta kan knappast anses vara särskilt objektivt.

Robert Cromptons bok är däremot ett exempel på hur en författare kan sträva till objektivitet trots sina egna utgångspunkter. Jag hoppas att Hoekema - åtminstone i vetenskapliga bibliotek - kan få träda tillbaka från sin auktoritativa plats på hyllorna och ersättas av Crompton och hans gelikar; Crompton ger Carl Olof Jonsson, Raymond Franz och M. James Penton ett specialomnämnande i sitt förord. Mycket arbete återstår dock fortfarande i den teologiska granskningen av Jehovas vittnen, så jag hoppas att Cromptons bok ger impulser till vidare forskning.

***

Denna recension publicerades i Teologisk Tidskrift 5/98.


Om döttrar

När jag bloggsurfade, stötte jag på detta inlägg hos Karin Långström Vinge: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2007/10/dove-onslaught.html.
Hon har där en film från YouTube med budskapet "Talk to your daughter before the beauty industry does."

Som far till en liten flicka - världens vackraste och finaste, för den delen! - kände jag mig berörd. Vilka värden får våra barn, och vem ger dem dem? Vi föräldrar - eller någon annan?