I simhallens bastu hinner man fundera en del, särskilt om man råkar vara ensam där. Annars pratar jag med gubbarna, förstås.
Ofta kommer jag att tänka på ett kåseri av Gits Olsson. Han var en legendarisk svensk kåsör för en generation sedan, och hans kåserier har samlats i böcker, som man ofta stöter på i olika bokhyllor. De är värda att läsa - särskilt morfar (som är från Göteborg) passar min humor.
Men även den bäste tar fel ibland. I det kåseri som jag minns i bastun, sitter Gits och en del andra gubbar just i en bastu, då en av dem plötsligt skriker till och rusar ut. När han kommer tillbaka, får de andra förklaringen att hans bilnyckel är fasttejpad på bröstet, eftersom han annars alltid tappar den. Orsaken till att han rusade ut var att bilnyckeln blev het och brände honom där i bastun. Så fortsätter kåseriet med roande anekdoter om olika tillfällen då mannen hade tappat sin nyckel.
Det är ju ändå så, att en bilnyckel som är fasttejpad vid bröstet inte bränner en i bastun. Jag har aldrig haft en fasttejpad nyckel i bastun, men däremot nog det guldkors som jag alltid bär om halsen. Därför kan jag av egen erfarenhet säga hur ett metallföremål beter sig i hetta; det får naturligtvis samma temperatur som omgivningen. Spikar i väggarna eller andra metallföremål blir lika heta som bastun i övrigt, men för ett smycke eller en nyckel är det kroppen som är den närmaste omgivningen. Därför bibehåller det kroppens temperatur, och man bränner sig inte. Undantaget är förstås om jag sitter framåtlutad i badångorna och mitt krucifix hänger fritt - då antar det luftens temperatur, och jag kan bränna mig på det om jag inte är försiktig. Men en fasttejpad nyckel beter sig inte så.
Gits hade antagligen aldrig haft något halsband; det var ju inte vanligt för män av hans generation.
