Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie.
*** Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu. ***
*
Efter att jag hade blivit av med tjock-, änd- och blindtarmen i maj 2003, gick jag med s.k. stomi-påse till januari 2004. Tanken var att "J-påsen", som slutet av tunntarmen hade formats till (se del fyra), skulle få en chans att helna och hämta sig. Ur den synvinkeln fungerade det bra. Stomipåsen var dock i sig en prövning - men en som var mycket mildare än koliten, det måste jag säga!
En länk av tunntarmen fördes ut genom huden och kopplades till en påse på magen. Där samlades tarminnehållet, och i stället för att sätta mig på WC, skulle jag alltså tömma påsen. Området runt öppningen var rakat och en platta limmades fast där. Vid denna platta fästes så påsen. Plattan måste bytas med jämna mellanrum och huden hållas ren, insmord och hårlös - å ena sidan för undvikande av irritation, å den andra för att plattan skulle fästa bättre.
Själva tömningen av påsen var rätt problemfri - det gick att öppna den i nedre ändan, hälla ut innehållet i WC-skålen, skölja ur påsen och stänga den igen - men annat var besvärligare. Exempelvis tenderade påsen att lossa, antingen så att påsen lossade från plattan eller så att plattan lossade från huden. Som en ytterligare säkerhet fanns det ett slags bälte som höll påsen ungefär på plats, men läckage var naturligtvis ändå obehagliga.
Påsen hölls förstås under kläderna. När den var tom var det inget problem, men när den började fyllas kunde det bli lite trångt. Det var bra att jag hade tappat så mycket vikt, för om kläderna hade varit spända hade problemen varit större. Nu var en del av problemet snarare att få byxorna att hållas uppe ...
Och det där med att undvika hudirritation var inte heller så självklart. Särskilt i samband med läckage kunde svedan i huden bli rent av smärtsam. Tarminnehållet är nämligen betydligt surare nu efter operationen - de bortopererade delarna är ju inte utan funktion. Eftersom tunntarmen inte helt klarar av att sköta också de andra delarnas funktion förblir en större andel av magsyrorna kvar i tarminnehållet, vilket förstås retar huden.
Dessutom påverkar det dieten. Tjocktarmen är ansvarig för största delen av vätske- och saltutvinningen ur födan (har det förklarats för mig), så jag bör dricka mer och äta mer salt för att kroppen ska få det som den behöver trots en ineffektivare utvinning. Men det leder till att mer vätska och salt går rakt igenom, vilket förstås påverkar tarminnehållet, och därmed huden. Läkaren skrattade förresten för sig själv när hon uppmanade mig att äta mer salt, för det var första gången hon hade sagt det åt en patient - i allmänhet ska det ju vara tvärtom!
Det var skönt att bli av med stomipåsen. En sista del i inläggsserien behandlar detta.
