Jag fullgjorde min värnplikt inom fältartilleriet och avancerade småningom till pjäschef med graden undersergeant. Efter ett par repövningar blev jag befordrad till sergeant - men är nu befriad från militärtjänst under fredstid av hälsoskäl. Dessutom är jag väl för gammal.
Fältartilleriet hade - åtminstone på den tiden (1986-87) - tre nationella läger per år på Rovajärvi skjutområde vid polcirkeln, på gränsen mellan Rovaniemi och Kemijärvi. Jag var med om alla tre under mina elva månader: tre veckor i augusti ("Kesä-Lappi"), två i december ("Kaamos-Lappi") och två i april ("Kevät-Lappi").
Inför Kaamos-Lappi varnade vår sektionschef, den excentriske major Risto "Ripa" Lindgren, för att förhållandena i Lappland kan bli extrema under kaamostiden. Kölden kan bli så hård att t.o.m. metallen i pjäserna beter sig underligt.
Och rätt hade han. Temperaturen låg mellan -35 och -40 grader hela tiden - utom en dag då temperaturen steg till -17 grader och det kändes som töväder...
Vi använde s.k. "Hitler-haubitsar", 155H40. Koden betyder att kalibern var 155 mm, det var en haubits och den var införskaffad 1940 (som gåva av tyskarna under kriget, därav smeknamnet). Vi skulle köra i ställning med dem, alltså ställa dem på de färdigt förberedda platserna och göra dem skjutfärdiga. Och sedan skjuta, förstås.
En gång när pjäsen var på plats och vi kopplade loss den från lastbilens dragkrok, följde den med ett par meter när lastbilen körde bort. Vi använde lastbilen till att skuffa den på plats igen, men samma sak hände på nytt, fast vi inte hade kopplat kroken. En gång till skuffade vi den på plats, och nu stod jag precis bredvid för att granska vad som egentligen hände. Dragkroken på lastbilen låg mot - inte i! - dragöglan på pjäsen, och skuffandet gick bra. När lastbilen skulle bort, hade dock krok och ögla hunnit frysa ihop så starkt att den fem ton tunga pjäsen följde med en god bit innan den äntligen lossnade!
Jag kunde bara skratta för mig själv och upprepa "Extrema förhållanden!"
